2013:6 En kväll i gallerian

Jag hade arbetat till sent och sedan sprungit en runda ut mot Hagaparken. Nu hade hungern satt in så jag ringde till advokaten som också arbetade sent. Vi stämde träff i Moodgallerian och gick in på Boqueria. Vi beställde lite olika sorters pintxos, som den miljömupp jag är försökte jag fåfängt att välja sådant som minst bidrog till klimatförändringar alternativt utfiskning. Så det blev diverse gris: fantastiska kroketter på pulled pork, en griskind och så boquerones, en bläckfisk och något mer. Vi drack galicisk sval lager till. Jag bråkade som vanligt med advokaten eftersom jag tycker att han missar saker som händer i Sverige, typ skandalen kring arenabygget i Solna. Han menar att det som händer i Tyskland är viktigare så han försöker hänga med i det i stället. Och, om jag ska vara ärlig, så vet jag inte vad som händer i Tyskland, förutom rättegången med hon som tros vara lierad med de två nazister som under flera år mördade invandrare och undkom rättvisan. Men som när de riskerade att tas av polisen valde att ta sina egna liv. Och att förbundkanslern heter Angela Merkel. Men bortsett från det vet jag ingenting om Tyskland av idag.
Vid osten fick jag för mig att jag ville ha en fyra PX. Nu vet jag att jag inte längre gillar sött. Men Boquerian återvänder jag till.

2013:5 Bluffen

I korthet: jag började intressera mig för vin i början av 2000-talet. Det var vid en provning av viner och ost i en lägenhet på Kungsholmen. Följde sedan en resa till Toscana 2001, medlemskap i Munskänkarna och bloggandet 2005. Jag flyttade till Kina och började skriva mer om det, mindre om vin. Kom hem och skrev alltmer om mig själv, allt mindre om vin. Nu har jag snart hållit på i åtta år. Med skrivandet alltså, mer eller mindre regelbundet. Det har blivit allt mindre regelbundet faktiskt. Min vinsmak har varierat under de här åren men jag har alltmer börjat ogilla alkoholstinna fruktbomber från nya världen, amarone och billiga bib-viner - igår drack jag Les Fumées Blanches för första gången på många år, jag brukade gilla det men nu var det i det närmaste odrickbart. Har å andra siden alltmer börjat gilla chenin blanc-viner från Loire, oxiderade viner från Jura, komplexa pinot noirer och faktiskt - naturviner. Mina njutningar har med andra ord blivit dyrare.
Frågan är dock om inte allt detta är inbillning. Vinprovning verkar vara högst opålitiligt vilket den här ganska svepande artikeln vill hävda.
Nu finns det ju faktiskt tävlingar och mästerskap där världens främsta sommelierer sätter druva, distrikt och tillverkare blint. Hur går det ihop egentligen?

Och om någon har tips på reaktioner på nämnda artikel vill jag gärna ha dem.

2013:4 En afton i maj

Onsdag. Jag joggade hem från jobbet, stretchade och duschade. Kulturchefen messade om middag hos honom. Han bjöd på biff med Mas La Plana, jag hade med mig en Pouilly-Fumé och en getost. Sedan gick vi till Snotty där jag sänkte två glas cava. Pratade med J som spelade skivor och några andra. Byst med folk, inte bara skäggisar för en gångs skull och jag kände mig inte som en fågelskrämma.

Torsdag. Det är sommar nu och löven har den ljusgröna färgen. Det blev inte mycket gjort, en tvätt-tid och några viktiga papper som skulle letas fram. Gårdagen kom ifatt efter en sen lunch. Jag sov middag när kulturchefen ringde. Hans kavaj hade jag fått med mig och min hängde hos honom. Han var ute och gick, vi möttes här nere på Lövholmsvägen och bytte kavajer. Tog mig in till stan där jag skulle träffa Rymdpinglan och hennes familj i Kungsan. På T-centralens plattform stötte jag ihop med L, det händer aldrig. Hon skulle till Oaxen som numera ligger på det sanerade Beckholmen. En meny utan vin kostar 2000 kr, berättade hon.

