2011:55 Som hastigast

Lördagmiddag – hemma med gäster

Sancerre Domaine de la Villaudière (nr 5338)

Marockansk kycklinggryta - svårmatchad

Xavier Châteauneuf-du-Pape (nr 6267)

Söndagmiddag – segermiddag på Hjördis med HP

Codorníu (nr 7735)

Sancerre Les Baronnes (nr 32253)

Torskrygg med rödbetor, pepparrot, skirat smör, dill och potatis - bra med sancerren

Saint Clair Pinot Noir (nr 16015)

2011:54 Regissörens version

I natt när jag kom hem tänkte jag skriva något rappt som hade sin utgångspunkt i något som jag sade under gårdagskvällen och som då framstod som ytterst kvickt men som idag inte känns lika träffande. Trots det tänker jag försöka.

Platsen är Stockholm, naturligtvis. Tiden är fredagen den 23:e september 2011 och det är en lönefredag för mig. Vi, dvs jag och ett par där jag känner mannen sedan länge, står i baren på 19 Glas och dricker ett glas biologiskt chenin blanc från Loire. Det luktar grappa, ser ut som äppelmust, smakar hyggligt och har ofrivilliga bubblor. Jag kan inte återfinna det i vinlistan idag men även om jag kunde så skulle jag inte beställa det igen.

Vi sätter oss på trottoarserveringen. Smårätter: älgfärs med trattkantareller, lammtunnbringa, sardeller och pumpasoppa. Boom boom syrah 2009 från Washington. Bra syra i den för övrigt. Advokaten anländer.
Paret i sällskapet berättar hur de träffades. Hon, som bara kände honom ytligt, skulle egentligen försöka få honom att träffa en av hennes närmaste väninnor. Så hon bestämmer att hon ska träffa honom för att se vem han är innan hon låter väninnan träffa honom. Det utvecklas till en lång dejt och de blir kära. Men hon försvinner senare samma kväll för att träffa sitt ex och reda ut något. Han får inte tag på henne, vet inte vad som händer. Diverse förvecklingar tilltar men de återser varandra och är nu ett par. Väninnan letar emellertid fortfarande efter någon.

"Visst är hon söt" säger M som visar kortet på väninnan för mig och advokaten. Blond, höga kindben och något slaviskt över sig. Jag säger att kärlekshistorien låter som något Nora Ephron skulle ha kunnat regissera. Möjligen med undantaget att väninnan (på kortet) i den filmen även skulle träffat någon innan sluttexterna rullar upp.

Advokaten, påstår, i likhet med en av mina bästa vänner för en kort tid sedan, att jag har valt min livsstil, läs civilstånd. Jag blir full i skratt. Valt? Han hänvisar till mitt utseende, mitt yrke, min allmänbildning, min humor, alla mina goda sidor och menar att det inte skulle vara något problem för mig att hitta någon. Och han kommer med välmenande tips om hur jag ska gå tillväga. Jag har hört dessa tips förut, tror inte att de fungerar för mig, men jag uppskattar ändå fortfarande omtanken. Den här diskussionen vi har, innehållet i den håller knappast för något manus, men intensiteten och frustrationen skulle kunna varit regisserad av Woody Allen.

Vi går till Gondolens bar. Jag får alltid en känsla av Finlandsbåt eller evenemangsbuss från Sundsvall när jag är där. Det är något med merparten av gästerna. En uppkläddhet och stil som ser lite utsocknes ut. Dessutom är det ovanligt trångt ikväll och servitörerna får knö sig mellan bargästerna när de ska till borden i änden. Jag beställer Erik Lallerstedts champagne. Vi sätter oss vid de där lutande fönstrena där man kan se Slussen 20 meter rakt nedanför. M får lite svindel. Jag börjar prata med en armtatuerad tjej som visar sig jobba i den fiskbutik som jag senast i augusti handlade röding i. Butiken där de är kunniga och gärna kommer med bra tips. Säger jag inställsamt. Hon, visar det sig, är i Gondolens bar för att vänta på att pojkvännen ska gå av sitt pass. Advokaten beställer en flaska Bollinger Special Cuvée Brut. Jag uppdaterar på det där bekräftelseknarkande sättet. Mannen i paret är hungrig och föreslår att vi ska gå ner till en restaurangen på Slussen där det serveras asiatisk mat. Advokaten blir kvar i baren.

