2013:18 Fina människor

Vet inte för vilken gång i ordningen jag och kulturchefen stod i rummet med speglarna och guldet och sniffade, läppjade, sköljde runt och i de flesta fall spottade, i andra fall - champagne - svalde, de prover som hällts upp i våra glas av personal på de företag som ställde ut på de franska vindagarna.
Vi börjar liksom kunna det här nu. Vi vet vilka importörer som har de mest intressanta leverantörerna, det blir lätt att man stegar fram till deras bord först. För att där få en intressant genomgång av exempelvis fyra olika Pouilly-Fuissé från samma producent men odlade på olika jordmån och fatbehandlade i varierande grad, följt av några oinställsamma cabernet franc-prover från Loire, terroirbaserade druvblandningar från Alsace och avsluta med två bubbel.
Därefter konstatera att trängseln framför den där duktiga firman som hade en av de mest spännande provningar jag varit på - 2005 - gör att vi får leta oss vidare till en av de större aktörerna. Det blir ett par spännande elsassare, några rhôneviner och en röd sancerre. Den sistnämnda görs på pinot noir vilket alla som kan något om vin säkert redan vet men jag som inte ägnat det här intresset något större intresse de senaste åren redan hade glömt. Det är inte pinot noir i en stil som jag gillar när druvan har i alla fall. Sur, snål och kartig. Representanten för det där bolaget har för övrigt en tråkig attityd. Det är mänskligt att inte alltid vara på topp, han kanske har haft en dålig dag. Vi känner oss hur som helst inte särskilt välkomna och lämnar montern för en mindre aktör där vi under en mer entusiastisk representants vägledning får prova bordeaux, bourgogne och cndp. Särskilt bourgognen som är från 2009 är sensationell. Det är pinot noir som jag gillar men så sällan dricker eftersom den är så sabla dyr i den varianten. Som ni säkert har märkt så skriver jag inte ut namnet på ett enda vin. Bakom det finns två skäl: slöhet och protektionism. I min kavajficka ligger broschyren som jag skulle kunna leta fram och skriva ner namnen ifrån men jag orkar inte. Dessutom vill jag ha de här tipsen för mig själv. Som vissa svampplockare vill ha sina trumpetsvampslokaler, ni fattar.
Att skriva om ett nästintill mytomspunnet dessertvin från Loire och försöka mörka att det skulle röra sig om Moulain Touchais blir däremot bara löjligt. 1983 hade oxidationstoner, 1998 var fin med ananas, passionsfrukt och en bra syra som gör sötman uthärdlig, till och med god. Eftersom jag gillar att vara kategorisk och osaklig i sådana här sammanhang så skriver jag att det här dessertvinet är det enda jag gillar. Förutom sauternes då kanske. Och banyuls ...
Nå, vi passerar en champagnerepresentant till, ytterligare en och avslutar med en fantastisk chablis grand crû som knappt går att få tag på innan vi fortsätter ut i den ljumma och blåsiga oktoberkvällen.

Senare gick vi på Guldankan som serverar mat som smakar som i Kina - gå dit - för att till sist avsluta på ett hipsterställe i den del av Södermalm som nyss fick en ny galleria.
Och hela tiden skapade vi en bättre värld.