I Kungsan står körsbärsträden i blom och lockar till sig människor. Rymdpinglan, hennes make och brorsdotter var där. Vi tog oss till Mahjong som ligger i sömniga Vasastan. När vi gick på Torsgatan såg jag hur bygget av det nya Karolinska så genomgripande förändrat stadsbilden. Inget är beständigt. På Mahjong åt vi goda kinesiska rätter med Taiwaninriktning. Vi blev mer än mätta och promenerade Karlbergsvägen mot Sveavägen. Nu hade det börjat regna lite lätt.
Jag cyklade hem och såg Gudfadern på sfanytime. Det är mer än trettio år sedan jag såg den senast. Då i Lundellska skolans matsal på Nedre Slottsgatan i Uppsala. Jag var för ung för att förstå hur stor den var då. Nu är jag mållös.

http://www.flickr.com/photos/phylloxera/7253686420/in/photostream

2013:3 Tre sanningar

Det är roligare att dricka vitt vin än rött. Att återse goda vänner som man inte träffar varje år kan inte överskattas. Göteborg är bra.

Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624), 159 kr

2013:2 Gulddrakar på kaféet

Jag gick från jobbet vid fyra via Sveavägen, Hamngatan till Kungsträdgården. Utanför ingången till Caféet som aldrig har varit Caféet för mig - jag kan räkna de tillfällen jag satt min fot där på ena handens fingrar - stod P och väntade på sitt sällskap. P skriver ofta vad hon gör på facebook så det känns som jag ser henne ganska ofta. I köttvärlden - som den kanske kallas - träffar jag henne i genomsnitt en gång om året. Det är alltid lika trevligt. Vi pratar lite medan jag väntar på att en annan P - tillika den som bjöd med mig efter att jag halvt på skämt twittrat om att jag inte ens blir kompismedbjuden på galor längre - ska komma.
Om jag kommer att läsa det här om några år så är det viktigt att jag får med att det är en kall januari. Temperaturen var nere på -18 i morse, jag har låtit min dubbdäcksförsedda cykel stå i cykelgaraget här på platån och trängts i de kollektiva spårvägar som tar mig till arbetet om morgonen de senaste dagarna.
För framtiden vill jag också skriva att Stockholm känns alltmer trångt och att många slutat anstränga sig för att smidigt ta sig i och ur tunnelbanevagnarna utan istället bara går rakt fram stötande och slitande nästan allt i sin väg. Det är naturligtvis outhärdligt men jag behåller lugnet och försöker att i alla avseenden förhålla mig så smidigt som möjligt till omgivningen.
Café Opera som etablissemanget heter är egentligen en väldigt vacker lokal invändigt. Jag har varit här i jobbsammanhang sent på natten, druckit dyra och ibland ganska tråkiga drinkar, väggarna har varit rosa och ljudnivån sådan att samtal varit omöjliga. Det har funnits en föreställning om att stället i sin klubbkostym skulle vara något att visa upp eller vistas i. Obegripligt.
Att det är samma rum P och jag blir insläppta i efter att blivit noggrant avbockade enligt en lista, därefter fotograferade, är svårt att tro.
Det är ett varmt ljus i lokalen nu, inbjudande. Vackert galaklädda människor samsas med sådana som undertecknad komna direkt från arbetet i något slags halvavslappnad kontorsdress, jeans och kavaj ni vet. Ljudnivån är hanterbar, i baren kan man få bubbel får vi veta. Jag dricker tillfälligt inte alkohol så jag får ett glas ingefärsöl som smakar mest ingefära och är föredömligt osöt. Två bord med diverse små, vällagade rätter att ta av står framdukade. Vid ett bord står L och K. Den förra har zombiemorfat sitt ansikte på facebook de senaste dygnen, det är skönt att se att hon är så till sin fördel bortanför tangentbordet. K har en fin svart klänning, hon ska presentera ett av priserna och ber mig ta en bild med hennes telefon när det ska ske. Hon ser till att jag och P får plats med våra tallrikar på ett litet barbord. Omtanken! Vid samma bord står ett par personer som jag tror båda arbetar eller har arbetat för en organisation som håller i ett återkommande evenemang i matbranschen och fått svenskarna att dricka latte. En av dem hörde jag för övrigt på radion häromdagen.
Jag var på Gulddrakeutdelningen i fjol. Då var det i ett palats på Riddarholmen som under en kort tid hade hyst en verksamhet för barnkultur för att därefter gå i konkurs. Hela arrangemanget kändes ganska spartanskt jämfört med i år. Jag var på samma evenemang 2006.
A som länge hade en köttblogg - numera nedlagd - kommer förbi och hälsar. En tevefotograf som jag träffade på middag för ett par år sedan ska bana väg genom publiken senare under kvällen när priset för lyxkategorin delas ut. Kladdkakeförfattaren ser jag också. Liksom en deltagare i vår träningsfysiologicirkel. Och så en massa ansikten som jag sett i bildbylines de senaste tio åren.

