Alice som jobbar i baren heter egentligen Zhang Yun. Hon kommer från Qinghai-provinsen som är en glest befolkad del av Kina, i närheten av Tibet. Hennes föräldrar har flyttat därifrån till Henan, berättar hon. Qinghai är så fattigt, folk vill inte bo kvar. Hon har sökt jobb på Beijing Hotel som är ett av Pekings mest exklusiva hotell. Det är där som USA:s president bor om han besöker stan, har jag hört. Alice och Kong De Zhi, den sjuttonårige bartendern, är de som jag talat mest med av de hotellanställda. (Jag brukade prata en del med Delia, bland annat om film. Men det var innan hennes pojkvän en dag dök upp vid frukosten och drog mina brödskivor ur rosten, bredde dem med sylt och tryckte i sig dem på mindre än minut inför mina förvånade ögon. Det var något slags programförklaring, tror jag.)
Kong De Zhi, som inte har något västerländskt namn, hade sin lediga dag idag så honom får jag säga adjö till i morgon. Alice åker till föräldrarna men eftersom hon jobbar under frukosten får jag säga hej då då. En av hennes goda egenskaper är att hon rättar uttal och grammatik när man pratar med henne på kinesiska. Men hon gör det inte på ett tillrättavisande sätt. Jag kommer att sakna det. En kväll gav jag henne en tjuga. Ja, alltså inte en sådan som man hanterar hö med utan den svenska tjugokronors-sedeln. För att hon skulle ha något typiskt svenskt som minne av mig. I morse berättade hon att hon kände till både Selma Lagerlöf och Nils Holgersson. Det finns många kineser som vet mer om västerlandet än vi förväntar oss.
Eftersom det var sista kvällen i hotellbaren så hade Alice gjort en julklapp åt mig, en "Merry Christmas Present" inslagen i ett kräppliknande rött papper med guldrosett. Seden i det här landet är att inte öppna gåvor i samma ögonblick som man får dem. Så jag kanske väntar till julafton.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar