2009:180 Rosenkransen i Enskededalen

Vi hade sammankomst idag. Fälthöns och duvor pratade vi om. Och så högvilt, naturligtvis. Jag blev en halvtimmer försenad eftersom jag hade överskattat mitt lokalsinne. Efter snacket bjöd K på hemlagad schmaltz och dito pastej. Den senare innehöll bland annat pistagenötter och kalvlever. Mkt goda var båda rätterna. Och så drack vi lite vin. Och skrattade åt ett gammalt svenskt salamirecept. P är skeptisk till namnet på jaktcirkeln: Rosenkransen. Han tycker att det påminner om Rosencreutzare. Tycker inte jag.

Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624) Wild Orchid 2008 (nr 2249) (mkt prisvärd, bara 59 kr!)

 Rubrato Aglianico 2005 (nr 74286)

2009:179 Oförglömlig

Juli 2001. Hustrun till ägaren. Hon som var från Uruguay och försynt undrade vad som var så roligt när hon berättade om vildsvinen som ställde till med oreda bland vinrankorna. Vi log väl egentligen bara. Skratt är ett för starkt ord i sammanhanget. 

Solen hade stått högt när vi svängde in på vingården i Toscana. Jag kommer aldrig att glömma namnet på den: Isole e Olena. Eftersom jag tänkte att hon var både isolerad och allena den dagen. Vilket naturligtvis inte var fallet. Men det kändes så där hon stod framför några nordeuropéer, en kanadensiska och en nordamerikanska och berättade om vinerna. 

Gården är bland annat känd för en syrah men ikväll drack vi Chianti Classico från 2003 som jag köpte 2006 i Reims, Frankrike. Sötfruktig, väckte sensation här hos familjen. Som bjöd på älgfärsbiffar dagen före min födelsedag.

Den andra flaskan var en Amarone från en helt annan del av Italien. Ett vin som drar åt bordeaux-hållet om det inte vore för styrkan och mandelmassigheten i doften. Jag har druckit bättre årgångar av den. Och i morgon som är en avgörande dag vill jag inte ha slokande huvud. Så vi lät mer än halva flaskan bli.

Jag tror ofta att jag aldrig glömmer ett ansikte. Det stämmer allt sämre ju äldre jag blir. Det är namnen jag minns. Men inte på hustrun till Paolo de Marchi.

 Isole e Olena Chianti Classico 2006 (nr 73190)

Amarone Classico  (nr 12363)

Nat King Cole – Unforgettable

2009:177 Det måste vara tre år sen

jag senast drack Bollinger Special Cuvée Brut. Kommer att tänka på det i slutminuterna av filmatiseringen av Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Mikael Blomkvist (Mikael Nykvist) skålar, tror jag, i den champagnen tillsammans med kollegorna redaktionen på magasinet Millenium. Annars ser jag inte mycket till identifierbara drycker. En single malt som tillbringat årtionden i flaskan och avslutar en middag i filmen får man varken veta namet eller se etiketten på. 

Champagnen i fråga har blivit mer än 100 kr dyrare på tio år, vilket är beklagligt. Det kan bero på en ökad efterfrågan men också på den svenska kronans försvagade ställning. Jag har druckit 30-talet olika champagner. Den finaste var en Bollinger Grand Année från 1990. Bland de "enklare" är Bollinger Special Cuvée Brut fortfarande min favorit. 

"Män som hatar kvinnor" är inte lika fartfylld som uppföljaren "Flickan som lekte med elden". Men den är lika befriande fri från självdistans. I den här genren måste ämnet ju tas på allvar. Om regissören Niels Arden Oplev vet jag just inget mer än att han har lyckats med det. Alla rollinsatser, möjligen med undantag för Lena Endres och Björn Granaths, är goda. Märk väl att jag gillar den senare på scenen. Peter Haber som för mig tycktes ha hamnat i ett grått Beck-fack för gott gör här en roll som tillfälligt rycker upp honom ur det. Jag vill också gärna se Sven-Bertil Taube i fler roller i andra filmer. Om jag inte vore så klysch-känslig skulle jag skriva att gammal är äldst. 

I filmen förekommer en årstidsgoof. I ena scenen är trädgrenarna vårnakna, i den andra är det sommar med full lövgrönska, utan att det gått mer än några timmar emellan. Sånt är synd. 

Ju äldre jag blir, desto obehagligare tycker jag att våld på film är. Det finns scener som är plågsamt påtagliga här.

Det är tre år sedan jag läste romanen. Jag hade glömt det mesta men hade tydliga uppfattningar om hur platser och personer skulle vara. Och då kan jag naturligtvis ha synpunkter på hur väl filmen har lyckats med dem. Men jag tycker inte att det är intressant. För mig är det ingen svårighet att behålla bilderna från min läsning trots att jag har sett filmen. Och jag tycker att den här berättelsen kändes som skriven för film redan när jag läste den. Den gör sig faktiskt bättre på bio än i bokform.

Jag söker jobb nu. Intervjuer och hittills en test. Vad är jag bra på, varför söker jag det här, hur tänker jag i den situationen och så vidare. En både spännande och energikrävande process vilket får mig att tänka att det finns en grundläggande uppmaning värd att hörsamma, vad än i livet man företar sig. Den påstås ha stått inskriven ovanför porten till Apollo-templet i Delfi i Grekland och översatt till svenska lyder den: känn dig själv. 