Det är i the Brass Bar som utdelningarna äger rum. Elin Peters är kvällens värdinna och presenterar de som ska läsa upp nomineringarna och motiveringarna under utdelningen. Hon har - enligt hennes chef - DN:s roligaste jobb, han har det näst roligaste.

Magdalena Ribbing presenterar det första, Krog Fynd, och berättar också historien om På Stan och krogkommissionen. Det har hänt en hel del på krogscenen sedan 70-talet, maten har blivit bättre och krogfylleriet tycks ha minskat, menar hon. Priset i kategori Krog Fynd går till Esperanto för deras halva vinpaket. Upp på scen kliver ett gäng i mina ögon väldigt unga tjejer och tar emot priset. Jag förstår att föregående mening kan tyckas gubbig och fördomsfull. Men det är vad ålder gör med mig, illusionen att jag är ungefär lika gammal som jag har varit de senaste 20 åren medan de som är yngre nuförtiden är betydligt yngre än jag var i samma ålder. Ni ser hur galet det blir. Kanske borde jag ha skrivit att några i Esperantos personal kliver upp på scenen för att ta emot priset. Hursomhelst, de, personalen, får frågan av Magdalena Ribbing om vilka som är de bästa gästerna - förutom de som beställer dubbla vinpaket - och vilka som är de sämsta. Det finns inga gäster som är de sämsta svarar en av dem.
Sedan är det dags för barpriset, jag har hoppats att det ska gå till 19 glas eftersom jag gillar stället i alla avseenden - ägaren, vinerna och maten - så mycket, men det går till Tjoget där jag inte har varit. En av de som jag pratat med tidigare under kvällen har sagt att det är bra. Ett gäng unga män och någon som beskriver sig som dubbelt så gammal som de unga äntrar podiet och tackar. Micken går runt, många säger något litet.

Det är så uppenbart att jag inte hänger med i restaurangscenen längre. Jag har inte varit på Tjoget, jag har heller inte varit på vinnaren i kategorin  Krog Mellan som presenterats av Lina Thomsgård - bland annat grundare av Rättviseförmedlingen - Ekstedt. Frantzén Lindeberg vinnare i kategorin Krog Lyx som funnits ett halvt decennium planerade vi att gå på för två år sedan, vi bokade till och med bord men bokningen försvann och sedan har det inte blivit av, känns ju nästan gammal i sammanhanget.
Jag gick lite hastigt fram här och nämnde inte att Niklas Ekstedt hade ett barn sittande på axlarna när han tog emot priset. Barnet var mer intresserat av sin polisbil än den uppmärksamhet som pappan fick i strålkastarljuset. Ekstedt sade för övrigt bra saker om balansen mellan arbetet och livet utanför arbetet bland annat.

Priset i kategorin Krog Budget gick till Speceriet. Prisutdelaren förutspådde att ordet Datja - ryskt sommarställe - skulle bli viktigt i årets mattrender eftersom ryssarna sedan länge har förstått nyttan med och njutningen av fermenterade grönsaker. Och syrat är ju som bekant, inte bara det hetaste just nu utan något som kommit för att stanna. Jag tolkar också in survivalism och självförsörjning i ordet Datja. Speceriet blev jag för övrigt väldigt sugen på att besöka.

