Nio och en halv vecka på hotell

På mitt hotell bor en tjej från Barcelona som har ett för Spanien så vanligt namn att man skulle kunna tro att hon var tagen ur en textbok. Det är hon inte. Hon är högst verklig och har liksom alla andra snabbt evolverande upprättgående apor tre dimensioner.

I morse när vi åt frukost började vi prata om julklappar. Och eftersom jag, tack vare J:s kompis B, har hittat den perfekta julklappen till folk kring trettio så föreslog jag att hon skulle köpa en sådan. Affären som säljer saken ifråga ligger i närheten av mitt jobb så vi kunde träffas vid lunch och slå följe dit.
Eventuellt skulle hon åka till kinesiska muren med en kompis. Annars skulle hon gå med mig. När jag ringde henne strax innan tolv för att kolla fick jag så meddelandet från hennes telefon att abonnenten inte kunde nås eftersom pengarna på telefonkortet var slut. Vad hon gjorde av dagen är som man säger höljt i dunkel. Jag vet att den här informationen inte är av oavvisligt allmänintresse men det finns en koppling till det jag skrev om igår.

Jag sade adjö till Alice i morse när jag hade ätit frukost. Desto mer förvånad blev jag över att hon var kvar när jag i kväll gick in i Tiki Bar för att äta. Det visade sig att hon väntade på att tjejen från Barcelona skulle komma till hotellet. Hon hade nämligen en present att ge också till henne! Hur vanligt är det att man får presenter av personalen på hotell? Vid halv nio tiden hade katalanskan inte dykt upp så Alice var tvungen att bege sig till stationen. Kong De Zhi fick i uppdrag att överlämna presenten.

Kanadensiske Dave som reste för tre veckor sedan gav mig sin cykel. En bockstyreförsedd sådan med väldigt smala däck. Det har inte blivit av att jag använt den. Varken vädret eller väglaget har varit inbjudande.
I morgon åker jag till Sverige och när jag kommer tillbaka ska jag tillfälligt dela lägenhet med en kompis inne i stan. Jag bestämde mig därför för att skänka cykeln till hotellet.

Det blev Delia som fick ta emot nycklarna till den för hon råkade jobba i receptionen i kväll. Jag berättade att cykeln kom från kanadensaren Dave. "Jaha, han som var lite starkare och längre än dig?" frågade hon. Jag tog fram en bild på mig och David i Beihaiparken. Jo, två centimeter över mitt huvud sträcker han sig på bilden. Kanske är han lite starkare också. Jag vet inte.

Däremot fick jag veta vad Delia egentligen heter och vilken epostadress hon har. Hon slutar sitt pass halv sju i morgon bitti så vi passade också på att säga hejdå idag. I morgon flyger jag till Sverige.