(Och när jag får jobb så kommer jag att fira med Bollinger. Alla som upplåtit sina hem är välkomna att göra det tillsammans med mig.)

Bollinger Special Cuvée Brut (nr 7418), 385 kr

2009:176 Stockholm, berättelsen så långt

Jag bor på Östermalm nu. Tillfälligt, ska jag tillägga. Har alltid gillat Östermalm och hade jag skött mina kort på ett annat, måhända inte bättre, sätt hade jag kunnat bo den här stadsdelen, permanent. Nåja, en god vän, J, har lånat ut sin etta med kök här någonstans i närheten av Fältöversten. J är i Europa under tio dagar. Det finns kanske ett problem med lägenheten. Nyckeln till porten är inte tillgänglig. Det innebär att jag måste vara inne före klockan tio på kvällen. Då slutar nämligen portkoden att fungera.

 

Nu är M&M från Malmö i stan. Senast jag träffade M var då. M&M skulle äta på Djuret klockan åtta. Efter måltiden skulle de till Levelius, eller rättare sagt Berlin som stället heter sedan länge. Där var det tänkt att vi skulle träffas. Nu fanns risk att nämnda träff skulle frysa inne. På grund av portnycklarna. Jag ringde till J för att höra om han hade något förslag på lösning av problemet och han kom med den, som det skulle visa sig, briljanta idén att jag skulle fråga grannarna. 

Grannarna lånade ut nyckeln till mig. Nu kunde jag träffa M&M! Något skulle jag väl få i mig också. Gärna på ett stillsamt ställe där man kan ensamäta i lugn och ro. Det skulle med andra ord inte vara för mycket folk. Jag cyklade in i Gamla Stan. Grill Ruby var det givna stället. Något bussigt från Nya Världen och så en saftig lyxburgare till det. Lite lagoma ljuddekorationer sådär. Tänkte jag. Utanför Grill Ruby stod både sådana som ville komma in, sådana som hade gett upp och några som var på väg därifrån. Behöver jag skriva att stället närmade sig eller kanske till och med översteg brandsäkerhetsföreskrifternas angivna maximala antal gäster. Jag cyklade upp på Södermalm. Den där italienaren i Timmermansgatans backe då? Fanns inte längre. Marie Laveau? För öppet. Jag skulle få torgskräck av att sitta där och äta. 

Cyklade i riktning mot Nytorget. Utanför Süd stod en man och hanterade skaldjur i höstkylan. Har Süd skärpt sig? Jag har inte varit där på flera år, vet inte. Fortsatte Katarina Bangata och Skånegatan. Snotty såg fullt ut, Sardin var som fisken i burken. Gick förbi lite osäkra näringsställen där gästerna förmodligen betalar för mycket för något högst medelmåttigt. Det som en gång hette Folkhemmet kanske bytte namn för flera år sedan. Det var inte heller aktuellt nu. Passerade också flera restauranger där gästerna var snygga unga vilkas släta hy fick något varmt över sig i stearinljusskenet. Till sist kom jag på att Humlehof skulle ha bra fläsklägg. Har aldrig varit inne på stället.

Menyn skriven på svarta tavlor både utanför dörren och inne i lokalen. Fläsklägg fanns. Jag frågade om köket var stängt, om man fick sitta i baren medan man åt och om de tog kort. På det svarade den yngre servitrisen i tur och ordning "nej", "ja" och "alla utom Diners och HM". På vänstra väggen ovanför baren visades Eurosport. Det var hugg och sågfärdigheter som män tävlade i. Stockar och stubbar skulle sågas eller yxas på tid. Stihl hade sponsrat. Jag har verkligen inte sett allt! 

Humlehof har tre sorters röda på glas, bland annat Koonunga Hill. Jag beställde fläsklägg och en flaska Erdinger Hefe. Som alltså är ett öl. Fläsklägget var av en storlek som motsvarade tre portioner. Det kom med pepparrot, senap och rotmos. Ett tips är att man beställer en och delar med någon eller ett par. Jag kunde inte slutföra. Medelåldern på den ölhallsliknande krogen var som min nuvarande. Det fanns inget ängsligt eller trendkänsligt vare sig över stället eller dess gäster. 

Sedan gick jag till Berlin. Där satt M men inte M. Han hade tagit "time out" efter måltiden på Djuret. Men hans syster och svåger var där. Samt ett par journalister och någon fru. (Det känns trist att skriva "någon fru". Jag vet inte vad hon jobbar med och hann aldrig fråga.) Några drack vin, jag drack pastis. Berlin är väl trevligt men varför så kassa vinglas? Alltså sådana med tjock kant. Förmodligen för att de är lättare att hantera. Bra musik var det på stället. Bra ålder också. Vi blev utkörda vid halv två. Jag cyklade hem via Strandvägen och hade "Late For The Sky" i lurarna. Som bortsett från några jobbiga upptempo-låtar är i det närmaste felfri.

Penfolds Koonunga Hill Shiraz 2005 (nr 88460)

Och för er som inte följer mina förehavanden på fejan, jag har bostäder till årsskiftet. 

2009:175 Rosenkrans

Vi har en jaktcirkel nu, den heter Rosenkransen. Vi träffas en gång i veckan och pratar jakt. Idag var vi hemma hos P. Jag pratade om hjortdjurens tänder. O om deras horn, och K om ekologi och hönsfåglar. Efter kursen öppnade P en flaska sydfranskt producerat av Alain Brumont och bjöd på sin egenhändigt lagade, delikata kanin- och grisrillett.

