För 17 år sedan jobbade på ett seglarläger. Det bara blev så. En kompis till en kompis undrade vad jag skulle göra under sommaren 1988. Jag hade inga planer. "Du har inte lust att jobba på ett seglarläger?". "Jag kan inte segla men jag gör gärna något annat". I mitten av maj kom anställningskontraktet. Namn, personnummer adress med mera och tjänst: bagare. Lön 75 kr/dag. Helpension. En ledig dag i veckan. Jag hade bakat bröd i familjens och senare även mitt eget kök men aldrig i ett storkök. Det visade sig vara enkelt. En halv liter degvätska per jästpaket, lite salt, gott och blandat i mjölväg. Eventuellt lite sirap för att få fart på jäsningen. I jätteassistenten med kontinuerlig tillsats av mjöl tills degen började släppa från kanterna. Därefter jäsning i minst en timme. Lite bordsknådning. Ytterligare jäsning. In i ugn. Ut och klart.
Nu vet jag att bra bakande är ett hantverk som kräver skicklighet liksom allt yrkesutövande. Vill därför inte påskina att det skulle vara enkelt att åstadkomma verkligt bra bröd. Hyggligt bröd är däremot en tårtbit.
Var kommer vinet in i bilden? Jo, ikväll träffade jag en annan bloggare IRL på Lisa Förare Winbladhs umamiseminarium på Judit och Bertil. Bloggaren ifråga berättade att han hade firat sin 13-årsdag i chablis! Distriktet alltså. Däremot hade han hittills inte ägnat någon större energi åt vin annat än att han bara hade druckit riojor på sista tiden. Det som imponerar är att han har skapat ett eget blogg-format och inte använder färdiga kit som undertecknad. Här är adressen.
Jag lovade för övrigt hans sambo att scanna in fredagens strip i Svenskans kulturdel men det är tredje tillfället då uppladdningen av bilder inte verkar funka. Skicka dem på mejl istället.
Vinet då? Jo, vi drack Rancho Zabachos Dancing Bull - en sauvignon blanc - och Stoneleighs Pinot Noir.
Umamimaten var god och Judit och Bertil trevligt som vanligt.
11 september 2005
Oaxen
Det ska sägas direkt. Krogsäsongen 2005 är räddad. Med råge. Den bästa texten om Oaxen står att läsa i "White Guide 2005" - fusionen mellan "199 bord" och "Vägarnas bästa" som kom ut i våras. Mina intryck av skärgårdskrogen som man anländer till efter två timmars nyttjande av länets kollektivtrafik, fem minuters bilfärja och några minuters promenad överensstämmer väsentligen med guidens. Jag har ätit på en trestjärna och en tvåstjärna. Oaxens kokkonst håller samma, om inte högre, klass. Förrätter, amuse boucher, varmrätter och desserter är alla så komplexa att det skulle krävas en fullfjädrad mnemotekniker att redogöra för ingredienserna. I menyn - som jag givetvis fotograferade - krävs två textrader för varje rätt och då har man ändå inte tagit med allt. Det finns så många roliga detaljer i rätterna. Hos en brödkryddefantast slår hjärtat ett extra slag för de söt/salt-rostade kumminfröna som ligger på tallriken i avsmakningsmenyns första rätt. Röda vinbär i en kub av pärongelé ackompanjerar en bikupeformad istegranité toppad med sommarens sista smultron i en av bonusrätterna. Stoutgelen, den rökta spetskålen och rabarberterrinen. Sådär skulle jag kunna hålla på med allvarlig risk för att bli tjatig.
Till vinerna istället. Avsmakningsmenyn - som vi ägnar fem och en halv timme - inleds med en Riesling Spätlese från Rheingau 1990. Vinet är helt torrt. Där finns mineraler, en lätt nötighet och diskret petroleum. Nummer två är en Savennières. Vinet - som kommer från Loire - är gjort på sent skördad chenin blanc - den druva som kallas steen i Sydafrika. Det är ekfatslagrat berättar serveringspersonalen. Jag kan inte påstå att jag känner ylletonerna som brukar finnas i viner på druvan. Vid en blindprovning hade jag kanske gissat chardonnay, men druvan är "tunnare" eller extraktfattigare i den här versionen. Med tiden i glaset stiger förutom ekinslaget även doft av honung och bivax. Bra balans mellan syra och frukt. Det är spännande att möta andra Loire-viner än de på Systembolaget relativt väl representerade appellationerna Sancerre, Pouilly-Fumé och Muscadet-sur-lie. Dags så för det tredje vinet som är det äldsta stilla vin jag druckit: 1959 Vouvray Mouelleux Domaine Bourillon Dorléans Vouvray. Vinet är halvtorrt, med en dragning åt botrytis och inslag av honungskarameller i smaken. Det passar utmärkt till anklevern i den kanel och kardemummasmakande cylindern. På samma tallrik finns även en kalvsylta dvs en fint trådig munsbit kött i ett genomskinligt geléblock. Personalen berättar att fransmännen tidigare lade beslag på dessa viner för inhemsk förbrukning men i och med att den galliska vinkonsumtionen minskar kan vi förvänta oss att mer kommer att exporteras. Håll er framme, importörer!