AA Gill är en krogkritiker - bland annat känd för sina välformulerade elakheter - som delar ut priset i kategorin Internationell Gästdrake. I år verkar han dock ovanligt snäll och puttrig - det kanske är den svenska gastronomins topprestationer, läs pristagarnas kokkonster, som fått honom så mild. Det är nämligen Frantzén Lindeberg igen.
Jag lämnar lokalen när samtliga pristagare ska samsas på scenen för en gruppbild. DJ Qute spelar Michael Jacksons Wanna Be Startin' Something. P och L hastar mot baren i den större lokalen men jag som är nykter och lite trött går till garderoben där jag stöter ihop med nyss anlända A med lilla dottern på magen. Hon frågar om det kommer att vara några människor därinne. Det svarar jag att jag tror att det kommer. Sedan promenerar jag hem till Gröndal. Det är fortfarande kallt. (Men jag känner mig varm inombords, skulle jag kunnat skriva, vore jag inte så förb-t stiff.)

Just det, vinnarna fick en flaska Taittinger också.

Hårdfakta om utdelningen läser ni här. AA Gills motivering av vinnaren liksom sågningar av de krogar som inte höll måttet i kategorin Internationell Gästdrake kommer i Dagens Nyheter i morgon.

2013:1 Av dårar får man höra sanningen

En gnagande känsla av att det är kört. Att det är försent att vända skutan. En framtid av folkomflyttningar, katastrofväder och livsmedelsbrist i delar av världen. Att vinerna tar stryk är väl ett av de mindre problemen i sammanhanget. 
Kanske lite deppigt att inleda ett nytt år på det sättet. Men jag mår toppen och har en vit period.

2012:43 Om ett onödigt ord

Med risk för att framstå som en "fin" PK-människa. Med risk för att framstå som lite osorterad, anektdotisk och subjektiv:

Jag hade en kollega en gång som berättade för mig att hen upplevde ordet "neger" som förnedrande. Kollegan ifråga hade en svensk mamma och en pappa som var afroamerikan varför hen hade mer pigment än undertecknad. Jag förmodar att ordet hade förekommit på skolgården eller i andra sammanhang. Det fanns en personlig erfarenhet av ordet, en erfarenhet som inte var positiv.

Ordet "neger" förekom däremot inte i min vokabulär, jag hade tidigt - i min upplysta medelklasstillvaro - fått lära mig att det var nedsättande och hade därför ingen anledning att använda det. ("Svart" och "färgad" var okej att använda när jag växte upp - åtminstone ett av orden är knappast det idag.)

Det skulle aldrig ha fallit mig in att ifrågasätta de känslor kollegan hade inför ordet. Jag visste att de - dvs känslorna - inte var ovanliga. Jag ifrågasatte redan att denna nedsättande beteckning skulle vara nödvändig i kommunikation. Varför skulle man tvunget använda ordet? Kunde man inte ta reda på att någon exempelvis var ghanan, senegales eller amerikan?

Några år senare satt jag på en middag med andra kollegor. En av dem hade en syster som levde med en man från en ögrupp i indiska oceanen. När ordet "neger" hade förekommit, som jag tyckte, några gånger för mycket i konversationen om honom - egentligen är ju den första gången en gång för mycket - så förklarade jag lugnt att jag dels tycker att det är ett helt onödigt ord och att jag visste att det dessutom ofta upplevs som kränkande, förnedrande eller nedvärderande. Kollegorna mottog detta väl, det blev vare sig diskussion om "politisk korrekthet" eller något utfall i stil med "att man ska väl få säga vad man vill, man behöver ju inte vara rasist för det". De hade aldrig tänkt i de banorna, alternativt följt med i de diskussioner kring ordet som hade förekommit de senaste 30 åren. Men de köpte resonemanget. Och förhoppningsvis använder de inte ordet i samma utsträckning längre. Min poäng här: om man gör sig omaket att lugnt och sakligt förklara varför man tänker som man gör kring en viss fråga, undviker så kallad guilty-banning och försöker lyssna till den som tänker annorlunda kan man i vissa fall få till stånd en förändring. Lättare sagt än gjort eftersom frågorna ofta rör upp känslor.

