Jag lever i en dokusåpa del II

I morse gick jag till sjuelvan här i kvarteret för att köpa frukt till frukosten. När jag kom hem fick jag för mig att jag skulle ta ut min resväska ur ett rum som vi har använt till förvaring. Det var låst. Mamman som tydligen bodde där öppnade. "Jag ska bara ta min resväska" sade jag. Jag använde fel ord. Jag sade "bagage". Hon rättade mig. Hon klädde på sig och gick ut. När hon kom tillbaka frågade jag henne var hon kom ifrån. Det här låter på gränsen till psykiskt sjukt men jag ville verifiera att de uppgifter om sin mamma som hon som bor här (hsbh) har uppgett för mig stämde. Det gjorde de. Jag berättade att jag tyckte att hennes dotter var väldigt duktig på engelska - vilket hon faktiskt är - och frågade om mamman visste hur länge hon skulle plugga här i Peking. Det gjorde hon inte.Sedan frågade jag om hon visste att dottern var skyldig mig pengar. Nolla där också. Alltså förstod jag att dottern hade ljugit för mig i ett textmeddelande under veckan. "Hur mycket pengar?" Frågade mamman. "Jag vill att du talar med henne om det." Mamman gick in i dotterns sovrum. Jag satt och pluggade i vardagsrummet där det enda bordet finns. Mamman och dottern gick ut. "Du ska få dina pengar i morgon" sa mamman på vägen ut till mig. När dottern kom tillbaka frågade hon mig varför jag besvärade mamman om pengar. "För att jag ville veta att du verkligen hade pratat med henne om det. Och det hade du inte." Sedan följde ett meningslöst semantiskt gräl om betydelsen av formuleringen"before the weekend". Grälet innefattade att dottern välte bordet så att några prylar som stod på det gick sönder. Sedan gick hon in på sitt rum. När hon kom ut slog hon bordet i golvet så att bordet gick sönder. Det blir alltså att dra av på depositionen när jag återlämnar dessa 130 kvadratmeter till ägaren. "Såhär går det när du besvärar mig!" Sedan skrek hon åt mig, nöp mig och slog mig. Jag värjde mig och försökte säga till henne att sluta. (Ni kanske undrar varför jag inte bara drog men allt av värde i lägenheten står i vardagsrummet och mitt angränsande och dittills olåsbara rum och jag var allvarligt orolig att hon skulle slå sönder annat också.) Under tiden låg hennes vän D - hon var/är även min vän - i det andra rummet och hörde allt. Men gjorde inget. Jag sade till den andra att jag vill att hon flyttar. Det går inte att ha det så här. "Du ska flytta!" skrek hon och gick in på sitt rum. Jag gick in på mitt, väntade några timmar och messade sedan till min kompis J - managementkonsulten från Södermalm - att han skulle komma hit så att jag kunde byta lås på dörren till mitt rum. Jag vågade inte lämna lägenheten mmed henne i den. Det gjorde han - stort tack! - och passade även på att prata med henne. Enligt honom är hon inte beredd att ändra sig. Nu ska jag på alla sätt försöka få henne att flytta så snart som möjligt men jag behöver någon som kan vara med mig när hon hämtar sina saker så att lägenheten inte blir totalförstörd.

Det är naturligtvis inte enbart hennes fel att vi bråkar.