Den tilltufsade turisten. Dag II. Jag besöker ett buddhist-tempel, äter fyllda degknyten och sover bort eftermiddagen

Vaknar redan halv sex. När matsalen öppnar väljer jag den kinesiska frukostbuffén. Den är billigare än den västerländska och har mer frukt och grönsaker. Personalen i matsalen gör inga försök att övertyga mig om hotellets servicegrad.
Buss nr 6 går till Pǔnìng Sì. Enligt guideboken är det aktiva buddhist-templet med den 22 meter höga statyn av Guanyin värt ett besök. Jag vet inte hur många dagar jag ska stanna i den här staden. Kanske bör jag se kejsarnas sommar-residens - en parkanläggning med olika byggnader och stora grönområden mitt emot hotellet - kanske ska jag besöka klubbklippan också. Sen får jag se. En hjälpsam man på bussen talar om när jag ska kliva av. Klockan är bara halv nio när jag kommer in på tempelgården men där är redan fullt med folk. Rökelsen ligger tät över platsen. Himlen är klar. Jag tittar och fotograferar. Blir stående på mässingströskeln in till en av byggnaderna och blir tillsagd av en infödd: "Du kan inte stå där!" Om jag bryter ett religiöst tabu eller om jag bara stod ivägen vet jag inte. Jag kliver förstås omedelbart ner men jag kan inte låta bli att reflektera över att kineser, eller åtminstone många kineser, som talar engelska får det att låta livlöst, entonigt och inte sällan förebrående i en svensks öron. Man, läs jag, kan lätt ta det för otrevlighet. Kan det vara så att de får lära sig att engelskan inte har några toner och att de därför pratar på det där sättet? Jag har lagt märke till det flera gånger.
Eftersom jag tycker om höjder går jag snabbt upp till den högsta punkten i området. Där blir jag sittande i åtminstone en kvart. Luften är ren, tallar och planterade växter omger mig. Dricker vatten, går in i ett torn och tittar på ner på folk som viftar med rökelse. Sedan går jag in i byggnaden med den 22 meter höga Guanyin. Och hon är imponerande. Hon flankeras av två andra, för den här inriktningen av buddhism viktiga, gestalter som också är stora.
Jag går mot utgången av templet. Man har byggt en "marknadsgata" som ska likna forna tiders på vägen ut. Det är möss som gör konster, tallrikar som snurras och hattar som växlas. Minnen krängs men inte på ett besvärande sätt. Tar bussen tillbaka till hotellet. Är redan hungrig trots att klockan knappt är elva. Promenerar planlöst och hamnar på några tvärgator som leder till en lång marknadsgata. Där säljs grönsaker, kött, fiskar, skaldjur och bakverk. Köper ett par saffransgula, söta, kakor med sesamfrö. Konsistensen inuti är som mördeg innan den bakats. De är okej men inte bloggbara. Och de stillar den värsta hungern. Sedan går jag in på ett smutsigt hak där jag beställer degknyten fyllda med fläsk. Jag är den enda västerlänningen. personalen berömmer min kinesiska. Jag säger som vanligt att den är dålig. Degknytena anländer. Inte heller de är bloggbara. De smakar svagt av kryddpeppar. Jag doppar i den där bruna, lätt syrliga vätskan som jag förstärkt med torkad chili. En sallad med böngroddar, tofustrimlor, morötter och någon kålsort gör sällskap. Och så dricker jag två jätteflaskor inte alltför starkt öl. När de är tömda fyller bordsgrannarna på mitt glas och ropar "gan bei!". Det betyder ju som ni vet "botten upp". Det är svårt att snabbdricka öl. Jag fuskar och andas när grannarna tittar bort. Efter att ha betalat hela åtta kuài RMB för lunchen går jag tillbaka till hotellet där jag lyckas sova till 17.13.
Jag går ut. Längs floden flyger folk drakar. Det börjar mulna och regnet är inte långt efter. En taxichaufför kör mig på omvägar tillbaka till hotellet. Jag äter sen middag och bråkar med personalen som serverar knappt ljummet ris som de hävdar är varmt. Jag får till sist in varmt ris vilket jag tackar för. Om jag kan komma iväg tidigt till kusten under tisdagen så lämnar jag Chéngdé. Klubbklippan och kejsarnas sommar-residens får anstå i så fall. Receptionspersonalen vet varken varifrån eller när bussarna går till Qínhuángdǎo som verkar vara centralorten på den här delen av Hébéi-kusten. En ort som för övrigt inte nämns i andra sammanhang än som järnvägs- och bussknytpunkt i den världsledande guideboken. Personalen gör inte heller någon ansträngning för att se om det går att ta reda på.
Pluggar kinesiska och läser guidebok till elva.