2015:3 Klass 2-varning

Har utfärdats för västra Sverige idag. Jag hör hur vinden flåsar runt husknuten här i Kirseberg där jag ligger sömnlös tidigt på morgonen den andra januari 2015. Om det som kommer kan man inte veta särskilt mycket men man kan göra mer eller mindre kvalificerade gissningar. En sådan är att den här typen av väder kommer att bli vanligare. Och att politiker av olika färger förr eller senare kommer att tvingas förhålla sig till detta. I två partier gör företrädarna det redan i större utsträckning än andra, mp och v. Men hellre än att föra en dialog om detta med dem väljer några företrädare för de andra större partierna att peka ut dessa som extremistpartier. Det är djupt ovärdigt när samma företrädare börjar öppna för dialog med det mest extremistiska riksdagspartiet av dem alla: sd. Reaktionära åsikter följs ofta åt. Alltså är det ingen slump att de anti-feministiska, rasistiska och klimatskeptiska strömningarna återfinns i detta parti. Det ser likadant ut i andra delar av världen, bland annat hos liknande partier i våra närmaste grannländer och Ukip i Storbritannien. Istället för att som jag nu gjorde, stämpla sverigedemokraterna med dessa i och för sig korrekta benämningar, borde politiker i andra partier använda tillgängliga fakta, vässa argumentationen och förklara i debatter med sd varför sd är fel ute. För det går. Men det kommer att bli blåsigt.

2015:2 Kortare än en tweet?

En föresats är att skriva något litet varje dag det här året. Om inte annat så för att hålla själva skrivandet igång. Om någon läser är det glädjande.

2015:1 Att fly flyget

Färgglada wellpapplådor med håligheter ligger strösslade på gräsmattor och grusplaner en sådan här morgon. Flaskor och rispapperslyktor med tillhörande ståltrådskarosser likaså. Jag är för en gångs skull en sådan här dag inte särskilt trött av nattens firande. Vi satt och pratade över lite Pol Roger till strax efter ett. Vid tiotiden var det frukost med familjerna, just nu är vi tolv i hushållet som jag hälsar på. Det passar mig, jag är en person som har behov av liv och rörelse omkring mig, det är ett skämt att jag lever ensam. Ett kollektiv hade varit modellen. 

Nyårslöften är inget för mig. I fjol flög jag vid fyra tillfällen i år är målet att inte flyga alls. Eftersom det är ett av många meningsfulla sätt att visa att man vägrar undkomma ett personligt ställningstagande i mänsklighetens ödesfråga. Andra tänker likadant: http://www.businessinsider.com/meterologist-eric-holthaus-quits-air-travel-2013-9?IR=T

2014:15 Rioja och Folkets Park

Jag vaknar och sjukdomen, om det nu var influensa eller vad det var, har gett sig. Dagen är frukost, inköpsrunda och förberedelser för det nyårsfirande som vi nu är mitt uppe i. Till den fina soppan drack vi Bollinger cuvée speciale och till renen Baron de Ley. Alla ungar utom lille L har full fart. Jag spelar Joni Mitchells "Court and Spark" via Apple TV. Min yngre bror och hans fru Å stötte vi ihop med utanför Folkets Park tidigare idag. Malmö är barmark och grådager, lättregn och plusgrader. Snart är det tolvslag men Malmös moroner bränner redan nu fyrverkerier som om vi hade passerat gränsen till nästa år. Jag avskyr oorganiserade fyrverkerier. Förbjud allt utom det som är statligt eller kommunalt ordnat! För övrigt har hag inte mer ordning och reda på mina tankar igår jämfört med idag. Ser i olika sociala medier hur många reser över flera tidszoner och breddgrader för att känna hur vår närmaste stjärnas ljusstrålar värmer vatten, sand och hud. Förståeligt och samtidigt helt ohållbart. Jag både förstår er och gör det inte. Och håller käften i alla skål och vägg-sammanhang eftersom det skulle skapa så dålig stämning om jag tjatade om detta. Hoppas att lagunen är varm och svalkande, att paraplydrinken passerar och att Bamse-klubben levererar! Och ett gott nytt år till dig, kära läsare som läser detta!