När jag bodde i Kina, diskuterade jag med en välutbildad svensk person som inte tyckte att ordet "neger" var problematiskt. Skulle du använda "guling" om en asiat, frågade jag. Nej, för det motsvarar ju ordet "nigger" menade personen, som absolut inte är rasist. Vi diskuterade emellertid inte vilket ord för en asiat som skulle motsvaras av ordet "neger".

Vi hade tills för ett och ett halvt år sedan en arbetsmarknadsminister som nyligen på Facebook uttryckt sina starka känslor för rätten att få säga "negerboll".

De senaste månaderna har det förts snabbt uppflammande debatter om nedsättande stereotyper och språkbruk. Det har gällt en barnbok av Stina Wirsén, det har gällt "Tintin i Kongo" av Hergé och den pensionerade sportkommentatorn Bosse Hanssons ord om "svartingar" som läckte in i en webbradiosändning från Råsundas pressläktare där den frusne AIK-supportern hade blivit insläppt. Det har gällt en pepparkaksgubbe och nu senast en filmsnutt från Disneys tomteverkstad som klippts bort.

I dessa debatter har från vissa håll en total tondövhet inför det faktum att många människor upplever dessa ord och bilder som kränkande gjort sig gällande. Människor som erfarit diskriminering på olika nivåer i samhället skulle alltså betraktas som "lättkränkta"av att få stereotypa framställningar i ansiktet.

Många som i likhet med mig är födda i Sverige och utgör en majoritet, många som aldrig har upplevt något som närmar sig främlingsfientlighet eller känslan av att framstå som annorlunda i ett främmande land, har alltså mage att indirekt tala om vad andra som befinner sig i minoritet ska känna.

Argument som förts fram är att de här diskussionerna handlar om symbolfrågor och riskerar att skymma viktigare diskussioner om främlingsfientlighet, diskriminering och rasism. För mig är det svårbegripligt att inte flera diskussioner skulle kunna pågå samtidigt. De som klagar på de så kallade symbolfrågorna är sällan engagerade i de "större" frågorna tycker jag mig ha märkt.

Jag önskar att alla kunde tänka ett steg längre, dvs förstå att bara för att man inte menar något illa med något man säger innebär det inte att det inte kan uppfattas kränkande/nedsättande/förnedrande av den som hör det. Vidare önskar jag att vi hade förmågan att ha flera diskussioner igång samtidigt: både den som handlar om vad vi gör när vi uttrycker oss på olika sätt, vad böcker och film kan uttrycka och den som handlar om den mer påtagliga rasism som finns i ett Sverige där ett parti - Sverigedemokraterna - som lockar röster delvis med hjälp av fördomar, lögner, en förenklad världsbild och en förskönad historieförvrängd Sverigebild, nu har gått om flera andra riksdagspartier.

Jag önskar att vi alla kunde bli bättre på att lyssna och mer villiga att acceptera förändringar. Jag önskar att fler politiker kunde ta debatten med Sverigedemokraterna. Jag önskar att våra städer vore mindre segregerade.

Här en länk till en artikel om hur kulturen eventuellt kan ändra attityder i positiv riktning.

Uppdatering: En annan länk som uttrycker det på ett väldigt bra sätt.

2012:42 Helgen vecka 50

Vi firade hemvändarens födelsedag. Han fyllde kvadratiskt och hade gått ut med ett upprop på fejan om att han ville dela denna milstolpe i livets promenad med vänner över ett glas på Urban Deli.
Krogen, som är väldigt populär, har bra viner från  olika trakter och goda rätter. Jag slog till med fyra ostron från Frankrike någonstans. Om man är ostronexpert kan man kanske reta sig på att jag inte kom ihåg vad ostronen hette, på samma sätt som jag, för några år sedan, kunde reta mig på att folk drack "ett gott, rött vin" utan att minnas namnet på det. Men just den delen av min personlighet har tonats ned de senaste åren. Tycker inte att det är så viktigt att reta mig på oväsentligheter längre.
Till ostron brukar man få citron, kanske någon vinägrett och eller något starkt. För mig behöver dessa mollusker egentligen inga tillbehör. Jag tuggar dessutom gärna djuren innan jag sväljer, jag vill känna den havsfriska sältan så länge som möjligt. Alla vill inte det, många vill överhuvudtaget inte äta något som de har fått höra smakar som en "slemmig kallsup av havsvatten". Vi gillar olika, helt enkelt. Men ostron är fantastiska, så är det bara.