När jag kom hem, eller vad jag ska kalla den trevliga lägenhet som L och J låter mig bo i tillsammans med dem just nu, så blev jag bjuden på mat och ett glas Vacqueyras. Sedan pratade vi. 

Jag bodde i Kina i två år. Under den tiden hände inte så mycket här. Förutom att postkontoret på Folkungagatan förvandlades till Lidl-butik och att hissarna började tala. 

Château Bouscassé, 2000 (det finns inget artikelnummer, årgången ifråga säljs inte längre!)

Collection du Rhône 2006 (nr 2286)

För övrigt är Systembolaget urdåligt på information om flaskornas producenter etc. Skärpning!

2009:174 Ett ögonblick

I den här lägenheten sitter just nu tre människor vid sina bärbara. Så här kan konversationen låta:

Han: "Vi är bjudna på ett evenemang." Jag: "Jag tror att din hustru är utom hörhåll." Han: "Nej jag pratar bara ut i luften". Hustrun: "Det är bra, det är ju bara den som lyssnar."

Vi har ätit en lammfärslimpa med cocktail-tomater av tvenne slag; gröna picklade och röda kokta. Samt några kravlande ostar. Så har vi, förutom den utmärkta Picàie, även druckigt en örtig Lirac från Frankrike och en ananaskaramelldoftande chardonnay från Sicilien. Om den sistnämnda sade maken: "Man får vara glad att det inte är äckligt i den här prisklassen." Vinet är ekologiskt och inte det minsta äckligt. Men heller inget att bege sig över Messina-sundet för att uppleva. Eftersom det faktiskt buteljeras i Simrishamn och säljs här i Sverige på Systembolaget. Manifesto heter vinet. Ett namn som det delar med en skiva med Roxy Music som firar 30 år i år. Bästa spåren är Angel Eyes och Dance Away.

Lirac Les Chesnaies 2007 

Manifesto Inzolia Chardonnay 2008

2009:173 Verona

Dricker just nu ett glas Picàie.  Det är en sötfruktig, men inte översöt, blandning av bordeauxdruvorna cabernet sauvignon, merlot och den lokala corvina veronese. Jag tänkte omedelbart björnbär, det nämndes också mörka körsbär i köket där vi öppnade flaskan. Det är en ripasso, dvs, en del av druvorna har torkat innan de pressats. Man skulle kunna säga att de har genomgått samma process som en amarone. Det är ett bra vin, jag fick det rekommenderat av personalen i Forum Nacka-butiken när jag var på jakt efter ett vin som inte var alltför fatat. Eftersom Montirius Garrigue naturligtvis var slut. Nu väntar vi för övrigt bara på att lammfärsanrättningen ska bli klar.

Mer fakta om vinet hittar ni här.

Picàie  (nr 5331)

2009:172 Vad betyder non-boisé?

Min vana trogen att vara sen med det mesta sitter jag och läser förra numret av Gourmet 2009:9. Det är som vanligt, av olika skäl, en blandad upplevelse. Bland tidningens vintester förekommer Vacqueyras Montirius Garrigues 2007, ett vin som jag drack förra veckan. Det står att "vinet har en liten ton av rostad ek". Jag som tyckte att det inte fanns tillstymmelse till trä i doften. Det står vidare "lätt rostad smak". Inte heller där håller jag med. Får kanske köpa en flaska till kvällen för att se vem som har rätt. Om någon nu kan ha det, vill säga.

Uppdatering: Jancis Robinson skriver att vinmakarna på Domaine Montirius "undviker ek" och att vinerna därför hålls i cement och ibland rostfritt stål. Det är ett mysterium för mig hur eken och den rostade smaken skulle kunna finnas där. Att jag inte fick tag på någon flaska idag är däremot inget mysterium. Den är slut hos leverantören, slut i Forum Nacka och på upphällningen i de få butiker som fortfarande har den.

2009:171 Säg det igen

Garganega. Säg det igen: garganega. När sa du garganega till din hustru senast? Eller till din man? Man kan inte gå på en tillställning längre utan att någon börjar prata surdeg, drar upp en konfiterad fläsksida eller lovordar ett tie guan yin. Ständigt detta tie guan yin och varför inte? Men garganega hör man så gott som aldrig.

Det är dags att stå upp för garganega. Utan att för den skull sänka någon annan grön druva. Att hylla det ena och sänka det andra är så, ja så... Nåväl, den är grön och fin och gör stundom vinnande vin. 

Garganega. Säg det igen: garganega.

Ca'Rugate Monte Fiorentine (nr 6950)

2009:170 När jag åt bovina stamceller på Folkungagatan

Jag var på ett par trevliga tillställningar igår. Den ena vid Hornstull, den andra närmare Londonviadukten. Det var (fantastiska) snittar och bibbar, mer om de senare senare, vid Liljeholmsbron, det var flaskor och hemlevererat italienskt i närheten av Ersta sjukhus. Det var många människor i lokalen en halv trappa ner, vi var bara sju - borträknat döttrarna - i den andra. De sistnämnda sov eller såg på teve. Det var lika trevligt på båda platserna, men på olika sätt. 

I ett av de inre rummen på första stället samlades några invigda och knaprade torkade bär. Sedan såg de älvor, elefanter, shamaner, tibetanska dödsmasker och... nej jag skojar. Det var ingen olaglig hallucinogen som inmundigades. Det var bär från västra Afrika. Mirakulinet, den aktiva substansen i bären, påverkar smakuppfattningen, inget annat. 

Jag googlade fram min drygt ett år gamla artikel om glykoproteinet ifråga och såg att den faktiskt fortfarande är läsvärd. Ni kan avgöra själva.

"Dolce Vita" spotifierades på det första stället. Två gånger. Den blev inte bättre av det.

På det andra stället fick jag ett löfte om att låna husvagn, skulle det krisa till sig.

Jag börjar bli lite omöjlig i mitt förhållande till vin. Drosty Hof's Cape Red - har jag kunnat dricka den här sursylten? Santa Ana Viognier Chardonnay - vem vill ha syntetiska fruktdofter över gammal surnad fil? (Jag tror att systembolaget kallar den surnade filen för liljekonvalj.)

Bättre då med den sydafrikanska Simonsigs Chenin Blanc och de italienska Volte - och Allegrinis Valpolicella.

Stötte på J vid Slussen. Stod vid sin Crescentcykel och var redo att trampa mot Östermalm. Han var iförd Fjällrävens Grönlandsjacka och en sinnesstämning som bara Söders Hjärta är mäktigt nog att ge den Hammarbyälskande hemvändaren från Norge.

Drostdy-Hof Cape Red (nr 12038)

Santa Ana Chardonnay Viognier (nr 6604)

Simonsig Chenin Blanc 2008 (nr 75656)

Le Volte  (nr 32472)

Allegrini Valpolicella Superiore 2006 (nr 6010)

2009:169 Utanför ämnet: Nu är det drag under galoscherna igen minsann!

När jag såg rubriken trodde jag att det var den Högljudde som hade ropat. Han, superentreprenören med det adligt klingande efternamnet. Ni vet han som ofta tar till jantelagen när han ska beskriva tillståndet i niomiljonersstaten. Det var liksom på samma nivå. Men det är inte den Högljudde. Istället var det en Adlig.

Den Adlige är intressant. Han, en riktig underdog får man tänka, drar sig nämligen inte för att skriva om "etablissemanget". Det sistnämnda måste vara ett kotteri till vilket den Adlige inte räknar sig. Man får tänka sig att den Adlige, sitt efternamn till trots, befinner sig i ett ständigt utanförskap. Att han får vända på slantarna för att få det att gå ihop. Och att han på något märkligt sätt ändå lyckats med konststycket att både ge ut en bok om "rebeller" och skriva om samma bok på Nyhetskvarnen. 

Jag, en typisk reaktionär, tillhör sedan länge etablissemanget, eller om det är rödvinsvänstern, Pol Pot-kramarna, de politiskt korrekta, overklighetens folk, sätt in valfritt politiskt invektiv. Tillhörigheten gör att jag skrattar lite överlägset när jag ser den Adlige skriva "FORCA SILVIO!" (sic).

Det kan också vara en bluff som jag går på, det kan vara satir. Nyhetskvarnen har ju haft flera exempel på den litterära formen bland debattartiklarna de senaste veckorna. (Och alltid i kommentatorsfälten.) Det kan vara ironi på en nivå som övergår mitt förstånd.

Det kan också vara så att den Adlige kanske har tagit en klunk hembränt och låtit tankarna löpa fritt. Jag, om någon, vet ju hur det kan gå. Åtminstone om man i stället för hembränt skriver Château Labadie (eftersom vi i etablissemanget inte dricker hembränt). 

För hur annars ska man förklara att den Adlige utan hämningar lyckas med konststycket att reducera kritiken mot ett statsöverhuvuds stora inflytande över ett lands medier, till en fråga om solbränneskämt och älskarinnor? Läs själva vad den Adlige skriver.

Château Labadie  (nr 3550)

2009:168 Tjenare italienare

Kvällens spontana skål går till Jan-Åke Johansson som jobbar med Luigi Righetti. Producentens ripasso är ett fylligt och välbalanserat vin som dessutom är prisvärt. 

Annars kan jag berätta att rummet som jag tänkte hyra gick till en annan hyresgäst. Och att den oseriösa telekomfirman idag mot all förmodan hittade ljudfilen som jag har väntat på i tio dagar. Ett muntligt avtal är bindande och en enskild firma har inte ångerrätt. Vilken idiot jag kan vara!

Campolieti Ripasso (nr 6792)

2009:168 Ms Judy Leissner

Wall Street Journal intervjuar chefen för Grace Vineyards, Judy Leissner. Grace Vineyards, ligger i kolgruveprovinsen Shanxi i Kina och tillverkar, i mitt tycke, Kinas bästa viner. Men de är fortfarande för dyra. Läs intervjun här.

2009:167 Bob Hund på Strand

Äh, kort ba, Bob Hund spelade på Strand igår kväll. Strand hette Street innan jag åkte till Kina men eftersom Street konkade, drivs nu stället i annan regi och heter Strand. Biljetterna till konserten hade varit utsålda sedan länge men jag kom över ett par som hade tillhört ett par med förhinder. Tack för det MÅ! Jag gick dit med P som är en före detta Pekingbo och före före detta Malmöit.

Konserten beskrev en u-liknande kurva. Alltså det började på topp, dalade mot mitten och nådde toppen igen. Om det var problem med ljudet, aningen otajt eller något annat vet jag faktiskt inte men det kändes inte helt på hela tiden. Thomas Öberg angrep Stockholmspubliken mellan låtarna, pratade om "skånsk gåshud" och berättade att klaviaturspelaren hade tilldömts jättemustach och tropikhjälm på grund av för mycket syntspelande. Öbergs energi var intakt.

Bästa låtarna då? "I stället för musik förvirring", "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag" och "Nu är det revolution på gång".
Eftersom man alltid måste välja tre.

Innan konserten började tillbringade jag en stund på La Casa som ligger i hörnet av Högalidsgatan och Västerbrofästet, snett mitt emot Lasse i Parken. Jag åt pizza och drack ett glas av ett av de två viner som finns på glas och inte heter "husets", förmodligen, om listan som jag hittade på nätet nyss stämmer, det här: LA POCCIO, Primitivo del Salento. Det var inget att skriva hem om men heller inte, för att vara primitivo, helt odrickbart. Syltigheten matchade den smälta osten fint, eller nåt.

2009:166 Jag är en kulturmupp

P lagade helstekt entrécôte i ugnen, gjorde en hemgjord bea och rostade rotfrukter. Jag smuttade tautavel som var syltigt och kärvt. Det tyckte P också så det är inte ogint av mig att dissa ett av vinerna som han bjöd på. Det andra var desto bättre, kom från Priorat och hade en trevlig körsbärsfruktighet som matchades fint av fatbehandlingen. Jag har skrivit det förut, P går från klarhet till klarhet som kock, det han bjöd var jättegott.
Vi tittade på Idol 2009. Gillade Reza och den där yngsta med dubbla efternamnet.

J som har bott i Norge i elva år hade inlett en konversation på fejan där jag titulerades som "hemlös". Har tänkt på det där. Hemlösa är sådana som kommit på obestånd, flytt från något, blivit psykiskt sjuka eller råkat ut för en naturkatastrof. Det stämmer ju inte på mig. Alltså kan jag ju inte vara riktigt hemlös.

J ville i nämnda konversation att jag, "en högerorienterad karriärist" och en "lodis" skulle ta oss till Snotty. Jag messade honom att jag var på väg. I tunnelbanan blev det 15 minuters väntetid. Jag hade som tur var en bok att läsa. Byte vid Slussen och upp vid Medborgarplatsen. Götgatan på kvällen. Vidrigt. Horder av unga, brutal trafik, vindpinat och fult. Det blir bättre när man närmar sig Katarina bangata. Där blåser det i och för sig alltid också. Jag passerar newagebutiker, samlevnadsattiraljaffärer och chailattekaféer innan jag kommer in på Skånegatan och märker att skyltningen på Pet Sounds inte lockar mig på samma sätt längre. Kanske har det med plånbokens storlek att göra. Kanske med åldern.

Snotty är fullt av folk men inga seniora förutom J och jag. J är sig lik, bär snygga glasögon och ett skägg som inte bestämt sig. Värmen, entusiasmen och charmen är intakta. En ung man, som jag tror är en vän till J slår sig i slang med mig. Han har en andedräkt som är lika delar "senapsgas och rosor":
- Hur fan går matchen i morgon?
- Sverige förlorar.
- Tror du vi åker ut?
- Jag vet inte hur det där systemet funkar, fotboll är inte så viktigt för mig.
(Hotfullt) - Fan, jag trodde du var bajare som din polare.
- Det är jag inte.
- Vad var det för jävla middag som du var på?
- En middag tillsammans med goda vänner i Aspudden.

Kommer aldrig att förstå det där aggressiva supporterskapet. Vi ser inte mer av mannen under kvällen, tack och lov. J dricker en halvliter Carlsberg, jag som är ett pretto tar naturligtvis en brun ale från ett amerikanskt mikrobryggeri. Vi rekapitulerar. Det är gott att se J igen. Åtta år sen sist.

Hon ställer sig i närheten av oss för att beställa. Vi sitter vid bardisken. Hon berättar om en filmklubb i en grotta någonstans på Söder. Grottan hänger ihop med ett etablissemang. Ägaren till etablissemanget vill inte att de ska visa så mycket film. The Sweet. Fox on the Run.
- Men det måste du ju förstå, att ägaren kanske är intresserad av engagemang som innebär mer försäljning än vad en filmklubb kan dra in. Säger jag
- Vad är det jag hör?! Säger J. - Det här är en av de största kulturmupparna jag känner säger, han till tjejen. Det hade jag aldrig trott om dig! Säger han till mig.
Hon får sitt vin och går.

Plötsligt har J beställt Southern Comfort. Jag smuttar. Efter en stund kommer en kort blond med cirkelrunt applicerad ljusblå ögonskugga och en svartvitrandig t-tröja innanför skinnjackan och ställer sig vid oss för att det är så trångt längst inne i baren. Hon kommer från Trångsund och presenterar sig som "gnagare" trots att hon bor på Söder. Boomtown Rats: I Never Loved Eva Braun. Hon är nog road av farbröderna i en kvart, sedan är det inte längre så trångt längst inne i baren.

För J berättar jag om den gången då jag och H spelade skivor på Snotty och efteråt fick, om inte en utskällning, så åtminstone en tillrättavisning av Hyena efteråt. Och hur jag faktiskt hade en mardröm om det senare. "D, du är så jävla känslig, har alltid varit det!" Han lägger armarna om mig.

Den tredje personen som stannar till vid våra stolar kommer från Spånga. Hon är roligast, smartast och lär oss nya namn på gamla företeelser. Och framförallt: hon presenterar sig inte i termer av supporterskap. Vilket är väldigt skönt, bara stjärntecken kunde egentligen vara värre.

"Den högerorienterade karräristen" dök aldrig upp. "Lodisen" spelar på Snotty i kväll.

Stängningsdags och vi gör sällskap till tunnelbanan. Jag läser medan jag väntar. Får frågor om det. Ser aggregerad aggression på plattformen. En baglady-liknande tant försöker inleda ett samtal. Jag säger att jag vill vara i fred. Hon vill bara ställa en fråga. Det får väl gå. Hon frågar om jag är lycklig, om jag är helt igenom nöjd med mitt liv. Jag svarar henne.

Senare, i vagnen. Ett par tjugonågonting tjejer:
- Vad läser du?
Jag berättar vad jag läser.
- Är den bra?
- Ja.
- Det är "Rösten från andra sidan" också.
Jaha, tänker jag. Och tjuvlyssnar sedan lite på deras prat om nya tekniker för att förlänga ögonfransar.


2291 Tautavel Réserve

2721 Tendral 2007


PS. J hjälper mig för övrigt att skjuta upp hemlösheten ytterligare en vecka. Jag flyttar till Östermalm för en tid. Hurra! DS

2009:165 Medelklassens molande magar

"Du öppnar flaska, häller upp och räcker över. Hon luktar, du retar dig. Om du fick bestämma hade du aldrig köpt annat än box.
Skål.
Skål älskling."

"Man ska aldrig köpa den där långhalsade Alsace-skiten. Oavsett vad mutade systemexpediter påstår."

Två lösryckta citat ur en samtida svensk roman som lyckas med konststycket att med knappa meningar berätta en bra historia. Har tagit en tillfällig paus från Stephen Kings "It" och läser i stället Hans Koppels (pseud.) "Vi i villa" 2008. Det gick så fort första gången så jag tar den en gång till för att försöka förstå hur han har gått tillväga.

2009:164 Vacqueyras - årets överaskning i rödvinsväg

Montirius Garrigues är en rhônsk blandning av syrah och grenache som aldrig har varit i närheten av ekfat. Det är en ren bärig fruktsötma som avslutas i en vaniljig mildhet som dröjer kvar på insidan av kinderna och bakre delen av tungan. I doften finns bittermandel alternativt marsipan. Det är kort sagt ett höjdarvin som jag har nöjet att dela med Redaktörn och hans hustru kvällen den åttonde oktober 2009. Ett stramt och friskt vin som inte ställer sig in.

Till vinet äter vi en boeuf bourguignon som vi påbörjade tillagningen av igår och slutförde i afton. Det var ett recept från Tasteline som höll måttet och jag höll mig också till måtten om man bortser från att jag råkade ha i dubbelt så mycket sidfläsk som receptet föreskrev. Det blev bra det med, inte alls för rökigt som jag befarat. Vi delade sedan på ett riktigt budgetvin som jag skrev om igår kväll. Bra idag också.

Om ni är det minsta intresserade av vin så köper ni numret av Allt om Mat som är ute nu.

Vacqueyras Montirius Garrigues 2007 (nr 99011) 

Campos de Luz Garnacha (nr 2718)

2009:163 Från Bourgogne till Carinena

Söderhallarnas Systembolag har en personal som jag har den djupaste respekt för. När jag ville köpa en pinot noir idag sade en av mina favoritbiträden att bra pinot noir är alldeles för dyr och övertalade mig att köpa en billig (139 kr) Vacqueyras som enligt honom är elegant. Det står 100% non boisé på den vilket är franska och, tror jag, betyder att inget trä har varit inblandat i lagringen. Jag tycker i regel att Vacqueyras är en snipig och trist appelation men häromåret drack jag faktiskt en bra sådan. Så det finns all anledning att ompröva föreställningarna. I morgon begås den här. Jag lovar att rapportera.

Kanske har jag en fantasiföreställning om malolaktisk fermentation och bourgogne. En dröm om en smörig gräddighet i förening med hög syra och stram ek. Les Setilles har bra syra och diskret ek men ingen smörighet att skriva hem om. Vinet matchade den stekta laxens fetma på ett bra sätt. 

  

Ett billigt vin som vinner efter en stunds oxygenation är spanska Campo de Luz. Det är gjort på grenache och skulle kunna värma under en strandnära grillkväll i augusti. Nu är det oktober och därför får det kanske tjäna som inomhusvin i hemmen. Det var längesedan jag drack så billigt utan att lida! Ikväll använde vi det främst som matlagningsvin. Eventuellt följer rapport om grytan som det hälldes i under morgondagen.

Bourgogne Les Sétilles (nr 5657

Campos de Luz Garnacha (nr 2718)

2009:162 Inte längre

Det var ett tag sedan. Jag blev bjuden på middag av en kinesisk professor på en Hong Kong-restaurang i Beijing. (Jag kommer från och med nu att kalla staden Beijing.) Med vid bordet satt en kinesisk man i fastighetsbranschen, en amerikansk jurist och hennes sydafrikanske man. Den sistnämnde heter Jeremy Goldkorn och har en sajt som heter danwei.org. Danwei är kinesiska och betyder arbetsenhet. Innan Deng Xiaopings ekonomiska reformer hade hunnit förändra det kinesiska samhället organiserades många människors liv i arbetsenheter. Arbete, skola och sjukvård; det mesta skedde i arbetsenheten. 

Tillbaka till ämnet, danwei.org var en källa till uppdaterade, ofta kontroversiella och ibland riktigt sinolognördiga underrättelser om tillståndet i Mittens Rike. Men framförallt var det en tillgänglig källa. För att läsa blogspot.com eller chinadigitaltimes.net var jag ju tvungen att skaffa tjänsten witopia. Jag tänkte ofta att det var märkligt att danwei kunde få finnas. Nu läser jag i chinadigitaltimes.net att den har tvingats stänga. Läs den intressanta intervjun med Jeremy Goldkorn här.

Och så till vinet. Redaktörn berättade att det finns en bra pinot från Pommard just nu. Eller så har den sålt slut.  Uppdatering 1: "Denna vara finns inte i lager för tillfället. Vänligen kontakta din butik för beställning."

Pommard Clos de Verger 1er Cru 2007 (nr 94030)

Uppdatering 2: danwei är tillgänglig. Från Sverige åtminstone.

2009:161 Hon sitter där och tittar ut över Stockholm

Jag kunde inte riktigt se vad Mikael Blomkvist hade för vinflaskor på bordet i sin vindslägenhet men jag gissar på fegvinerna Turning Leaf Zinfandel eller McPherson Shiraz. Att han fikade med kommisarie (?) Bublanski på ett, i mitt tycke överskattat och trist, fik i närheten av Nytorget har många redan påpekat. Palm - den lilla handdatorn - som förekommer flitigt i den litterära förlagan till "Flickan som lekte med elden" såg jag inte till. Det kanske beror på att de, det vill säga Palms handdatorer, nästan försvunnit ur sinnevärlden och ersatts av smarta telefoner. Företaget har faktiskt förutspåtts att dö inom kort om inte mobilmodellen Pre lyckas vända skutan. Apples aluminiumfärgade laptoppar syntes, inte överraskande, desto mer.

"Flickan som lekte med elden" är bra underhållning. Det är snyggt och rappt, ibland lite abrupt om man inte läst boken. Bra action på svensk mark, när såg jag det senast? Det förekommer som alltid i svensk film dessvärre taffliga repliker och i synnerhet Lena Endres får mig att rodna. Lite oklart vilken årstid filmen utspelas i också. Men det är småsaker. Daniel Alfredsons Lisbet Salander är inte "min" men Noomi Rapace är fenomenalt bra. Och mänskligare än bokens Lisbet Salander som jag minns henne.

Ett par av mina svenska favoritskådespelare, Ralph Carlsson och Peter Andersson, är med. 

 

Ser fram emot "Luftslottet som försvann". Har faktiskt inte sett "Män som hatar kvinnor" men tänker hyra den så snart som möjligt.

McPherson Shiraz (nr 16476)

Turning Leaf Zinfandel (nr 16538)

PS. En trailer för "Snabba cash" (premiär januari 2010) visades. Den verkar också bli just snygg. DS

2009:160 Jodå

Idag har jag lärt mig två nya ord. Kompostlimpa och rundrivning. Det förra kräver ingen förklaring, det andra har med systematiskt degknådande att göra. Systematiskt i den bemärkelsen att man med handen jobbar med att koncentrera glutentrådarna in mot mitten av klumpen. Det är ett handgrepp som enligt K tar två veckor att lära sig. Tids nog ska jag.

Pasta med svart trumpetsvamp och smörslungad zucchini. Fullkornspasta som jag tycker är helt okej. Två olika sorters chardonnay till det. Samt två ostar från Jürss. Först till chardonnayerna: Grove Street Chardonnay har hög syra och ekighet på rätt sida om sminkgränsen. Biben som tog över efter Grove Street kommer från Argentina och heter Las Moras. Jag var rädd att den skulle framstå som jag vet inte vad efter den fina kaliforniern. Men den bestod provet, om inte med glans så åtminstone med godkänt.

Den förra meningen åskådliggör det som jag är så trött på med mitt skrivande. Jag skriver på ett föråldrat, yngre människor skulle säga daterat, språk. Det är inte studentikost men dammigt och ängsligt. Jag tänker mig en tjänsteman i ett statligt verk som knåpar ihop meningar som mina. Ser honom framför mig där han går med en mapp på väg till ett rum med en nästan likadan tjänsteman innanför. Som också har en ringklocka med en grön, röd eller gul lampa som signalerar om den som ringer på är välkommen in eller inte. Jag tänker att den andre tjänstemannen har en telefon av modellen Diavox. Modern en gång i tiden eftersom den inte har snurrskiva. En beige Diavox. Jag tänker skrivbordslåda med hängmappar och fikarum med nålfiltmatta. Mjälliga kavajaxlar.

Åter till ostarna från Jürss. Den ena var en brie. Jag gillar inte brie, trodde jag. Det är all brie som inte kommer från Jürss som jag ogillar. Den andra var en blåmögel som var himmelsk. Synd att jag inte minns namnet, vi får höras om det. Kunde kanske ta en öl någon gång, verkligen kul att ses, hälsa!

2009:159 Mannen med oxsvanssoppan

Jag var i Mariefred igår för första gången på tio år. Då, maj 1999 tror jag att det var, så körde jag i min minst charmiga tjänstebil någonsin några vänner. Vi skulle besöka Taxinge slott för att fika och sedan Grafikens hus i Mariefred. Slottet Gripsholm ligger ju också här. Dit åkte klassen på en skolresa 1976, en skolresa där även besök på Gröna Lund och NK ingick. Så jag har varit i Mariefred åtminstone tre gånger. Nu har jag kommit väl långt från ämnet. T, som igår för övrigt körde en hyrd ljust metallicgrå Volvo från Stockholm på väg till någonstans i Södermanland parkerade snabbt vid en trottoar och så sprang vi in på Systembolaget i Mariefred. Klockan var 18. Därinne fanns de vanliga vinerna. Jag köpte en gewurztraminer och en chardonnay. T införskaffade en massa ekologiska viner och så ett par intressanta ölsorter.

