PetSounds Bar

Igår var jag på PetSounds Bar för första gången. I den delen av stället som ligger i gatuplan spelades "Feel Flows" när vi kom in. Ett sammanträffande. Egentligen behöver jag inte upplysa er om att den låten är komponerad av Carl Wilson, en av strandpojkarna och bror till Brian med samma efternamn. Inte heller om att Beach Boys' album "Pet Sounds" som krogen fått sitt namn från ingår i varje populärmusikintresserad människas kanon. Men jag kan inte låta bli. Ljudnivån är ett problem i i matsalsdelen. Den är inte för hög, man hör nästan bara basen så då börjar man försöka lista ut vilken låt den tillhör. Något som distraherar åtminstone mig när jag samtidigt försöker hitta fler doftdimesioner än diesel i den alsacebaserade riesling som vi dricker till huvudrätten. För de andra dofterna finns där men jag kan inte riktigt sätta fingret på vilka de är. Kanske beror det på att jag har hunnit med ett litet glas Villa Cafaggio och Virtuoso Syrah på Judit & Bertil där jag var med Redaktörn, T och V tidigare under kvällen. Där var det knökat. Folk betedde sig som om det var lönefredag. Drack champagne och så vidare. På Pet Sounds hann jag med en draja också. Som alltid i Sverige var den för varm. Sedan kunde jag inte låta bli att ta in ett glas Bollinger också, eftersom de serverar den glasvis där. Jag är alltid skeptisk till krogar som har maten som bisyssla. Till PetSounds Bar tror jag att många går för att hänga till musiken eller för att få se någon popcelebritet, den enda jag kände igen var David Shutrick om nu någon minns honom. Inget kunde intressera mig mindre än 90-talets Hannas-scen. Men jag och världsmästaren var sent ute och hade passerat den ena serveringen tristare än den andra och hunnit gå ett varv Skånegatan - Renstiernas Gata - Folkungagatan - Östgötagatan innan vi gav upp. Det fanns dessutom ett ledigt bord vilket avgjorde saken. Världsmästaren som bor i ett utkylt hus tillsammans med sambo och ett halvdussin husdjur på en leråker utanför Norrtälje vill alltid slå på stort när han kommer in i stadsvärmen så han beställde sex ostron med chiligranité. De var inte klockrena enligt honom. Jag som bedriver något slags fåfäng kampanj mot min egen slösaktighet hoppade över förrätten. Samtidigt försöker jag tänka så ekologiskt det går och valde därför gös - den just nu politiskt mest korrekta insjö- och brackvattenfisken. Den låg på en bädd av små bitar av sidfläsk, dill och karljohan. Till den fanns ett gott blomkåls- och potatismos. Fisken var perfekt tillagad och tillbehören väl balanserade. Mycket bättre än liknande rätt på Street. Serveringen lite förstödd men varken nonchalant eller oprofessionell. Jag åt efterrätt också utan att somna. Chokladterrin, kaffe och karamell beskrivs den som i menyn. De har missat att skriva att ett rödvinskokt päron också ingår. Jag måste ge köket en stark trea. Allt var bra om än efterrätten var lite stor. Minus också för att inte alla vinproducenter står angivna på griffeltavlemenyerna. Men det är bisaker i en restaurang där maten trots att den är bisysslan ändå är bättre än mycket annat som serveras längs Skånegatan.

Villa Cafaggio (nr 22817), 136 kr

Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 134 kr

Bollinger Special Cuvée Brut (nr 7418), 339 kr

Kuentz-Bas Riesling Collection 2001 (nr 85388), 137 kr