Efter ostronen åt jag en pluma på ibericogris. Det var skuldran berättade servitören eller rättare sagt bartendern. Vi satt nämligen vid bardisken under måltiden. Denna styckdetalj från grisen var ljuvligt mör och lätt röd inuti. Dessutom serverades den med fantastiska frittar, de godaste jag ätit på en krog norr om Bryssel. Och tryffelaioli, ett halvjönsigt koncept som dock smakade bättre än mycket annat som görs på jordsvampen eller, vanligare, oljan som den ofta finns i.

Nästan allt är bra på Urban Deli men bartendern som betjänade oss hade ovanan att omärkligt plocka bort glas som inte var urdruckna. Den första gången, när jag hade säkert ett tredjedels glas Imperial Stout kvar, sade jag till om det. Den andra gången, när det gällde en matsked rödvin, orkade jag inte.

Han bjöd mig däremot på två ostron, jag hade beställt fyra, det kom in sex och han valde att inte lägga det på notan. Vilket naturligtvis hedrar honom.

Menyn fanns naturligtvis på nätet, det här var vad jag åt:

OSTRON GILLARDEAU N°3
citron, hot sauce, lökvinaigrette

PLUMA DE IBERICO
gästspel i "saluhallsrutan"

Och drack:

RIEFLÉ BONHEUR CONVIVIAL Gewurztraminer, Alsace, Frankrike 2010

NILS OSCAR IMPERIAL STOUT 33CL

LES CRESTES Garnatxa, Cariñena, Syrah, Mas Doix, Priorat, Spanien 2009

SECATEURS (rött vin från Sydafrika)

Efter Urban Deli blev det rundpingis, barhäng och (faktiskt) nachspiel hemma hos en popmusiker. Allt på den del av Södermalm som för ett knappt årtionde sedan döptes till något tramsigt tvåstavigt som jag alltid kommer att vägra kalla den. Bra kväll, hursom.

2012:41 Myter om vin

Jag orkar sällan skriva nuförtiden och det har sina skäl. Skäl som inte är intressanta nog att skriva om. Om man som jag älskar att ständigt lära sig mer kanske man också är en sådan som jag ifråga om myter.  Myter vill man ju helst vara för upplyst för att tro på. Påståenden som vid närmare granskning inte visar sig hålla kallas ibland för faktoider. Faktoider om vin kan ni läsa om här:

http://www.winespectator.com/webfeature/show/id/47742

2012:40 Vecka 45

Jag har inget att rapportera, det har inte hänt något, att jag druckit ett bibvin på ett litteraturquiz i Nacka och ett glas syltigt och brännande Dingac inköpt i Kroatien är inte värt att nämna.
Apropå presidentvalet: bättre att Obama vann än Romney, om ni frågar mig. Men bara för att något är bättre är det inte bra. Drönarbombningarna, Guantanamo, dödsstraffet och fossilbränslebranschens makt i världens mäktigaste nation är faktorer som gör att det inte finns något skäl att se ljust på framtiden. Möjligen lite ljusare än om den andre hade vunnit.
Och nu får gärna någon balansera debatten genom att påpeka att Sverige minsann hamnar på en ensiffrig plats vad gäller utsläpp av koldioxid per kapita och varför inte angripa undertecknad, herr Vinlus själv, för att han inte bor i en jordhåla där han lever på rötter, bär och sorkar?
Och för att han ibland äter kött, åker taxi och till och med flyger? För det vet väl alla: den som har det bra kan varken med trovärdighet eller har inte någon som helst rätt att vilja något som skulle kunna gå mot det egna intresset. Och kom ihåg: endast konsumentmakten kan förändra världen. Att tro på regleringar anstår inte liberaler. Och alla är vi liberaler. Nej köp istället ditt när- och kravodlade matvete i en butik nära dig så ska du snart se hur allt blir bättre. Och glöm inte att källsortera!