Tre intressanta vita så långt. En av de bättre krogupplevelserna jag hade under 2003 var Lux på Lilla Essingen. Varmrätten var gårdsgrisspjäll med chili- och fänkålskryddning - om jag minns rätt. Vinet till: Calera Pinot Noir. Jag hade dittills inte förstått grejen med den trilskande, självmuterande och tunnskaliga sorten. Röda bourgogner av klass var obeträdd mark. Däremot hade jag erfarit stolpskott som Bouchards Bourgogne Pinot Noir. Så fick jag plötsligt uppleva rosor, hyacinter och multna löv i ljuv förening och kanske hade jag fått en glimt av vad den Sideways-hajpade druvan skulle kunna innebära. Men det var där och då. Igår hade Caleran inte samma komplexitet men det var fortfarande bra. Årgångsvariationer?
Fick nyss en behaglig flashback av vaniljen, björn och svartvinbären samt nejlikorna i vin nummer fem. Bröderna Lurton är drivna vinmakare, affärsmän och kolonisatörer. I Fitou (södra Frankrike, den östra delen som gränsar mot Spanien) finns en av deras vingårdar i det världsomspännande imperiet - Château des Erles - där man gör använder grenache, syrah och carignan och av detta får ett potent vin som jag tror ekfatslagrats på amerikansk ek. Det är delivs kolsyremacererat också. Det verkar som det börjar uppstå ett slags "Supergallics" dvs extrakt och fruktrika viner i en modernare stil även från Frankrike.
Priorat är ett distrikt i nordöstra Spanien. Därifrån kom sexan som skulle kallas VDN-vin om det kom från Frankrike. Vin doux naturell, dvs naturligt sött vin där allt socker i druvorna inte omvandlas till alkohol. Jäsningen stoppas med hjälp av sprit framställd på druvor. Resultatet blir ett sött vin med hög alkoholhalt, i det här fallet 16%. Garnacha, cabernet sauvignon och syrah hade använts. Jag är inte riktigt så begeistrad i söta röda. Varför vet jag inte. Funkade däremot bra till ostarna.
Avslutningsvis en Beerenauslese från Österrike på Weissburgunder och Welschriesling till desserten. Vi tog in ytterligare ett glas av det.
Efter middagen två kinesiska teer. Jag kan ingenting om te. Men det är eller blir - tro mig - nästa stora grej. Det var definitivt en av kvällens höjdpunkter. Ni får nog läsa om det på annat håll.
Bemötande och betjäning präglas av seriositet, vänlighet och värdighet. Personalen har svar på alla frågor. Snyggt klädda är de dessutom!
Man ska inte sticka under stolen med att det kostar. Men istället för köpa onödiga prylar, åk till Oaxen - årets krogupplevelse. Nästa helg är den sista för säsongen innan jul.
Till vinerna istället. Avsmakningsmenyn - som vi ägnar fem och en halv timme - inleds med en Riesling Spätlese från Rheingau 1990. Vinet är helt torrt. Där finns mineraler, en lätt nötighet och diskret petroleum. Nummer två är en Savennières. Vinet - som kommer från Loire - är gjort på sent skördad chenin blanc - den druva som kallas steen i Sydafrika. Det är ekfatslagrat berättar serveringspersonalen. Jag kan inte påstå att jag känner ylletonerna som brukar finnas i viner på druvan. Vid en blindprovning hade jag kanske gissat chardonnay, men druvan är "tunnare" eller extraktfattigare i den här versionen. Med tiden i glaset stiger förutom ekinslaget även doft av honung och bivax. Bra balans mellan syra och frukt. Det är spännande att möta andra Loire-viner än de på Systembolaget relativt väl representerade appellationerna Sancerre, Pouilly-Fumé och Muscadet-sur-lie. Dags så för det tredje vinet som är det äldsta stilla vin jag druckit: 1959 Vouvray Mouelleux Domaine Bourillon Dorléans Vouvray. Vinet är halvtorrt, med en dragning åt botrytis och inslag av honungskarameller i smaken. Det passar utmärkt till anklevern i den kanel och kardemummasmakande cylindern. På samma tallrik finns även en kalvsylta dvs en fint trådig munsbit kött i ett genomskinligt geléblock. Personalen berättar att fransmännen tidigare lade beslag på dessa viner för inhemsk förbrukning men i och med att den galliska vinkonsumtionen minskar kan vi förvänta oss att mer kommer att exporteras. Håll er framme, importörer!
