På källarplanet i den cylinderliknande shoppinggallerian under kontoret stötte jag på två 20-någonting som serverade vin i pappmuggar vid ett bord. De representerade märket Suntime. Druvorna kom från Xinjiang - det som förr ofta stavades Sinkiang. West Region 2002 smakade nya världen. Inte syltkokt som billiga australiensare utan snarare som en sofistikerad Sonoma-tappning. En milt vaniljaktig ekton tillsammans med len cabernet sauvignon-frukt gjorde detta till en positiv överraskning. Många kineser som jag har talat med tycker inte om beskhet eller strävhet. Kanske påverkar det själva vinframställningen. Annars borde det varit mer tanniner i tunnan. Gott var det. Knappast värt 298 yuan.
Det andra vinet, ett vitt, har jag inte namnet på eftersom det inte var med i de fyrfärgsbroschyrer som jag tog med därifrån. Det bär mig emot att skriva för jag är känslig för ords valörer men det doftade faktiskt urin. Och då inte av kattsorten som återfinns på buxbomsblad i omdömen om överblommade sauvignon blanc-varianter. Nej den här doften var högst mänsklig, om än svag. Det fanns inget annat där. Ingen frukt, inget liv. Smaken var sursnipig på samma sätt som det där turkiska vinet K och T gav mig för två år sedan. Och avslutningen lika tvär och snabb som en puck i sargen. Nej, den som betalar 357 yuán för en sådan flaska har gjort ett av sitt livs sämre vinaffärer, tro mig. Jag frågade fröknarna om den var defekt. "Inte, vi kineser vill ha vårt vita vin såhär." Sa de. Jag tror att de missuppfattade min fråga. Och jag deras svar.
Det tredje vinet, Suntime, kostar 88 yuán men smakar som något på bolaget för högst 60 SEK. Inget fel på det. Och etikettens engelska text:
"Sometime wine come from mysterious West region".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar