2009:33 Det finns bra chardonnay också

Jag har druckit alltför få vita bourgogner. En gång, i en lägenhet som min bästis bodde i tillfälligt, ett stenkast från Odenplan, sommaren 1999 drack vi en Joseph Drouhin som jag släpat dit utan att veta vad det var. Det var innan jag kunde något om vin. På bolaget hade de sagt att vit bourgogne skulle passa. Vinet var gott men jag minns inte hur den smakade. Min bästis hade som vanligt lagat ovanligt spännande rätter, kanske var där en då ännu icke utfiskad stekt fisk också. Stekt fisk passar ju smörigheten i vita bourgogner. Typ. Det här utspelade sig för övrigt en lördag i juli. Vi blandade också alltför starka vodkadrinkar och somnade sedan i en soffa medan vi försökte titta på Robert Altmans "Shortcuts". (Det känns som att jag har skrivit det tidigare.)

Ikväll var jag på en vinmiddag i det första höga huset i Peking. Temat var viner av Joseph Phelos. Vi drack producentens Ovation - en gräddig, malolaktiskt fermenterad, trevligt ekad ren bourgogne tastealike från staten med torkan - Californien. Med på middagen var han som blev pojkvän till hon som hyrde ut lägenheten som min bästis bodde tillfälligt i sommaren för tio år sedan. En för övrigt väldigt vinsäker herre. Så allt hänger ihop, kan man kanske krysta till det.
Bra chardonnay är sällsynt. Eller utanför plånboken. Men betalar man det där extra så kan den vara förbannat god. Vad drack vi förutom en minnesvärd chardonnay då? Jo
Joseph Phelps St. Helena Sauvignon Blanc 2006 - stram och syrarik men utan varken krusbär, kattkiss, fläder eller buxbom. Det visade sig att den var gjord i bordeauxstil dvs med lite semillon i blandningen och lagrad på ekfat.
Freestone Sonoma Coast Pinot Noir 2006 - också ren med ljusa bär men inte vulgärt jordgubbig till skillnad från billigare jäsningar på druvan.
Joseph Phelps Napa Valley Cabernet 2005 - serverades alldeles för kall. Innehåller 6% merlot, och 4% petit verdot - återigen bordeaux alltså. I mitt tycke ett lite för spritigt och monumentalt vin. Finare cabbar blir lätt lite dominanta. (809 RMB*/flaska)
Joseph Phelps Insignia 2001 - flaggskeppet. 72% cab, 14% merlot, 12% petit verdot och 2% malbec. Jag hade svårt att bedöma det här vinet. Det var så stort och strängt men eftersom jag var så fnissig av det som jag druckit tidigare under kvällen kunde det inte få riktigt rätt respekt av mig. (2684 RMB/flaska)
Eisrébe - ett isvin baserat på scheurebe (naturligtvis). Framställt på konstgjord väg dvs man har inte väntat på att druvorna ska frysa på rankorna utan frusit dem efter plockning. Jag har sagt det förut: söta viner och dessert är ingen bra kombination för mig. Jag tycker om söta viner i sig eller tillsammans med fågellever eller grön- och blåmögliga ostar. Men tillsammans med - som i det här fallet - choklad och bananmousse med hasselnötsglass och klarbär(?) blir det för mycket av det söta. Dessutom serverades det i fabrikstillverkade små glas med tjock kant. Alla andra viner hade dessförinnan serverats i olika riedel-glas.

Sedan åkte vi till klubbkomplexet på Gongti Xilu och sjöng lite karaoke, drack lite chivas tills vi tröttnade och gick hem.

Det var för övrigt ASC som hade ordnat middagen.

*I skrivande stund går det 1,30 yuan på en svensk krona. När jag kom hit för två år sedan gick det 0,9 eller mindre yuan på en krona. Vart är den svenska ekonomin på väg?

2009:29 Om snön i Peking

Det har snöat de senaste dagarna. I den omgivande provinsen Hebei har det ställt till besvär. På den kvadratkilometer som jag använder här i huvudstaden har det mest märkts som lite moddigt slask, det har varit lite halt att gå. Under dagens lektion skulle jag läsa en text ur en kinesisk kvällstidning om snöfallen, de kraftigaste för februari på 30 år. Jag har avslutat min femte lärobok så vi bestämde häromdagen att jag skulle försöka läsa texter på riktigt i fortsättningen.

Det är stor skillnad mellan talat och skrivet språk här. Jag stakade mig på vartannat tecken i artikeln och jag förstod inte meningsbyggnaden i flera av satserna. Journalisten beskrev snöns fallande som älvor som långsamt landade. Undrar om svensk kvällspress skulle använda sådant språk i en artikel om vädret. Jag har fått artikeln som läxa till på måndag.
Jag lärde mig något nytt i alla fall. På kinesiska säger man inte snöflinga, man säger snöblomma. Snöflinga klingar också fint i mina öron. Engelskans snowflake väger däremot inte lika lätt.
Äh, vilket trams! I engelskspråkiga låter det kanske snowflake som poesi. Eller något.

Jag har snart haft tre vita veckor. Det är trist. Jag längtar efter sauvignon blanc och syrah.

2009:28 Mitt förhållande till Eldkvarn - ett katalogarieaktigt inlägg som är alldeles för långt

I Kina är internet nu lite som den installation av Windows XP som jag har i en virtuell PC på min bärbara dator. Det är inte stabilt och det tar en evinnerlig tid. Man klickar och väntar. Ska man få se det man vill se eller ska websidan hänga sig alternativt tala om att sidan kunde ej visas? När jag kom hit för två år sedan kunde jag aldrig läsa min blogg. Det spelade ingen roll så länge jag kunde skriva och fick kommentarer. Sen berättade Mathimlen för mig om Google reader och plötsligt kunde jag läsa alla favoritbloggar inklusive min egen.

Nu är läget ett annat. Jag kan inte skriva längre. Eller åtminstone inte i nio fall av tio. Det är plågsamt. I morse när jag hade läst ut boken av Plura, jag minns inte vad den heter och det finns bara en, så hade jag lust att skriva om den. Eller åtminstone vad jag tyckte om den. Men det gick inte. Vad tyckte jag då då om denna biografi snedstreck livshistoria? Jo, att det var en tidvis långrandig hyllning av mat, alkohol och kärlek som var bäst i de partier som handlade om barndomen; systern som rymde och förolyckades, den oäkta halvbrodern - och berättelserna från ett annat Sverige.
Jag tycker också att språket i vissa avsnitt lyfte framställningen på ett sätt som jag avundas de som kan få det att göra.

Apropå Plura så ringde jag till Norrköping igår. En del av släkten bor där sedan en tid och eftersom jag fått mejl från samma del så fick jag lust att höra av mig. Bodde hos dem några dygn i augusti. Norrköping - en stad som jag inte hade något förhållande till tidigare. Jag har nog skrivit om det men eftersom min blogg i skrivande stund är oläsbar så kan jag inte kolla det. Risk för tjat således. Jag gillade stan. Storslagna fabriksbyggnader som inte länge rymmer varken pappers- eller textilindustri men andra verksamheter. Långa gator, alléer, parker och vatten. Till sin fördel på sommaren.

Åter till Plura. 1986 såg jag Eldkvarn för första gången. Jag hade lyssnat på dem från Musik för miljonärer (1980) till Tuff Lust (1983), sedan tappade jag intresset. Köpte den kokainpräglade, Londonproducerade, "mondäna" Ny klubb på en skivrea. Från den minns jag bara titelspåret och den Purple Rain-liknande, riktigt hyggliga Vingar över himmelen. Plura skriver att det är den sämsta av gruppens skivor. 1986 hade de fått en nytändning. Ny trummis och klaviaturist också. Utanför lagen med den Dire Straits-klingande Ett hus på stranden och programförklaringen Landsortsgrabb var nysläppt men jag hade inte hunnit höra den. Konsert på Barowiak i Uppsala. Jag var där med ett ex och hennes kompis och befann mig mellan en kurs och inryckning i statlig tjänst i en annan del av Sverige. Konserten var tajt, koncentrerad och de nya låtarna satt direkt. Bra alltså. Ett år senare släpptes Himmelska dagar och gruppen hade konserter två dagar i rad om jag minns rätt på samma lokal i Uppsala som året innan. Jag gick dit med några kurskamrater; M från Sundsvall, N från Stockholm, K som också var från Uppsala och så norrlänningen A som jag senare har träffat i jobbet för ett par år sedan. Den kvällen var han så full att jag oroade mig för att han skulle ha somnat i en snödriva någonstans på vägen mellan Snärkes och Nedre Slottsgatan. Storslagen konsert. Nu var det ett par körtjejer med också.

1988 jobbade jag som bagare på ett seglarläger i Bottenhavet. Under en ledighet åkte jag med M in till Umeå och såg dem på Blå Dragonen. Jättehiten Kärlekens tunga från Kungarna från Broadway hade spelats i radion under våren. Att jag var kär kan ha påverkat mitt omdöme. Stötte ihop med han som nu är doktor i statistik. Minns spelningen som bra. Och att lokalen hade långa glasrör som ölen rann genom. De avslutade konserten med Fula pojkar.

2001 seglade jag från Arkösund utanför Norrköping till Trosa. Vi åt biff med lök första kvällen. Jag hade med en flaska Rosemount Shiraz och en Laphroaig. Fysikern läste högt ur Tre män i en båt. Jag skrattade så att jag fick ont i magen. Andra kvällen blev det naturhamn. L lagade kycklingcurry, fysikern blandade Provivadrinkar och till maten drack vi Château Tahbilks Marsanne.
Jag gick i land i Trosa och tog mig till Stockholm. Bjöd psykolog-P med sonen L på pasta - det var något fantasilöst med sidfläsk och basilika till och Rosemount Shiraz - i min lilla Aspuddsetta. Sedan tog vi oss till Tanto och såg Eldkvarn. Plura fyllde 50 samma dag och P som jobbade på MNW skulle senare bjuda med mig, mästersnickaren och hans syster på efterfesten som var ett slags födelsedagskalas. Men det är att gå händelserna i förväg. Jag hade alltså inte sett Norrköpingsgruppen på 13 år och inte hört en skiva med dem sedan 1989 års Karusellkvällar som jag tyckte var blek. Men gruppen var den här kvällen i augusti 2001 i bättre form än jag mindes dem. I en låt kom Mauro Scocco upp och körade. Jag var ganska på lyset vid det laget och skrålade med i sångerna på ett sätt som kanske snarare anstår män i en hejaklack än undertecknad. (Kanske tillhörde jag i det ögonblicket den kategori män som Karolina Ramqvist i en recension av en Lundellbok för ett decenium sedan hade förklarat att hon inte ville ha närmare med att göra och därmed, alltså i och med den recensionen, ådrog sig ett brev från sagde Lundell, ett brev som senare publicerades i första upplagan av en antologi som var i ropet då. Brevet togs ur senare upplagor av upphovsrättsliga skäl.)
Jag stod alltså och sjöng med eftersom jag kunde de flesta texter utantill. Vi kom in på efterfesten. Jag förklarade för Carla att jag kunde flera texter utantill. Han kanske inte var över sig intresserad av att få veta det men hällde upp ett glas med något surt vitt till mig. Alla som var på festen fick den senaste skivan. Vi var en trio som drog vidare till Kvarnen. Omdömet försvann där någonstans. Skivan tappade jag i trakten av Ringvägen.

Ett år senare såg jag dem igen i Tanto. E som har bott i Tanzania en tid (och kanske är tillbaka i Stockholm nu) tror jag var med. Bandet var inte i form. De verkade fulla och okoncentrerade. Carla blev irriterad på att Plura tjatade om att han Carla hade fyllt femtio. Tony Thorén försvann iväg med basgångarna. Ingen efterfest. Annalkande höst.
Samma år såg jag dem på en släppspelning på Debaser. Skivan Brott lönar sig alltid skulle komma. Låtar som de skrivit till andra artister och några covers. Tajt och bra. De slutade med Pojkar, pojkar, pojkar.
Jag vet inte varför jag har skrivit det här, inte heller vad jag har för förhållande till Eldkvarn. Jag tycker inte att de är geniala varken musikaliskt eller textmässigt. Tvärtom tycker jag att deras nostalgi, bildspråk och Söderromantik tidvis är ganska påfrestande. Men det spelar ingen roll. Eldkvarn var en självklar del av min unga vuxenhet. Ett band som man såg samtidigt som man sökte blickar i publikhaven, på den tiden man fortfarande kunde trängas i rökiga lokaler. Eldkvarn var Sverige, de var något nästan folkligt som rörde mig en gång. Och kanske gör det fortfarande ibland.

2009:25 Jag trålar

Idag är det 200 år sedan Charles Darwin föddes. Det finns människor som inte vet vem Darwin var. Det finns de som vet vem han var men tror att det han kom fram till är lögn. Det finns de som lever hela sina liv utan att tänka evolution. Tänka sig.
I senaste the Economist finns det siffror från 2006 över hur utfrågade i olika länder förhåller sig till evolutionsteori. De utfrågade kan svara att de tror att den är sann, att de är osäkra eller att de tror att den är falsk. I fråga om andel människor som tror att den är sann toppar islänningarna listan, följda av danskarna och svenskarna. På 18:e plats i listan ligger USA, på 19:e Turkiet. På vetenskapsnytt kan ni läsa mer om Darwin och hitta länkar.

Ibland är det bra att rensa. Jag hade skrivit ett riktigt långt inlägg där jag öste mitt förakt över tankeslöa åsiktsmakare som tjatar om Jante och den svenska avundsjukan. Som om begreppen hade någon som helst relevans 2009. När jag ändå var i farten tipsade jag om att ordet lagom skulle kunna användas för att beskriva den svenska nationalkaraktären. Om nu någon tankenasare skulle vara i behov av ännu en kliché som passerat bäst före. Jag tackar Ensamma morsan som genom den här länken bidrog till min inspiration och K för en länk till en artikel i Göteborgsposten. Men som sagt, mitt inlägg blev inte bra. Så jag tog bort det.

I Newcastle bildades under 80-talet gruppen Prefab Sprout. Jag har nästan följt dem. Favoritskivorna är Steve McQueen, Protest Songs och From Langley Park to Memphis. Jordan the Comeback och The Gunman and Other Stories har jag knappt hört. I bästa och i de flesta fall håller sig frontmannens, Paddy McAloon, melodier sig på rätt sida om schmaltzgränsen. På Andromeda Heights användes dock saxofon i några låtar på ett sätt som skämde anrättningen. Det är bekräftat att gruppen kommer med en ny skiva i år: Let's Change the World With Music - The Blueprint. Varför skriver jag då om detta? Jo för att en terabyte-stor hårddisk nyligen kom in i hushållet. På den finns Paddy McAloons soloskiva I Trawl The Megahertz från 2003. När den kom så ägnade jag den inget intresse tyckte att den verkade, tja vad ska jag säga, inåtvänd. Den är i själva verket njutbar. Och pretentiös.

Det har regnat idag. Jag frågade en taxichaufför om det även regnat utanför huvudstaden. Han sade att det hade gjort det. Det är något fel på elementen i vår lägenhet. Portvakten och ett par hantverkare har varit här halva dagen. Jag passade på att arbeta hemifrån och förlade också lektionen i kinesiska hit vilket fungerade för min lärare eftersom hon också hade andra lektioner i huset.

Jag sprang en halv mil framför en teveskärm som visade en romantisk komedi med Ben Stiller och Malin Åkerman. Såg för lite för att veta om den höll i de inledande scenernas förhållandevis oförutsägbara humor. Apropå romantiska komedier är det Alla hjärtans dag på lördag. Jag firar den inte. Eftersom jag har vit månad kan jag inte antifira genom att dricka mig oredig och bitter på någon franskt bubbel heller.

Sedan åkte vi till den franskvietnamesiska restaurangen Muse och åt kycklingvingar, kycklingcurry, biff med citrongräs (i själva verket köttfärs), vårrullar och papayasallad. Vietnamesiskt kaffe till efterrätt. Muse har varit bättre. Några salladsblad slokade. Några rätter anlände för snabbt. Men det var okej. Och just det, Muse ligger vid Chaoyangparkens västra port. När ni ska dit säger ni "Chaoyang Gongyuar Ximöör". Ungefär.

Bilden: Uppsala 20081227

2009:24 Ankrestaurangen - så heter den

En klok vän påpekade det idiotiska att inte uta den formidabla ankkrogen på Chunxiu Lu. Det var också dumt att inte berätta att man går från korsningen Gongti Beilu/Chunxiu Lu norrut mot Dongzhimen Waidajie. Efter en stund har man den på höger sida. Och så här ser den ut:

Så nu vet ni att den heter Jing Zun också. Glömde att ta den exakta gatuadressen.
PS. Delvis var det ett skämt att inte berätta om den, föranlett av en bloggpostning någon annanstans häromtiden som handlade om en matblogg vars hemlighet skulle bevaras. DS

2009:23 Efterdyningar av nyårsfirandet

Jag är frisk och sysselsatt. Bor bra och centralt här i den norra huvudstaden. I samma hus bor en svensk grannfamilj. Idag åkte vi till Nanshan tillsammans. Nanshan betyder södra berget. Jag och kombon åkte snöbräda, grannarna åkte skidor. En kinesiska med tioårig dotter var också med. I kväll gick vi ut och åt Pekinganka tillsammans. Ett nytt ställe här i närheten. All mat var toppklass. Eftersom vi vill behålla det för oss själva kommer jag inte att skriva vad det heter. Som vanligt innehöll menyn märkliga översättningar.



Det har varit fyrverkerier varje natt de senaste två veckorna. Jag vaknar vid fyratiden på morgonen av explosionsljud. På väggen i sovrummet ser jag återskenet från pjäserna, en halv sekund därefter kommer nya knallar. I morse gick jag ur sängen för att kunna se vad som pågick. Ungefär 100 meter innanför grinden till arbetarstadion stod någon, förmodligen en man, och tände raketer och bengaliska eldar. Violetta, fosforgröna och eldgula blixtar, puffar och kaskader lyste upp Pekinghimlen. Det var storslaget men vid fel tidpunkt. Om jag vaknar i vargtimmen så ligger jag och idisslar själslig värk på ett sätt som inte är hälsosamt. För att mota bort de värsta tankarna börjar jag vanligtvis att läsa något. Just nu är det "Fågeln som vrider upp världen" av den japanske författaren Haruki Murakami. Den är alldeles oförutsägbar. För tre år sedan läste jag "Kafka på stranden". Jag rekommenderar båda. I natt ska jag använda öronproppar.

Allmäntillståndet är bättre än för en vecka sedan. Nu är jag mer orolig för världen än för mig. Det enda jag gör för att den ska bli bättre är att jag autogirerar lite grand. Undrar om det hjälper.

2009:22 Låt den rätte komma in

I debatten om upphovsrätt och fildelning har jag inget att komma med. Trodde länge, som den hycklare jag är, att jag varken höll på med upphovsrättsbrott eller piratgods. Min åsna!

I mina kvarter finns inga, skriver finns inga, lagligt tillkomna underhållningsmedia. I klartext betyder det att jag inte kan välja mellan en CD som producerats för att ge exempelvis Kanye West lite royalties och en som bara rippats och mångkopierats för att betala hyra, mat och kläder till den som säljer den. (I vissa fall också modifierats i så måtto att det ofinare ordbruket beskurits.)

Jag är hänvisad till att köpa kopian. Är jag? Nej, jag kan avstå. Det finns inget som säger att jag måste äga den senaste Kanye West-skivan. För upplysnings skull; jag är inte torsk på Kanye West, har aldrig varit och kommer förmodligen heller inte att bli det. Tyckte bara att det var bra att använda hans namn för att få läsare hit. Lika lite som jag måste köpa en piratkopia av "Late Registration" lika lite är jag tvungen att köpa en piratkopia av något annat. Ett operativsystem exempelvis. Trodde jag tills helt nyligen.

Jag har upptäckt att det finns vissa sajter i det här landet som inte fungerar särskilt bra med mina webbläsare. Och jag behöver kunna titta på dem för att göra mitt jobb. Det verkar som man måste hade den där webbläsaren vars logga utgörs av ett himmelsblått e omsvischat av en snedställd Saturnusring.

Min nuvarande bärbara som förmodligen tillverkats här i Folkrepubliken men utvecklats någonstans i Kalifornien, är försedd med Intel-processorer vilket innebär att jag förutom det snygga operativsystem som följer med när man har köpt den också kan använda de konkurrerande, av vissa så hånade, operativsystemsfamiljerna som utvecklats i en blåsig och regnig del av nordvästra USA. Operativsystemsfamiljerna som räknar det lilla blå e:et till en av sina medlemmar.

Det finns tre, eventuellt, flera sätt att göra det på att låta en familj flytta in. I den bärbara som jag äger medföljer något som skulle kunna översättas med "träningsläger". I träningslägret kan man låta den andra familjen flytta in eller rättare sagt installera det andra operativsystemet. Nackdelen är bara att man sedan måste välja om man ska gå in i det egna eller det andra operativsystemet när man startar datorn. Man kan inte enkelt växla mellan dem. Fördelen är att det är gratis (om vi bortser från det andra operativsystemet som måste köpas på något sätt).

Återstår då två program som man kan köpa för att kunna köra de andra operativsystemen. De bygger båda på att man installerar en eller flera virtuella datorer. Efter att ha läst diverse diskussionsgrupper bestämde jag mig för att ta hem en prov-version av den som hade flest klockor och visslor. Jag får utvärdera den i två veckor. I samma diskussionsgrupper som fick mig att välja programmet med flest klockor och visslor rådde man varandra att inte köpa det rådande operativsystemet från Washingtonföretaget. Det ansågs bland annat vara en "minnesgris", dvs det konsumerar onödigt mycket minne. Andra problem finns också.

Ett annat operativsystem från samma företag är på gång. Det finns emellertid bara i betaversion och verkar alldeles för krångligt för en så PC-svag individ som jag att installera så det går också bort.

Återstår då det system som jag använde på min förra arbetsplats, det som också rekommenderades i diskussionsgrupperna. Problemet är bara att Washingtonföretaget inte säljer det längre! Jag kan köpa det på amazon men litar inte på att leveransen kommer att fungera.

Pratade med en IT-kille häromdagen. Dagen efter gav han mig en CD. Innan jag skulle installera den frågade jag hur jag skulle få tag på en licensnyckel. Han kollade med hjälp av landets största sökmotor och skrev sedan ut en sida med ett par tre stycken licensnycklar.

Skred till verket och började den mödosamma installationen. När jag hade matat in licensnyckeln fick jag ett meddelande som sade att den inte var godkänd. Provade med en av de andra, och se, den accepterades! Att installationen nästan tar en timme kanske kan fresta på tålamodet.

Nu kan jag köra det andra operativsystemet jämte mitt egna. Min nya webbläsare hänger sig då och då men annars har den fungerat på samma sätt som jag mindes att den brukade göra på den tiden jag använde den i mitt arbete i en annan världsdel.

Om någon läsare kan tala om för mig hur jag får tag på samma operativsystem lagligt så är jag beredd att betala för det. Eftersom jag inte vill göra reklam här så kan jag som ledtråd nämna att om man kastar om bokstäverna i det förkortade namnet på en druva som används i vissa sherrysorter så får man namnet på operativsystemet. Sedan kan man lägga till SP2 om man vill ha fler detaljer.

Så dags då för en poäng i den här långrandiga redogörelsen för mina erfarenheter av piratande och installationer. Jag läste att Sydsvenskan skulle ha en bilaga om upphovsrätt inom kort men att den redan nu fanns utlagd på the pirate bay. Av redaktionen. Skulle gå in och titta på piratbukten men upptäckte att den är blockerad i det här landet!

Jag tyckte att i alla fall att DET var roligt.

2009: 21 Mitt hår har mist sin glans

Det kanske går att skriva i allafall. Blogger har varit så erratiskt.

I förrgår kväll såg filmatiseringen av Flyga drake. Kopian var grovpixlig men det hindrade inte berättelsen från att komma till sin rätt. Jag har samma invändning mot den i filmen som jag har mot den i boken. Filmen var osentimental och nästan konstlös. Och därför bra.

Igår var jag inspirerad. Hade lunch med en av de kontorsanställda. Hon bjöd mig för ett halvår sedan och jag hade glömt det! Det var min tur. Hon berättade att det finns mycket korruption i landet. Jag sade att det finns korruption i många länder men att det verkar som länder med fri press har mindre av varan än länder med mindre fri press. Vi pratade om miljöförstöring, pollution på engelska. Hon sade att den största källan är utländska turister som slänger förpackningar och plastpåsar i Tibet. Jag sade att jag tror att kolkraftverk och fabriker som låter utsläpp gå orenade ut i vattendragen är ett betydligt större problem. Och exemplifierade med bensenutsläppen i Songhuafloden i norra Kina häromåret. Det höll hon med om. Hon berättade att många i huvudstaden som försöker få barn inte kan få det. Jag berättade att jag läste att det i Shanxi - provinsen med kolgruvor - föds alltfler barn med missbildningar. Men jag sade också att Japan hade liknande problem för 30-40 år sedan. Och där har man lyckats minska problemen markant vilket betyder att det skulle kunna ske här också.

På gymmet sprang jag åtta kilometer, som om jag varit jagad. Har aldrig haft det tempot tidigare.

Idag åkte jag med en taxichaufför som pratade fotboll. Han hade åsikter om sporten i allmänhet - den hade blivit sämre, det går inte att kolla längre - och spelare i synnerhet - det finns ingen Maradona längre. Han kände till Brolin och Zlatan. Den senare kunde inte passa, menade chauffören vars namn jag nästan kunde läsa.

Jag vill ha tips på någon bra privat och inte alltför dyr VPN-lösning så att jag kan lyssna på Spotify härifrån och blogga som om jag vore i Sverige.

2009:20 Skärvor, knappt

Jag läste nyss ut "Flyga drake" av Khaled Hosseini. Det har säkert en miljon andra gjort också. Betydligt tidigare än mig dessutom. Om jag bortser från en scen mot slutet av romanen - som jag skulle kunna förstöra läsupplevelsen för presumtiva läsare genom att berätta - så tyckte jag att det var en bra berättelse. Filmen finns på dvd här så den kommer jag att se förr eller senare.

Det finns de som kan blogga bra om känslor. Jag kan inte det. Det som berört mig mest (utanför mitt eget liv) har jag läst på två bloggar det senaste halvåret.

Vad som kan verka som ett distanserat och svalt förhållningssätt från min sida är i själva verket ett slags feglir, ett hantverksmässigt tillkortakommande eller kanske rentav symtom på något som skulle kunna diagnostiseras.

Jag hade tänkt att skriva något om känslor här. Om medelåldrigt oförstånd, om försök till kommunikation, en fåfäng tro att allt skulle bli vid det normala. Men så är det ju aldrig, det har jag vetat i ett kvarts sekel nu men uppenbarligen tillfälligt förträngt. Men som sagt, jag kan inte. Det får räcka med att berätta att jag har stängt av min ringsignal och att jag har blockerat skype för en användare. Det var inget som jag hade velat, men det var nödvändigt för min och förhoppningsvis även för en annans hälsas skull.

Min lärare är tillbaka från nyårsledigheten i hemprovinsen. Det betyder att vi har lektion i morgon igen. Det ser jag fram emot.

Det finns ett butikshotell i Sanlitun där det billigaste rummet kostar 5000 RMB per natt. Det var en rumstariff som inte skulle fått rikisar att blinka för ett år sedan. Nu håller världsekonomin på att ta långlunch vilket gör att fabriks- och kontorsgolv börjar tömmas även i den här delen av världen. Jag befarar att rummen på nämnda butikshotell kommer att samla damm. Det stod en Maserati parkerad utanför. Minst en rik gäst således.

I samma byggnad ligger en nyöppnad bar som heter Punk. Där spelas house på en volym som gör att samtalen blir därefter. Punk ska liksom resten av byggnaden vara lite uppmarknad, det går både att köpa Petrus och Clos Ste Hune där. Det blir alltid lite skoj när ett ställe med klass har en stavning som är kass, se menyn på bilden.




Jag drack en Jasmine Ice Tea där. God, föredömligt osöt, men av jasminet kändes intet.
I foajen till byggnaden - Opposite house - hänger en kavaj och en klänning av porslin. Om jag hade varit begåvad med något slags originalitet hade jag säkert använt de där kläderna som en träffande bild av något i tiden. Av något till synes snyggt, men både ofunktionellt och ömtåligt. Ekonomin kanske. Äh, den är ju inte snygg längre. Kanske aldrig har varit heller.


Jag och P har vit månad från och med idag. Vi tränar desto mer. Jag skulle vilja resa någonstans.