Sedan kom vi ut hit. Till någonstans i Södermanland. Det är ett hus som är stort som en mindre kursgård. Det är ägor. Jag bor i samma rum som det trådlösta modemet. Låt mig skriva att stället är fint för jag tycker det. Det är rött, det är vita knutar, det är skogstjärn, det är hektar och äppelträd. Det är avskiljdhet och tystnad.

 

T skulle hämta inne i Flen. Jag blev ansvarig för oxsvanssoppan. Det var ett bra recept, helt i avsaknad av fettskräck. Senast jag lagade soppa på svans från nöt hade jag ett annat recept. Där anvisades fettavskiljning. Genom att soppan fick stå kallt över natten så skulle ett fettlock bildas. Locket skulle tas bort nästa dag. Därefter fortsatte man tillagningen av återstoden. Den soppan blev också god, skriver jag pinsamt medveten om att eget beröm luktar illa, men den här blev bättre. Några ingrediensmissar. Vi hade inte persilja så det blev närplockad libbsticka i stället. Det fanns ingen kryddnejlika att sätta i vitlöksklyftan. Libbstickan kändes svagt och gott i smaken, vad den saknade kryddnejlikan medförde kan jag inte veta.

Receptet var förhållandevis rakt på:

Stekfett jag använde smör, någon olja kanske också går bra vad vet jag

Svansbitar av nöt

En lök i bitar

Det gröna på purjon

40 g rotselleri

1,5 liter vatten

Tre vitpepparkorn

1-2 tsk salt

Persilja, kunde ersättas av libbsticka

En vitlök

(En kryddnejlika)

En matsked tomatpure

En matsked vetemjöl

Det vita på purjon

40 g rotselleri

En morot

Bryn svansbitarna. Fräs lök, purjo och selleribitar tillsammans med dem. Häll på vattnet, pepparkorn, vitlök och persilja. Sjud på låg värme i tre timmar.

Ta upp svansbitarna och se till att de är varma så att det går lätt att skära loss köttet från dem. (Jag försökte skära från avsvalnade bitar eftersom vi låtit soppan stå kallt över natten. Det är ganska krångligt.) Gör en redning i en annan kastrull genom att först fräsa tomatpurén i en matsked matfett så att den börjar dofta gott, tillsätt sedan en matsked mjöl rör ihop och ta lite silad buljong från soppan som sjudit för att röra ut med.

Skär moroten, det vita på purjon och rotsellerin i bitar. Sila återstoden av soppan ner på redningen, lägg tillbaka köttbitarna som befriats från benet och fettkappan däri och låt koka svagt alt. sjuda tills rotsakerna blivit lagom mjuka. Smaka av med salt, servera varm.

Jag gillar att det inte finns någon buljongtärning eller någon fondtillsats i det här receptet. Och soppan blev god.

Men igår åt vi kallrökt lax med en fin Waldorfsallad som K gjort, närplockade salladsblad och drack gewurztraminer till. 

De har en ständig surdegskultur här. Jag rörde ihop en deg av mjöl vatten och den enligt instruktioner från K. Hon gjorde senare kalljästa frukostfrallor av den. 

Ikväll vet jag inte vad som står på bordet. Inte heller vad vi ska dricka. Men det blir väl som vanligt i det här sällskapet något gott och närodlat.

Gewurztraminer Réserve Hennÿ (nr 2176).

2009:158 Min röst ska nu komma från en obestämd plats i Stockholm

Sist jag passerade Blåsut var där byggarbetsplats. Två och ett halvt år senare står husen. De terrakotta eller fossilgrå fasaderna med lägenheter och ljusa trapphus innanför. Delikatessbutiker i bottenvåningarna och flexifuelhybridbilar vid trottoarkanten utanför. Det finns gator i Stockholm som nästan är kinesiskt långa. Gator där gatunumren blir tresiffriga. Jag har bott på en sådan i en annan närförort.

På ett tresiffrigt nummer i den här närförorten en bit från Blåsut ligger en lägenhet i vilken jag satt och strängade de tre ljusaste strängarna på en mandolin. På bordet framför mig stod tre glas med en milt spritsig pärondoftande Crémant du Jura. Tre ostar, två korvar, några atomtjocka dixikolesmakande griskindsskivor och en bit sidfläsk.

En majflädrig nya Zeeländsk sauvignon blanc, en kolacederdoftande bordeaux och en russinsvedd libanes delade också kvällen med värdarna och undertecknad.

Jag tycker uppriktigt synd om de som räds fett. Vad vore livet utan lardo?

Vinden vispade de gula björklöven över den våta asfalten och Globen lyste violett i oktobernatten. Bältesspänd ombord den tresiffriga bussen insåg jag i höjd med Blåsut att den nysträngade mandolinen låg kvar i köket på den tresiffriga adressen.

Lachèze Brut 2007 (nr 7420)

Château Haut-Canteloup 2006 (nr 3994)

Hunter's Sauvignon Blanc (nr 6202)

Chateau Ksara 2006 (nr 12501)