Jag hade verkligen tur

”Vill du åka till Bàshàng?” stod det i messet från Daisy som jag fick i mitten av veckan. Jag svarade: ”Det låter trevligt, vad är det?” I norra Hěbéi, provinsen som kringgärdar Peking, ligger ett kuperat gräslandskap där man kan vandra och rida hästar. Det är, om jag förstått det hela rätt, Bàshàng. Daisys kompis Jeff hade frågat henne om jag ville åka med. Halv sju på fredagkvällen avgick minibussen från centrala Peking. Jag var enda utlänningen så det här var alltså ett tillfälle för mig att öva mina kunskaper. Resan skulle ta sex timmar. Den enda förutom Daisy och Jeff som jag hade träffat tidigare var Daisys studiekamrat Yè Zì. Någon gång efter midnatt stannade bussen i en kö som tycktes sträcka sig bort till horisonten. Vi var ute på landsbygden och det var stjärnklart utanför. När vi stått stilla i ett par timmar kom så en bogserbil från motsatt håll. Den drog en liten lastbil vars framdel hade tillknycklats. Trots att det omedelbara hindret för vår fortsatta transport var undanröjt skulle det ta ytterligare ett par timmar innan trafiken flöt. Den sista sträckan framtill hotellet och fritidsstugorna körde chauffören delvis bredvid vägen, på den dammiga marken. Det krängde och guppade. Alla sov utom chauffören och jag. Klockan fem på morgonen var vi framme, fick våra rum och sov några timmar.

Efter frukosten gick vi ut på långpromenad. Svaga molnslöjor på himlen, luften var ren, och i vägkanten fanns flera blommor, bland annat riddarsporre. På gräskullarna hade man planterat granar. Vi mötte andra helgturister, några av dem på hästrygg. Alla såg ut att vara kineser. Vi återvände till turistanläggningen för att äta lunch. En högtalare dånade Dwight Yoakam ute på gården. Unga kinesiska män i cowboyhattar, jeans, boots och skjortor med läderklädda axelpartier bidrog till västernkänslan.

Vi skulle rida. Klockan var kring fem när vi satte oss i sadeln. De flesta hade någon som ledde hästen. Bara Jeff och en annan kille red utan assistans. Det var rogivande att sitta på hästryggen och betrakta de gräsklädda bergen. Det hade börjat mulna. Min häst verkade trött. Damen som ledde fick flera gånger dra i – och det här är säkert felaktig hästterminologi – tömmen för att få honom att fortsätta. I en liten bondby stannade vi för en stunds vila. Fortfarande i sadeln tänkte jag ta fram min kamera ur ryggsäcken. Något jag gjorde med ryggsäcken fick hästen att stegra sig. Damen som höll försökte förgäves få honom att lugna sig. Han ryckte till igen, hon slets omkull och tappade greppet om tömmen. Jag vet inte hur det gick till men när hästen satte fart visste jag att jag inte kunde sitta kvar i sadeln. Jag fann mig själv liggande på rygg och stirrade upp i himlen. Mina medryttare skyndade fram och frågade hur det var med mig. Jag vet inte sade jag. Huvudet hade jag inte slagit, det var tydligt. De hjälpte mig att försiktigt resa mig upp. Min första tanke var: hur hade min laptop klarat sig? Jag hade ont på höger baksida av ryggen, precis ovanför höftbenent och min arm hade skrapats. Annars tycktes jag vara oskadd. Damen som hade lett min häst var åter på fötter. ”Han förstod inte vad jag sade, utlänningen förstod inte vad jag sade!” Upprepade hon. Jag bedyrade att jag var ledsen över att jag hade gjort något så obetänksamt. "Nu går jag tillbaka " sade jag, och märkte att jag skakade i hela kroppen och frös. Det blev inte så. Jag fick sitta på en annan hästrygg - "han är snäll" - och klarade mig oskadd tillbaka. Damen som lett ville ha 25 kuài RMB. Jag gav henne 50. Sedan gick vi in i matsalen och åt. Jag drack några öl, petade i maten och kände mig inte riktigt närvarande. ”Jag hade verklig tur” var det enda jag sade. På kinesiska.

Ute på gården brann ett stort bål. Folk sprang omkring och slängde smällare. Linkin Park och annat som inte riktigt är min bouquet dånade ur en anläggning. Det dansades ringdans kring bålet och lite mer oorganiserad dans i periferin. Några i mitt sällskap satt inne i matsalen och spelade ett bridgeliknande kortspel som jag inte förstod. Gick till sängs vid elvatiden. Det regnade in genom taket till vårt rum så Jeff flyttade sin säng en halvmeter. När jag vaknade i morse upptäckte jag en liten groda som hoppade omkring på golvet i rummet. Hur den hade kommit in förstår jag i skrivande stund fortfarande inte. Återresan tog bara utlovade sex timmar.

PS. En av medresenärerna i bussen, en kvinna som jobbar med säkerhet inför de olympiska spelen, hade mindre tur än jag. Tre utslagna tänder, ett hål i kinden och en bit av vadmuskeln avsliten var resultatet av ridolyckan som hon drabbades av samma dag. Hon red på eget bevåg. Vi såg det inte hända men fick det berättat i matsalen. DS.