2012:20 Eriks vinbar

2011  ORIGINAL UNWOODED CHENIN BLANC, RAATS

2009  WILD YEAST CHARDONNAY, SPRINGFIELD ESTATE

Och så kvällens husman som måste vara en förlustaffär för krogen:

Kvällens husman    115:-

2012:19 Riket

I slutet av april träffade jag den lärare som jag tog privatlektioner för i Peking under ett och ett halvt år. Vi hade i och för sig träffats några gånger sedan dess. Hon var här i augusti 2009, sedan bodde hon här i fjol och nu bor hon här igen. I fjol blev det bara två gånger. Här och här förresten, hon bor i en sörmländsk småstad men kommer till Stockholm under helgerna för att undervisa. Då, i slutet av april, gick vi till Pelikan och åt gubbröra och fläsklägg. Jag ville att hon skulle äta något typiskt svenskt. Dagen efter for vi ut till Storholmen där M:s familj hyr ett hus under vår och sommar. Jag ville att hon skulle träffa några av mina vänner. Hon påstod att det inte fanns lika vackra platser i hemlandet. M tvivlade.

Igår sågs vi igen. Vi var på Ciao Ciao på Scheelegatan där jag åt linguini putanesca och drack ett glas pinot grigio. Hon åt någon kycklingpasta och drack en mellanöl. Vi gick sedan en promenad genom stan. När vi ses pratar vi mandarin. Hon är bra på engelska och har lärt sig mycket svenska under den här tiden men det är mandarin som gäller när vi ses. Jag lägger emellanåt in engelska ord när jag inte kan eller när jag tillfälligt har glömt. Det är både roligt och ansträngande. Jag undrar ofta hur hon ser på Sverige - ett litet, förhållandevis rent land där gatorna i de mindre städerna är så gott som folktomma på kvällarna, där det inte finns några stora bullriga restauranger och där många människor har en förhållandevis hög levnadsstandard. Skulle hon kunna bosätta sig här?

(Senare på kvällen var jag åter i den vuxna stadsdelen Kungsholmen, den här gången hemma hos advokaten som bjöd på nyazeeländsk riesling.)

Saint Clair Riesling (nr 6456)

2012:18 七岁

Den här bloggen fyller sju år idag, det är ett konstaterande. Jag skriver inte så ofta längre. Mitt alltmer sparsamma bloggande har flera orsaker. Mitt intresse för vin är inte lika starkt som när jag inledde mitt bloggande, andra sociala medier har - på gott och ont - fått större betydelse och jag är inte längre helt anonym. Det sistnämnda har den konsekvensen att jag inte längre känner mig fri i mitt skrivande. Jag måste helt enkelt ta hänsyn till fler omständigheter nu än tidigare. Att nätet inte kan ersätta umgänge away from keyboard är för mig relevant i så måtto att jag fortfarande behöver platsen mellan skål och vägg. Där jag tillsammans med de som jag gillar tillåts vara osaklig, svepande och kategorisk. Jag tycks nämligen ha det behovet. Vilka frustrationer och aggressionshämningar det kan bero på kan jag roa mig med att fundera över. Det är inte lika intressant för dig, käre läsare.
Jag har flera gånger övervägt att sluta blogga men det kommer troligen inte att ske. Om jag upplever något som måste delas med fler än 140 tecken eller med hjälp av en statusrad i det där nyligen börsnoterade bolagets buggiga medium så är bloggen bra att ha. Men jag kommer bara skriva när jag vill. Och det kommer inte alltid handla om vin. Det blir bäst så.

David Bowie – Seven