Baron de Ley Reserva (nr 2525), 108 kr

Bollinger Special Cuvée Brut (nr 7418, 439 kr

2014:14 Ilska och lögn

Det är mindre än ett dygn kvar till 2015 och nästa år, i juni närmare bestämt, kommer den här bloggen ha funnits i tio år. För mer än tio år sedan dog min mamma i bukspottskörtelcancer. Jag ärvde, bland andra föremål, en orkidé av henne. Den var i högönsklig välmåga - slitna uttryck - när jag fick den. De vitrosa blommorna blomstrade och bladen hade en mörkt grön färg och glänste. Nu har den inte blommat på fem år och de två kvarvarande bladen är slitna men fortfarande gröna. Varje gång jag tar min röda plastkanna och vattnar den undrar jag hur länge den ska klara det. Ungefär så har det gått med den här bloggen. Bara att jag skriver OM bloggen I bloggen är illavarslande. Jag skrev entusiastiskt om viner, sedan skrev jag om Kina, sedan om att komma hem och nu ... ja vad skriver jag om nu egentligen?

Ibland undrar jag hur öppen jag ska vara och vad öppenhet egentligen är. Andra gånger frågar jag mig varför jag är så arg. För jag är arg på så mycket och det är inte klädsamt för en man som är mer än 50 att känna en sådan ilska. Eller så är jag inte arg på så mycket men min harmsenhet som är så väldigt stark upptar en så stor del av min vakna tid. Den ältas och det är kanske skadligt. Eller inte, vem vet? Jag har länge känt till att förbränning av kolväten ger koldioxid. När jag såg Al Gores film för åtta år sedan var det som presenterades i filmen inga nyheter. Men jag förträngde det nästan. Sedan tog jag ett tåg till Beijing och levde där under två år varunder jag flög en del. 

Såhär är det: våra sätt att bo, resa och framställa våra livsmedel är ohållbara ur klimatsynpunkt. Ändå påstår några politiker att vårt land är ett föredöme ur klimatsynpunkt. Det är självbedrägeri. Vi reser och importerar på ett sätt som inte tas med i beräkningarna. Dessutom fortsätter vi flyga och bygga vägar och köpcentrum som om bilresandet skulle vara oundvikligt. Sverige är ett litet land, vad vi gör här har föga påverkan på det globala klimatet men det kanske likväl kan vara vägledande för EU. Men det som också gör mig ilsken, förutom självbedrägeriet hos många politiker är den lika stora självblindheten på individ-och familjenivå för ohållbar livsstil. Låt mig utveckla det i morgon, god natt!

 

2014:13 Beaune

När vardagen blir invaderad av marknaden och man finner sig i ett läge som innebär att man inte längre sorglöst kan shoppa viner på ett sätt som man tidigare kunde, händer det att slumpen griper in i ens liv och gör så att man befinner sig i en lägenhet där en av värdarna öppnar en flaska som hen har köpt hos en vinimportör i Köpenhamn, häller upp ett glas och man känner mineraler, smält smör och mycket annat innan man låter det vila i gommen där det invaggar en i ett tillstånd av sällhet som blir kvar så länge efter att man har svalt det att man kan låta det dröja länge till nästa mun. Och så är det ofta med de finare vinerna, de går inte att dricka snabbt men de får dig att bli närvarande i stunden på ett sätt som det enklare plånket aldrig lyckas med. De finare vinerna förändrar däremot inget i det sorgliga tillstånd vår värld befinner sig. Men under korta stunder kan man förledas att tro det. Och vill därför att dessa stunder aldrig ska ta slut. Men underbart är kort och viss om att njutningen inte kan förlängas var jag mer än nöjd efter två glas av detta underverk. När jag steg ut i höstrusket ekade namnet på orten där druvorna skördats enformigt i mitt huvud. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune.

2014:12 Rust Never Sleeps

Jag skriver ju aldrig och inte nu heller egentligen. I måndags var jag på en vinprovning som alla var om alla vinprovningar borde vara. Subjektiviteten rådde. Känslorna. Spontaniteten. Nja, jag gillar också knastertorra, analytiska provningar men det här var roligt som omväxling. Vilka viner vi drack kan ni se här:

http://vinare.blogspot.se/2014/10/rust-never-sleeps.html

Jag gillade nästan alla. Sancerren fick mig att inse att de sancerrer jag smakat har varit förhållandevis platta i jämförelse. Det fanns en fin chenin blanc från Saumur. Och det ligger ju i Loire, detta vindistrikt som blir allt populärare. Ett prov på en Cornas som inte längre finns blev det också. Jag skulle kunna skriva mer men hinner inte. Det är plötsligt roligt att prova viner igen!

2014:11 Kaos

Ord. Platser. Smaker. Och oförmågan att sätta ihop dem till något meningsfullt. Alice flyttar och tömmer champagneförrådet. Jag är en av några lyckliga som får vara med. Det är tropiska nätter i Stockholm, fotbolls-VM går in i slutfasen och vi ser en skräpmatch på O'Leary's i Liljeholmen. OECD släpper en rapport om vart världen är på väg och ingen läser.

2014:10 Omtanken

Jag är arbetslös. Under hösten blev uppdragen till företaget allt färre och det ledde till att jag fick gå. Sedan den första mars står jag för första gången på länge utan arbete. Mina dagar ägnas således åt arbetssökande. Tre processer jag har varit inne i har varit för arbeten som jag har bedömt som mer intressanta än de flesta andra som jag har sökt. Både den första och den tredje av dessa avbröts. Den andra gick jag inte vidare i. En av mina före detta kollegor hör av sig på mejlen med jämna mellanrum och undrar hur det går för mig. Förra veckan föreslog han att vi skulle träffas för att träna. Vi gjorde nämligen det regelbundet när jag arbetade. Jag cyklade ner på stan, vi sågs på kontoret, gick till F&S för att klä om och sprang sedan upp mot den åter gröna Hagaparken och pratade. Sedan åt vi lunch som han bjöd på. Vi gick tillbaka till kontoret och pratade ytterligare en stund, jag passade på att få ett kort snack med en av mina andra kollegor och sedan tog jag mig hem igen.

2014:9 Demokrati

Jag står utanför Slussens T-baneuppgång och väntar på kulturchefen. Slänger en blick på EU-valaffischerna som sitter på staketen när en man närmar sig. "Den här regeringen vill man ju inte ha kvar i höst" säger han och tittar på mig. Han har en burk Sofiero i handen, han kan vara närmare 40 och det är något med hans beteende som är udda. Han stannar. Han ser mig aldrig i ögonen när han pratar och hållningen är lätt framåtlutad. Sofiero-burken håller han stelt i vänster hand. "Jag tror inte att den här regeringen sitter kvar efter höstens val" svarar jag. "Den här regeringen har förstört för alla, för gamla och sjuka och för svaga" fortsätter han "och det vill man ju inte ska fortsätta". Jag ångrar att jag har börjat prata med honom, jag irriterar mig på hans bruk av "man" - som om det fanns ett samförstånd mellan honom och mig i synen på regeringen. "Jag är mest intresserad av miljöfrågor, har inte så mycket koll på det du beskriver" halvljuger jag. "Men som sagt, det blir nog en annan regering, jag är miljöpartist och tror att de kommer nog att sitta i den." "Jag är Sverigedemokrat" säger mannen. "Du skojar!" utbrister jag okänsligt. "De vill göra det bättre för alla; pensionärer, sjuka och arbetslösa. Och så är de ju emot invandring och jag vill ju inte ha mer av den skiten". "På den punkten har du ingen sympati från mig" säger jag. Kulturchefen dyker upp och jag lämnar platsen. "Du hittar kompisar överallt!" säger han. "Jag har för första gången i mitt liv pratat med en Sverigedemokrat" svarar jag.