Att äta hund

Det här var igår. På Jiuguloudajie, inte långt från min gata, ligger en koreansk restaurang med en imposant röd entré, färgglada och gyllene finsnickerier. I och för sig inte ovanligt här. Interiören är en stor matsal med starka lampor i taket. Inte heller ovanligt. Ovanför disken i ena kortänden av lokalen sitter färgbilder på rätterna. Jag vill äta något vegetariskt. Kimchi naturligtvis, men även något mer.

Servitören pekar på färgbilderna i menyn. Jag frågar om allt. "Hundkött" säger han när jag pekar på något som ser ut som en blandning av tjälknul och rostbiff. Jag rycker till ofrivilligt. "Nej, det vill jag inte äta." Det blir en rätt med stekt ris och grönsaker. Och en tallrik kimchi. Och för er läsare som inte vet vad kimchi är så tror jag att det är syrad salladskål med chili. Rätta mig om jag har fel. Kimchin är den bästa hittills. Måltiden i övrigt fungerar som bukfylla, för att använda ett av svenskans fulare ord. Medan jag äter ser jag på bilderna ovanför disken att det också finns en wokad rätt med hundkött, paprika och lök. Men det är inte aktuellt.

Idag stötte jag ihop med ett par från London i hotellbaren. De är vegetarianer och tycker inte att det är någon principiell skillnad mellan att äta hund och gris. En av de anställda killarna på hotellet tycker inte att det är konstigt att äta ett djur som samtidigt - enligt somliga - är människans bästa vän. Jag vet inte hur djuret smakar.

Bilden: värmekälla