Den tilltufsade turisten. Dag III. Jag lämnar Chéngdé för Qìnhuàngdǎo

Hamnade vid samma bord som en vithårig fransk fysiklärare vid frukosten på hotellet i morse. Han bodde i 14:e arrondissementet i Paris. Reste ensam i Kina under en månad. Besökte alla tempel han kunde hitta. Inte buddhist. Rekommenderade bergen som fanns i närheten av templen. Vi bestämde oss för att äta middag om jag misslyckades med föresatsen att lämna Chéngdé. Klockan 19 skulle vi träffas i receptionen. Om jag inte visade mig så betydde det att jag var någon annanstans. Checkade ut och tog första taxin utanför hotellet. "Till buss-stationen som har bussar mot Qìnhuàngdǎo" sade jag. "Jag kan köra dig hela vägen." sade taxichauffören. "八百块" eller ungefär 800 kr. För dyrt tyckte jag. Han släppte av mig vid buss-stationen. Om det inte fanns någon buss skulle han köra mig tillbaka till hotellet. "Snabba på och fråga!" sade han. Framför kassorna på buss-stationen trängde sig en kvinna. Jag gestikulerade "bakom mig" och såg sur ut. Hon ställde sig bakom. Noll respekt för köer är för övrigt väldigt vanligt här och något som myndigheterna försöker fostra medborgarna bort från inför idrottsevenemanget som börjar om knappt ett år. Bussen till Qìnhuàngdǎo skulle gå vid 10. Nu var klockan halv nio. Jag blev villrådig. Gick ut på parkeringen och sade "finns" till chauffören. Han klev in i bilen och körde iväg. En annan chaufför stannade framför mig: "Qìnhuàngdǎo?". Jag jakade. Chauffören berättade att det bara
skulle kosta 200 kuài RMB. Jag ifrågasatte priset. "Jag har vänner i bilen" sade han. Där satt en farmor/mormor med två barnbarn av hankön. Sagt och gjort, jag klev in. Under de fyra timmar som bilfärden varade hann vi prata om allt möjligt. Kineser är ofta generösa och måna om att de i närheten ska ha det bra. Det är en egenskap hos det här landet som jag uppskattar. 12-åringen i baksätet bjöd mig följaktligen på sin matsäck, något slags kycklingkorv med korvbrödssmakande bröd. Vägen gick mellan gröna, spetsiga bergstoppar. Solsken, plåtbart. Det var varmt i kupén. Föraren rökte några gånger. Han bjöd mig. "Tack, jag kan inte" var mitt svar. Emellanåt var jag livrädd. Sättet som många kör bil på i det här landet kan beskrivas således:
1. Heldragna linjer innebär inte förbud mot omkörning.
2. Vid skymd sikt, exempelvis vid en kurva, tuta om du ska köra om.
3. Om du har fri sikt, vare sig du kör i tättbebyggt område eller på raksträcka, kör med gasen i botten.
Nåväl, jag sitter här med alla lemmar i behåll. Utanför Qìnhuàngdǎo bytte jag taxi. Min förste förare fick nya passagerare från den mötande bilen. Den nye chauffören körde mig till hotellet. Hjälpte till att förhandla ner priset på rummet och tog mig senare till Jiāo shān som om jag förstått det rätt är den östligaste delen av muren som finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick. (Det finns en del som går ner i havet också, det gamla drakhuvudet, men den är helt nybyggd baserat på uppgifter om hur muren tidigare såg ut där.) Jag börjar bli murgeek tror jag.
Gick uppför Även här var luften ren. Jag kunde andas in dofterna från olika gröna växter. En angenäm känsla som minde om landskapet i Provence. Köpte en inte lika angenäm bränd stärkelsesmakande majskolv och en med inhemska mått svindyr "tysk" öl* vid linbanestationen.
Kineser och ryssar dominerade bland turisterna. (Det är för övrigt vanligt att ryska kvinnor i femtioårsåldern använder Calvin Klein- och andra dofter inriktade mot yngre åldersgrupper har jag märkt. Ryssar kan för övrigt nästan alltid identifieras på klädstilen.)
Var på utmärkt humör när jag tog linbanan ner. Ringde min taxichaufför från parkeringsplatsen. Samtidigt fick jag flera erbjudanden från andra chaufförer. Efter en kvart bromsade en bil framför mig. Ut kom en taxichafför, räckte mig mobiltelefonen. Jag lyssnade. "Det här är Liu Hu, jag kunde inte hämta dig, är det OK att min kompis kör dig till hotellet?"
Det var väl OK. En kilometer utanför murplatsen slog föraren på taxametern. När vi stannade vid hotellet frågade han hur mycket jag skulle betala. "Ja, lite mer än taxametern" sade jag. "Hur mycket betalade du min kompis?" Frågade han. "Din kompis hämtade mig långt från hotellet, körde mig sedan till hotellet, väntade medan jag checkade in och körde mig sen till Jiāo shān. Du hämtade mig vid Jiāo shān, det är inte samma sak." "Jag frågar min kompis". Chauffören ringde sin kompis. Jag talade med kompisen dvs Liu Hu. "Du ska betala 60 kuài RMB" sade han. "Varför då? Han har inte kört lika lång sträcka som du, det finns ingen anledning för mig att betala lika mycket. Dessutom står taxametern bara på drygt 20."
Ja, det här tjafset kanske inte är så intressant mer än som symtom på vilken gnidig snåljåp man blir i ett land med låga priser. Det slutade med att jag betalade 50 kuài RMB till föraren efter att ha förklarat för Liu Hu att det inte var OK. Sedan fick jag beröm för min kinesiska av hotellpersonalen.
Det visade sig att internetanslutningen på hotellrummet är gratis. Bloggade lite och gick sedan ut på stan och åt Kong Bao's tärnade kyckling - en rätt som jg känner igen de kinesiska tecknen för - och en skål ris på ett muggigt näringsställe som aldrig tidigare hade haft en utlänning. Drack en öl också. Sedan gick jag förbi en torgplats där det pågick ett evenemang. Jag betalade inte utan stod utanför och lyssnade.
Bakom mig samtidigt ett intensivt tvärflöjtspelande. Inte en, två eller tre tvärflöjter, utan ett helt knippe var igång med olika melodier. Nu sitter jag på mitt hotellrum igen och ska strax gå ner till receptionen för att köpa öl. Qìnhuàngdǎo är för övrigt inte Kina för nybörjare. Här finns nämligen inte många utlänningar. I morgon åker jag hem till Peking igen. Förutsatt att jag hinner se havet här.

Bilder:
1. En hyvens chaufför. (Den förste från Chéngde till Qìnhuàngdǎo. 257 km, fyra timmar)
2. En omkörning. OBS! det är metallgrisens år.
3. Ytterligare en bit av muren.
4. Centrala torget i Qìnhuàngdǎo. Ser inte konstverket lite ut som raketen i Månen tur och retur"?
5. "Tysk" öl. Läs etiketten. Noggrannt.