Från sjuksängen

Jag måste ha drabbats av något slags postprofit-kollaps ty utan att känt mig särskilt svag vaknade jag av hög feber en morgon. Allt - förutom smärre detaljer - kring försäljningen av min bostadsrätt var klart. Kvällen före uppvaknandet i feber hade jag ätit en god persisk lammgryta hemma hos SpaceBabe och druckit Chill Out ur en BiB. SpaceBabes make körde mig till huset där jag senare försökte titta på "Snillen spekulerar" men ständigt somnade i TV-soffan.
Nu hade det blivit morgon. P i hushållet S var fortfarande hemma. Vi åt frukost, jag slängde i mig paracetamol och senare tog vi samma buss till stan. Där sammanstrålade jag med K, A och SpaceBabe för lunch. Som K och A bjöd på. Tack! Det var fläskytterfilé med äpple, surkål, potatispuré. Restaurangen hade den goda smaken att blanda i kummin i surkålen. Det uppskattas. Det enda jag inte gillade är att de stoppar schallottenlök i smöret. För det smakar för mig som om smöret delat kylskåp med lökar som inte varit hermetiskt inneslutna. Lökigt med andra ord. Nej, skippa gärna den tillsatsen, Leijontorets Bar!

Sedan drev jag omkring i centrum och försökte förgäves hitta julklappar. Allt jag hittade var sådant jag ville ha själv. Och det innebär inte att andra vill ha sammalunda. Måste lära mig att tänka i vidare cirklar.

Med oförrättade ärenden återvände jag till min bas i Uppsala där jag nu varit sängliggande i nästan två dygn.

Min feber har som mest varit uppe i 38,8. Så här under isen har jag inte känt mig på 20 år. 1987 låg jag i yrsel på Rundelsgränd 6A i Uppsala. Jag ringde till Studenthälsan. En snygg läkare med polskt efternamn kom hem till mitt studentrum. När hon hade synat mig sade hon: "Det här skulle kunna vara de första symtomen på en HIV-infektion." Det var det inte. Och är inte heller nu. Mitt immunförsvar har helt enkelt tagit jullov utan att rådfråga mig först.

Jag läser Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden" i sjukbädden. En riktig sidvändare. Jag har överseende med det emellanåt klyschiga språket eftersom intrigen är så bra och spänningen så ihållande. Lite överraskad blir jag av att Paolo Roberto dyker upp i handlingen bland alla fiktiva figurer. (Jag har ju bott utomlands så jag vet inte vad han tycker om sin medverkan. Men jag antar att han blivit intervjuad om det.) Min tankar går till Tidningen Vi som under slutet av 1970-talet hade en serie av Jan Lööf som hette Ville. I några av de sista avsnitten medverkade både Olof Palme och Carl XVI Gustaf. Palme avslutade prenumerationen på tidningen när han hade sett avsnitten. Kungen var smickrad. De framställdes båda - i likhet med Roberto hos Larsson - som hjältar. Men dåvarade oppositionsledaren kanske inte kunde fördra sitt utseende - påsar under ögonen, en stor vårta och ett genomgående härjat intryck.

Och apropå ingenting så visas en konsert med Led Zeppelin på SvT i kväll. Om ni inte visste det.