Tre intressanta vita så långt. En av de bättre krogupplevelserna jag hade under 2003 var Lux på Lilla Essingen. Varmrätten var gårdsgrisspjäll med chili- och fänkålskryddning - om jag minns rätt. Vinet till: Calera Pinot Noir. Jag hade dittills inte förstått grejen med den trilskande, självmuterande och tunnskaliga sorten. Röda bourgogner av klass var obeträdd mark. Däremot hade jag erfarit stolpskott som Bouchards Bourgogne Pinot Noir. Så fick jag plötsligt uppleva rosor, hyacinter och multna löv i ljuv förening och kanske hade jag fått en glimt av vad den Sideways-hajpade druvan skulle kunna innebära. Men det var där och då. Igår hade Caleran inte samma komplexitet men det var fortfarande bra. Årgångsvariationer?
Fick nyss en behaglig flashback av vaniljen, björn och svartvinbären samt nejlikorna i vin nummer fem. Bröderna Lurton är drivna vinmakare, affärsmän och kolonisatörer. I Fitou (södra Frankrike, den östra delen som gränsar mot Spanien) finns en av deras vingårdar i det världsomspännande imperiet - Château des Erles - där man gör använder grenache, syrah och carignan och av detta får ett potent vin som jag tror ekfatslagrats på amerikansk ek. Det är delivs kolsyremacererat också. Det verkar som det börjar uppstå ett slags "Supergallics" dvs extrakt och fruktrika viner i en modernare stil även från Frankrike.
Priorat är ett distrikt i nordöstra Spanien. Därifrån kom sexan som skulle kallas VDN-vin om det kom från Frankrike. Vin doux naturell, dvs naturligt sött vin där allt socker i druvorna inte omvandlas till alkohol. Jäsningen stoppas med hjälp av sprit framställd på druvor. Resultatet blir ett sött vin med hög alkoholhalt, i det här fallet 16%. Garnacha, cabernet sauvignon och syrah hade använts. Jag är inte riktigt så begeistrad i söta röda. Varför vet jag inte. Funkade däremot bra till ostarna.
Avslutningsvis en Beerenauslese från Österrike på Weissburgunder och Welschriesling till desserten. Vi tog in ytterligare ett glas av det.
Efter middagen två kinesiska teer. Jag kan ingenting om te. Men det är eller blir - tro mig - nästa stora grej. Det var definitivt en av kvällens höjdpunkter. Ni får nog läsa om det på annat håll.
Bemötande och betjäning präglas av seriositet, vänlighet och värdighet. Personalen har svar på alla frågor. Snyggt klädda är de dessutom!
Man ska inte sticka under stolen med att det kostar. Men istället för köpa onödiga prylar, åk till Oaxen - årets krogupplevelse. Nästa helg är den sista för säsongen innan jul.
7 september 2005
Südermalm
Jag vill så gärna gilla Bistro Süd på Swedenborgsgatan. Fondväggen med de stiliserade citrusfrukterna och sjuttiotalsfärgerna, toalettdörrarna, bardisken. Allting lovar runt. Och håller - ska det visa sig - tunt. Det är flera saker som får mig att höja ögonbrynen. Varför står till exempel fyllda karaffer så länge på borden att vattnet blir fickljummet och det bildas bubblor på insidan av glaset? Hur kan man servera en riesling från Alsace som smakar billig parfym? Varför har chokladtryffeln som ackompanjerar den dubbla espresson en obehaglig fruktsmak som jag inte har bett om? Varför känns chablisen obalanserad dvs sur utan stadga?
(Om man är osäker tycker jag att man ska köpa någon av Jean-Marc Brocard utmärkta chabliser. Han blev rättvist utsedd till årets vinmakare 2004 av tidningen Gourmet. Importör i Sverige är Johan Lidby som bara har bra viner i sitt sortiment. Hygglig alsace-riesling (kring hundralappen) hittar man hos Trimbach men även hos andra producenter.) Hur kan servitrisen fråga: "Smakade det underbart?" Jag skulle kunna rada upp frågorna i det oändliga men det skulle bara bli tjatigt. Till maten istället som
inleds med en tapastallrik. Len ärtsoppa, tonfiskcarpaccio med obegripligt parmesanspån, sardin med soltorkad tomat, intetsmakande ankconfit med rödbetor som tillagats i en balsamicoreduktion och sist - men bäst - en spansk salami med ugnsbehandlad paprika.
Sedan (inkokt?) röding med sparrisar, sås innehållande apelsin, nypotatisar, bladspenat eller mangold. Rödingen är mjäll och fräsch. Helt utan den fadda smaken av oxiderade fettsyror som jag tror att lax kan lida av. Såsen insmickrande.
Två personer i mitt sällskap äter en kalvcarpaccio med ruccola och parmesanspån som förrätt. Mitt på tallriken ligger en halv citron. Fult och trist. Citrusfrukter måste presenteras på ett trevligare sätt.
Ikväll tycker jag att Sûd har spelat den mediokra representationskrogens roll. Jag är övertygad om att den kan vara bättre.
Jag har fortfarande - med två undantag* - inte haft några större uteätarupplevelser i år.
När jag skriver det här har Zlatan Ibrahimovich gjort ett helt osannolikt snyggt mål mot Ungern borta. Tack Zlatan!
På lördag bär det av till Oaxen. Måtte jag inte bli besviken!
*Lejontornet i Gamla Stan och L'ami voyage en compagnie i Avignon.
(Om man är osäker tycker jag att man ska köpa någon av Jean-Marc Brocard utmärkta chabliser. Han blev rättvist utsedd till årets vinmakare 2004 av tidningen Gourmet. Importör i Sverige är Johan Lidby som bara har bra viner i sitt sortiment. Hygglig alsace-riesling (kring hundralappen) hittar man hos Trimbach men även hos andra producenter.) Hur kan servitrisen fråga: "Smakade det underbart?" Jag skulle kunna rada upp frågorna i det oändliga men det skulle bara bli tjatigt. Till maten istället som
inleds med en tapastallrik. Len ärtsoppa, tonfiskcarpaccio med obegripligt parmesanspån, sardin med soltorkad tomat, intetsmakande ankconfit med rödbetor som tillagats i en balsamicoreduktion och sist - men bäst - en spansk salami med ugnsbehandlad paprika.
Sedan (inkokt?) röding med sparrisar, sås innehållande apelsin, nypotatisar, bladspenat eller mangold. Rödingen är mjäll och fräsch. Helt utan den fadda smaken av oxiderade fettsyror som jag tror att lax kan lida av. Såsen insmickrande.
Två personer i mitt sällskap äter en kalvcarpaccio med ruccola och parmesanspån som förrätt. Mitt på tallriken ligger en halv citron. Fult och trist. Citrusfrukter måste presenteras på ett trevligare sätt.
Ikväll tycker jag att Sûd har spelat den mediokra representationskrogens roll. Jag är övertygad om att den kan vara bättre.
Jag har fortfarande - med två undantag* - inte haft några större uteätarupplevelser i år.
När jag skriver det här har Zlatan Ibrahimovich gjort ett helt osannolikt snyggt mål mot Ungern borta. Tack Zlatan!
På lördag bär det av till Oaxen. Måtte jag inte bli besviken!
*Lejontornet i Gamla Stan och L'ami voyage en compagnie i Avignon.
4 september 2005
Höstens första gryta
Jag har haft en tung vecka. Först två och en halv dags konferensande med gruppaktiviteter, jacuzzi under stjärnhimlen och överraskande bra viner, bland annat en Chablis från Jean-Marc Brocard. Synd bara att de inte kunde laga varmrätter. Sedan två dagars alkorespit innan fredagens 40-årsfest i Uppsala. Där serverades Stoneleighs trevliga Sauvignon Blanc - möjligen lite väl blommig så här års -, Koonunga Hill och en Dolcetto vars namn jag redan glömt. (Eftersom Dolcetto-drickande omnämns i Dan Browns romaner tycker jag inte det är en appelation värd att komma ihåg.)
Till vinerna serverades en habil italiensk meny. 40-årsfesten ägde rum i en universitetsstad så middagen hackades sönder av körsång och tal. Det gick inte att hålla ett samtal levande. Jag försökte allt ifrån Italo Calvinos romaner till 2,4,6-trikloranisol utan framgång.
Om jag dissade Söders sämsta systembolag förra veckan så ska jag hylla det bästa nu. Söderhallarna! Bra viner, kunnig personal och diskbetjäning. Det roliga är att jag trodde att man skulle stänga det i och med öppnandet av lyxbutiken på Regeringsgatan. Men tvärtom, man ska expandera och fortsätta med inriktningen. Samtidigt ska fulbolaget på Folkungagatan bli självplock.
Igår skulle jag laga en franskinspirerad gryta från en av de utmärkta kokböcker som ena matälskaren har författat. Jag hade två önskemål. Både ett oekat vin som biffbitarna och de andra ingredienserna skulle simra i och ett kraftigare vin som skulle matcha smakerna i grytan. Det blev en billig Sangiovese: Monterosso (22981) och en hundrakronors Côtes-du-Rhône-Villages; Château Signac (28100). Båda vinerna fullgjorde sina uppgifter med beröm godkänt. Jag avvek från originalreceptet till grytan på två sätt: schalottenlökar i stället för stekdito och rökt sidfläsk istället för baconskivor. Det funkade också.
Côtes-du-Rhône-Villages innehåller liksom flera andra viner i Rhôneområdet druvan syrah som kallas shiraz i andra delar av världen. Charkuterier, gummi och svartpeppar är några av associationerna som används i beskrivningarna av den. Grenache är oftast den dominerande druvan i Côtes-du-Rhône-Villages. I det här fallet ingick dock hela 40% syrah.
Jag tycker i regel bättre om fransk syrah än australiensisk shiraz när det gäller viner kring hundralappen. Det främsta skälet är att de enklare australienarna kan var lite syltiga och insmickrande. Och de smakar ofta likadant år efter år. Fransoserna är å andra sidan lite kärvare och de varierar mellan årgångarna. Det beror på - har jag fått lära mig hos munskänkarna - att man i nya världen dvs vinproducerande länder utanför Europa - har större möjligheter att kompensera för årgångsvariationer exempelvis med hjälp av konstbevattning. Det finns flera andra skäl som jag inte orkar gå in på just nu. I somras besökte jag en vingård i Provence. Vi provsmakade både Châteauneuf-du-Pape från två år och de skiljde sig kraftigt. 2003 var ett extremt varmt år medan 2002 var svalare. Druvproportionerna skiljer sig också mellan åren. I ena fallet 2003 märktes en viss otämjd syltighet medan 2002:an var stramare. Appelationen ifråga tillåter 13 olika druvsorter så det är inte överaskande att det varierar mellan åren. Vingården ifråga - Domaine de Beaurenard - har också en stabil Côtes-du-Rhône-Villages (2068) som finns på bolaget. Passar bland annat till gryta på vildsvinskarré. Deras vita Châteauneuf-du-pape var däremot inget att hälla i glas. Alldeles för spritig. Den finns inte på bolaget heller.
Till efterätt åt vi en pannacotta med mjölkchoklad. Eftersom det är svårt med dessertviner hoppade vi det och drack kaffe istället.
Till vinerna serverades en habil italiensk meny. 40-årsfesten ägde rum i en universitetsstad så middagen hackades sönder av körsång och tal. Det gick inte att hålla ett samtal levande. Jag försökte allt ifrån Italo Calvinos romaner till 2,4,6-trikloranisol utan framgång.
Om jag dissade Söders sämsta systembolag förra veckan så ska jag hylla det bästa nu. Söderhallarna! Bra viner, kunnig personal och diskbetjäning. Det roliga är att jag trodde att man skulle stänga det i och med öppnandet av lyxbutiken på Regeringsgatan. Men tvärtom, man ska expandera och fortsätta med inriktningen. Samtidigt ska fulbolaget på Folkungagatan bli självplock.
Igår skulle jag laga en franskinspirerad gryta från en av de utmärkta kokböcker som ena matälskaren har författat. Jag hade två önskemål. Både ett oekat vin som biffbitarna och de andra ingredienserna skulle simra i och ett kraftigare vin som skulle matcha smakerna i grytan. Det blev en billig Sangiovese: Monterosso (22981) och en hundrakronors Côtes-du-Rhône-Villages; Château Signac (28100). Båda vinerna fullgjorde sina uppgifter med beröm godkänt. Jag avvek från originalreceptet till grytan på två sätt: schalottenlökar i stället för stekdito och rökt sidfläsk istället för baconskivor. Det funkade också.
Côtes-du-Rhône-Villages innehåller liksom flera andra viner i Rhôneområdet druvan syrah som kallas shiraz i andra delar av världen. Charkuterier, gummi och svartpeppar är några av associationerna som används i beskrivningarna av den. Grenache är oftast den dominerande druvan i Côtes-du-Rhône-Villages. I det här fallet ingick dock hela 40% syrah.
Jag tycker i regel bättre om fransk syrah än australiensisk shiraz när det gäller viner kring hundralappen. Det främsta skälet är att de enklare australienarna kan var lite syltiga och insmickrande. Och de smakar ofta likadant år efter år. Fransoserna är å andra sidan lite kärvare och de varierar mellan årgångarna. Det beror på - har jag fått lära mig hos munskänkarna - att man i nya världen dvs vinproducerande länder utanför Europa - har större möjligheter att kompensera för årgångsvariationer exempelvis med hjälp av konstbevattning. Det finns flera andra skäl som jag inte orkar gå in på just nu. I somras besökte jag en vingård i Provence. Vi provsmakade både Châteauneuf-du-Pape från två år och de skiljde sig kraftigt. 2003 var ett extremt varmt år medan 2002 var svalare. Druvproportionerna skiljer sig också mellan åren. I ena fallet 2003 märktes en viss otämjd syltighet medan 2002:an var stramare. Appelationen ifråga tillåter 13 olika druvsorter så det är inte överaskande att det varierar mellan åren. Vingården ifråga - Domaine de Beaurenard - har också en stabil Côtes-du-Rhône-Villages (2068) som finns på bolaget. Passar bland annat till gryta på vildsvinskarré. Deras vita Châteauneuf-du-pape var däremot inget att hälla i glas. Alldeles för spritig. Den finns inte på bolaget heller.
Till efterätt åt vi en pannacotta med mjölkchoklad. Eftersom det är svårt med dessertviner hoppade vi det och drack kaffe istället.
27 augusti 2005
Sommarens sista grillfest?
Söndag 20050828 Kl 23
Igår var jag på sommarens sista grillfest. Vännerna i villaförorten hade bjudit. De har de gjort i flera år men jag har alltid haft förhinder. Nu, äntligen kunde jag gå. Jag köpte fläskkarré i Söderhallarna och marinerade den i:
Skalet av en citron och saften av halva
Två kryddmått chilipeppar
En hackad vitlök
En halv tesked rostade fänkålsfrön
Salt
Två teskedar mörkt muscovadosocker
Det fick ligga i kylen i två timmar. Sedan grillades den och åts med en cole slaw som värdfolket hade gjort. Fläsket blev väl surt. Nästa gång hoppar jag citronsaften.
Vad dricker man till?
Jag hade varit på Södermalms förmodligen sämsta Systembolag. Det som ligger på Folkungagatan i närheten av Götgatan i det där hiskeliga orangea huset med korrugerad plåtfasad och fönster av institutionsstorlek. Gå inte dit. De skyltar med viner som har tagit slut och har i övrigt bara standardsortimentet. Varnar för ficktjuvar gör de också. Personalen är helt okej, ingen skugga över dem. Jag köpte Corvina Veronese 2001 nr 23072. Eftersom inte maten blev så bra kan jag inte med säkerhet säga om vinet skulle ha passat. Jag tror inte det. Det här skulle man äta något lammigt med ugnsrostade grönsaker till, typ. Men festen - som var väldigt trevlig och lyckad - hade inte lämpat sig för sånt finlir. Folk till och med åt chips och drack alkoläsk. Jag höll mig till min Corvina. En före detta bloggare råkade snubbla över mitt vinglas så jag fick inte i mig hela flaskan. Men det kändes som det hade behövts, nu när fukten i luften kryper in under ylletröjan och natten börjar dofta jord. Det är vemodigt att sommaren är slut, alla medelmåttiga viner till trots. Corvinan var dock en helt okej avslutning.
Vad skulle jag druckit om inte fläsket hade blivit så surt? En fruktig och balanserat ekad chardonnay eller en pinot noir från nya världen .
Hösten är inte bara mörker, det är om inte annat en förevändning för att äta vilt som man kan dricka upp sina Rhône-viner till och om två veckor ska jag till Oaxen!
Igår var jag på sommarens sista grillfest. Vännerna i villaförorten hade bjudit. De har de gjort i flera år men jag har alltid haft förhinder. Nu, äntligen kunde jag gå. Jag köpte fläskkarré i Söderhallarna och marinerade den i:
Skalet av en citron och saften av halva
Två kryddmått chilipeppar
En hackad vitlök
En halv tesked rostade fänkålsfrön
Salt
Två teskedar mörkt muscovadosocker
Det fick ligga i kylen i två timmar. Sedan grillades den och åts med en cole slaw som värdfolket hade gjort. Fläsket blev väl surt. Nästa gång hoppar jag citronsaften.
Vad dricker man till?
Jag hade varit på Södermalms förmodligen sämsta Systembolag. Det som ligger på Folkungagatan i närheten av Götgatan i det där hiskeliga orangea huset med korrugerad plåtfasad och fönster av institutionsstorlek. Gå inte dit. De skyltar med viner som har tagit slut och har i övrigt bara standardsortimentet. Varnar för ficktjuvar gör de också. Personalen är helt okej, ingen skugga över dem. Jag köpte Corvina Veronese 2001 nr 23072. Eftersom inte maten blev så bra kan jag inte med säkerhet säga om vinet skulle ha passat. Jag tror inte det. Det här skulle man äta något lammigt med ugnsrostade grönsaker till, typ. Men festen - som var väldigt trevlig och lyckad - hade inte lämpat sig för sånt finlir. Folk till och med åt chips och drack alkoläsk. Jag höll mig till min Corvina. En före detta bloggare råkade snubbla över mitt vinglas så jag fick inte i mig hela flaskan. Men det kändes som det hade behövts, nu när fukten i luften kryper in under ylletröjan och natten börjar dofta jord. Det är vemodigt att sommaren är slut, alla medelmåttiga viner till trots. Corvinan var dock en helt okej avslutning.
Vad skulle jag druckit om inte fläsket hade blivit så surt? En fruktig och balanserat ekad chardonnay eller en pinot noir från nya världen .
Hösten är inte bara mörker, det är om inte annat en förevändning för att äta vilt som man kan dricka upp sina Rhône-viner till och om två veckor ska jag till Oaxen!
10 augusti 2005
TCA
Jag drabbades av tvivel om att jag hade fog för det jag skrev om kork i förra posten och raderade därför ett avsnitt som har visat sig vara felaktigt. Som vanligt är verkligheten mer komplex än man anar. Det visade sig att det finns flera sätt på vilket vinet kan bli korkat och att även skruv- och plastkorksförseglade viner löper risk att drabbas. Hur då? Jo, TCA eller 2,4,6-trikloranisol bildas liksom andra kloranisoler när klorin reagerar med fenoler. Det sker bland annat när man bleker eller steriliserar naturkork. Men fenoler förekommer generellt i trä och träprodukter vilket betyder att klorin som av något skäl kommer i kontakt med trä i fat skulle kunna ge ett vin som senare föreglas med plastkork den obehagliga defekten. Ett annat scenario skulle kunna vara att trä som reagerar med klorin i en vinkällare på något sätt sprids och skämmer vinet. I en artikel som jag länkar till längre fram berättas det om när Hanzell Vineyards' Chardonnay från 2000 skulle testas av Jim Laube, vinkritiker vid Wine Spectator. Eftersom den första flaskan var korkad beställde han ytterligare en som visade sig vara defekt och ringde sedan bekymrad till vingården och undrade om de hade problem med TCA. Vingården skickade flaskor på testning och det visade sig att 5 av 8 flaskor innehöll omkring 2 ppt (parts per trillion) TCA vilket är tillräckligt för att en tränad näsa ska uppfatta den obehagliga doften. Efter grundligt genomgång av Hanzells anläggningar visade sig källan vara avloppsbrunnar i vinkällarens fermentationsrum. Klorin som använts för att spola bort fläckar från cementgolvet i hade reagerat med träspån i avloppsbrunnarna. TCA hade bildats och oavsiktligt spridits i källaren med hjälp av gummislang. Upptäckten och åtgärderna för att förebygga uppkomst kostade vingården miljoner men har gett vinvärlden nya kunskaper om hur TCA fungerar. Läs mer här.
1 augusti 2005
Semester
Semester. Hade egentligen inte tänkt blogga men kan inte låta bli. I senaste Kupé # (7/8 juli-august) - gratistidningen på tåget - skriver Gunnar Wesslén att två diskussioner skakar vinvärlden. Den första och mest hätska handlar, enligt honom, om huruvida de multinationella bolagen likriktar vinernas smak för att vinna marknadsandelar. Den andra om man ska använda naturkork eller inte. Wesslén har fått näring till första delen av artikeln från Jonathan Nossiters dokumentär ”Mondovino” som gick på bio i våras. Filmen handlar bland annat om vinodlare med små egendomar runt om i världen, om enologen Michel Rolland, om familjen Mondavis imperium och om vinkritikern Robert Parker Jr. Filmen som är tagen med skakig handkamera – inget problem för mig som aldrig blir åksjuk – tar två och en halv timme på sig att tjata ett budskap som framgår redan efter en halvtimme; det är synd om vinbönder som odlar med respekt för tradition och omgivning eftersom de elaka globala vinkompanierna köper upp deras egendomar och likriktar vinerna efter Michel Rollands och Robert Parkers ideal.
(Om man inte blir åksjuk av handkamera så är filmen sevärd även av andra skäl; representanten för imperiet Mondavi som påstår att Robert Mondavi har blivit en filosof utan att kunna redovisa vad denna filosofi består i, Opus One-familjen som tycker att deras vingårdsarbetare är så omistliga att de ibland ger dem en t-shirt och odlaren i Bourgogne som filosoferar om vinets roll i civilisationen. )
Jag tror att likriktning bara kan fortgå till en viss gräns. För 20 år sedan lär allt öl i USA ha smakat likadant dvs som halvsöt blaskig lager. Det fanns Millers, Budweiser, Pabst Blue Ribbon och några andra märken. Men mikrobryggerier uppstod och idag kommer många av de mest spännande ölsorterna från det landet. Varför skulle inte något liknande kunna hända i vinvärlden?
Det finns naturligtvis mycket i Nossiters budskap som är relevant men läs Oz Clarkes artikel i senaste Gourmet (3/2005) så får ni en annan aspekt på diskussionen om likriktning .
Till korkdiskussionen. Om naturkorkar skriver Wesslén att ”en del av korkarna i vinflaskor blir förstörda och utvecklar något som kallas TCA och förstör vinet. Det smakar unket, instängt och är inte njutbart”. Sant om smaken. Har man en gång lärt sig identifiera den blir det något av rysk roulett att köpa vin förseglat med naturkork.
Jag köper alltid minst två flaskor av varje naturkorksföreglat vin eftersom man har en i reserv om en skulle vara korkad. Minst en gång i månaden går jag till Systembolaget för att byta korkade viner. Jag köper oftast viner för omedelbar konsumtion och tycker därför att det är en fördel om de är förseglade med plastkork eller skruvkapsyl. Wesslén skriver - som vore det ett etablerat faktum - att naturkork släpper in luft. Jag har fått lära mig att så inte är fallet om vinet förvaras liggande och korken inte torkar. De reaktioner som sker i ett vin som flasklagras är bland annat beroende på luftvolymens förhållande till vinvolymen, dvs vinet i magnumflaskor påverkas på ett annat sätt än vinet i flaskor om 75 cl. Återstår att se om detta stämmer när långtidsexperiment med plast eller skruvkorkar har genomförts.
För övrigt läser jag i SvD 30/7 att Jens Dolk föreslår att man istället för alkoholfritt vin till maten kan dricka Sanbitter, ”alkoholfri svensk cider, alkoholfri öl, mineralvatten eller min favoritdryck framför alla – Coca Cola.” Han har pålitliga omdömen om vin men jag blir förvånad att han föreslår svensk cider - som i regel brukar vara sötsliskig - och Coca Cola som måltidsdrycker. Själv skulle jag föreslå kranvatten.
(Om man inte blir åksjuk av handkamera så är filmen sevärd även av andra skäl; representanten för imperiet Mondavi som påstår att Robert Mondavi har blivit en filosof utan att kunna redovisa vad denna filosofi består i, Opus One-familjen som tycker att deras vingårdsarbetare är så omistliga att de ibland ger dem en t-shirt och odlaren i Bourgogne som filosoferar om vinets roll i civilisationen. )
Jag tror att likriktning bara kan fortgå till en viss gräns. För 20 år sedan lär allt öl i USA ha smakat likadant dvs som halvsöt blaskig lager. Det fanns Millers, Budweiser, Pabst Blue Ribbon och några andra märken. Men mikrobryggerier uppstod och idag kommer många av de mest spännande ölsorterna från det landet. Varför skulle inte något liknande kunna hända i vinvärlden?
Det finns naturligtvis mycket i Nossiters budskap som är relevant men läs Oz Clarkes artikel i senaste Gourmet (3/2005) så får ni en annan aspekt på diskussionen om likriktning .
Till korkdiskussionen. Om naturkorkar skriver Wesslén att ”en del av korkarna i vinflaskor blir förstörda och utvecklar något som kallas TCA och förstör vinet. Det smakar unket, instängt och är inte njutbart”. Sant om smaken. Har man en gång lärt sig identifiera den blir det något av rysk roulett att köpa vin förseglat med naturkork.
Jag köper alltid minst två flaskor av varje naturkorksföreglat vin eftersom man har en i reserv om en skulle vara korkad. Minst en gång i månaden går jag till Systembolaget för att byta korkade viner. Jag köper oftast viner för omedelbar konsumtion och tycker därför att det är en fördel om de är förseglade med plastkork eller skruvkapsyl. Wesslén skriver - som vore det ett etablerat faktum - att naturkork släpper in luft. Jag har fått lära mig att så inte är fallet om vinet förvaras liggande och korken inte torkar. De reaktioner som sker i ett vin som flasklagras är bland annat beroende på luftvolymens förhållande till vinvolymen, dvs vinet i magnumflaskor påverkas på ett annat sätt än vinet i flaskor om 75 cl. Återstår att se om detta stämmer när långtidsexperiment med plast eller skruvkorkar har genomförts.
För övrigt läser jag i SvD 30/7 att Jens Dolk föreslår att man istället för alkoholfritt vin till maten kan dricka Sanbitter, ”alkoholfri svensk cider, alkoholfri öl, mineralvatten eller min favoritdryck framför alla – Coca Cola.” Han har pålitliga omdömen om vin men jag blir förvånad att han föreslår svensk cider - som i regel brukar vara sötsliskig - och Coca Cola som måltidsdrycker. Själv skulle jag föreslå kranvatten.
17 juli 2005
Bra BiB
Bra grillvin. Slarvat bort bolagskvittot så ni får hålla tillgodo med bilden. Cab, Merlot och Tempranillo som låg på amerikanska ekfat i nio månader. Passade till mina nästan sotgrillade fläskkarré-kotletter som hade marinerats med citronskal, muscovadosocker och svartpeppar. Behöver träna på grillningen.
15 juli 2005
Judit & Bertil
Besökte den trevliga kvarterskrogen Judit & Bertil i torsdags. (Ursäkta den keffa länken) Åt deras smårätter och drack en prisvärd chardonnay - Astica - från Argentina. Nej, den finns inte på bolaget och jag orkar inte länka till själlösa sajter idag. Men liksom film ska upplevas på bio så ska Judit & Bertil upplevas IRL. Prisvärt, utomordentlig service och så trevligt att man inte ens kan irritera sig på att de ibland spelar den obegripligt överskattade "Dance to the music" med Sly and the Family Stone i högtalarna. Om ni är i Stockholm och på Södermalm, gå dit. Lika bra vibbar har jag bara upplevt på Tempo i Malmö.
6 juli 2005
Kul bild
Vinlusen som projiceras med ett scioptikon väcker fasa och förundran hos 1800-talsmännen. Min gode vän och f d insektsekologen försåg mig med bilden. Fortsättning följer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
