2015:25 White Guide-gala 2015

Palmers champagne, det finns säkert flera sorter, men här bjöds en. Det var i Vinterträdgården på Grand i Stockholm. Ute är det inte vinter. Våren är här och får återigen oputsade fönster att skylta med smutsen, sandade gator att damma och yngre människors hormoner att svänga.

Det är fyra år sedan jag sist var på den här branschtillställningen. Jag hade tagit med mig Y, stötte ihop med J och for senare samma kväll med honom, chefredaktören till en vintidning och hennes partner till det då förhållandevis nyöppnade AG där vi åt tapas. Ett år senare hade jag flyttat och de som var ansvariga för utskicken sände iväg inbjudan till min dåvarande före detta adress där de som var bosatta dröjde ett par månader med att kvista över med det glansiga kuvertet. Då var allt försent. Jag försökte kontakta de utskicksansvariga utan framgång. Tänkte att min tid som krogvärldshangaround kunde vara till ända. Jag hade ingen clout längre. Lika gott det, kanske. Men så hade den goda L den goda smaken att bjuda med mig ikväll.

Allt yngre människor på tillställningarna för varje år. Men även nestorer i krogvärlden. Som den namnkunnige göteborgske krögare D presenterar mig för samtidigt som han berättar att jag en gång hade bloggen Vinlusen. Göteborgaren får något igenkännande i blicken och det är tydligt hur tiden springer ifrån en som en kenyansk löpare efter startsignalen i ett maraton.

Om jag vore lika lat som min sengångaraktiga framfart i den här jordetillvaron på ett ytligt plan med rätta kan ge sken av skulle jag skriva något slitet om "idel bekanta ansikten". Men det gör jag inte. Förutom de som jag redan omnämnt stöter jag ihop med hon som bjuder hem folk, hon som har en hög kommunikationsroll i staden och han nöjesguideskillen som vi hade så roligt med på popupkrogen Dill för ett och ett halvt år sedan. Den rödhåriga göteborgskan är här med väninnan vars bröllop jag var på för drygt tre år sedan. Och naturligtvis är jag för blyg för att be Carl-Jan om en selfie.

Om man ser sig omkring bland alla pudrade kinder och väteperoxiderade lockar som inte mattats så kan man tänka att det inte är någon brist på återväxt. Varken här eller i världen i stort.
Jag får komplimanger för min frisyr och mitt skägg. Någon frågar mitt sällskap om jag är singel.
Jag äter gris och nöt i en monter tillhörig LRF.

Det händer saker på scenen. En mänsklig trummaskin som presenteras som "oral batterist" framträder vid ett par tillfällen. Oklart varför. Allt får pris.* Utom ljudanläggningen. Vi hör ingenting. Och ingen, utom den patologiskt ordfixerade bloggare som snart firar tio år i ett tomrum, tycker att det är roligt att "Daniel Berlin Skåne Tranås" rymmer tre ortsnamn.

Sedan hänger vi i Cadierbaren tills L ska äta mat i Volvo Showroom. I soffan mitt emot oss slår sig en hitrest delegation från en bättre landsortskrog ned. En man i sjuttioårsåldern, ett par, tre krockar under 30. Jag dricker Les Pierris, L laddar sin telefon.

*Nej, det är inte sant.