De ska stänga om en halvtimme men vi får våra rödcurrykycklingrätter ändå. Jag frågar en av servitörerna om han är från Kina. Det är han. Kina, vilken plats? Frågar jag. Zhejiang, svarar han. Jag börjar även prata med en av servitriserna. Allt detta på kinesiska och jag blir upprymd och glad, inte bara för att det flyter så bra, utan också för att det verkar vara så överraskande och uppskattat med den här Sverigemänniskan som plötsligt börjar pratar kinesiska med dem. Ni servererar ju inte Kina-mat, det här är ju Thailand-mat, säger jag. Servitrisen tror inte att svenskarna tycker om Kina-mat. Det tror jag, säger jag. Prova med Gongbao Jiding, det skulle svenskarna gilla.

Eftersom Fisksätra ska spela skivor på Skånegatan 19 tar vi oss dit och pratar strunt lite strunt med honom, försöker höra vad vi säger över musiken och dricker ett hyggligt odrickbart glas vin innan jag beger mig hem till Gröndal. Klockan är nästan ett när jag kommit hem och jag konstaterar att jag är lycklig eftersom det inte känns som Todd Solondz regisserar.


2006 Simposio Vino Nobile di Montipulciano Tenimenti Angelini Toscana.

2011:53 Hemligheterna

Lördag kl 17, Konstnärshuset på Smålandsgatan 7. Agnes och Per ska gifta sig. Många är där. Några i kategorin det-var-länge-sedan, andra i kategorin vem-känner-du, somliga i kategorin vi-som-var-med-på-svensexan, några kolumnister, någon tidskriftsgrundare, en känd liberal debattör och andra som jag varken kände igen eller känner. Vi väntar på ceremonin medan det bubblas crémant de bourgogne i foajén en trappa upp från gatuplan. Mörka kostymer (påbjudna), folkdräkter (önskade) och andra utstyrslar som strängt taget inte uppfyller klädselkravet (som nog egentligen är en mer allmänt hållen rekommendation) bärs av gästerna.

Nerför trappan som leder upp till festvåningen, kommer så brudnäbbarna en liten pojke och flicka, därefter brudparet och sist, något förvånande, en präst. Jag skriver förvånande eftersom Per är uttalad, nästan obstinat, ateist. Ceremonin äger rum i trappan, det är fint, i mångas ögon väller tårarna fram. Brudparet kommer ner och kramkalaset vidtar.

Middagen är libanesisk buffé där förrätterna ska intas med öl och snaps och varmrätterna med rödvin. Jag sitter bredvid en jurist, snett mittemot mig en tidskriftsgrundare, mitt emot mig A som är gift med J. Om man inte vet vem någon är kan man läsa det i programmet som utformats som den dagstidning där Per skriver ledare och krönikor . Om mig står till exempel "Daniel Olsson, På Uplands nation var denne biolog ännu inte känd som bloggaren Vinlusen". Om det någonsin var en hemlighet så är det inte det längre. Åtminstone inte bland gästerna.

Vinet är till en början också lite hemligt eftersom det är upphällt i flaskor utan etikett. Det står emellertid i programmet vad det är vi dricker och vi är flera som börjar med det redan till förrätterna och häller vatten i stället för O.P. Andersson i snapsglasen inför skålandet. Bland förrätterna utmärker sig en fantastisk mhammara dvs en dipp på krossade valnötter och paprika. Varmrätterna utgörs för övrigt av libanesiska lamm- och kycklingspett samt lax.

Under middagen, med brudgummens vän PS som toastmaster, hålls många tal. Av syskon, föräldrar, släktingar och vänner. Av olika längd, täthet och anknytning till dagens begivenhet. Ett av de första handlar om harmoni och avslutas med en visa. Någon pratar om ehec. Den kände liberale debattören och hyllaren av världskapitalismen håller ett minnesvärt där han berättar om hur han lärde känna brudgummen och påminner om att denne faktiskt valde att sluta på Svt bland annat så att han kunde fortsätta att blogga. Vilket för mig fortfarande framstår som unikt. Det har ju gått några år sedan dess.

Mot slutet av middagen uppmanar toastmastern oss, som var med om svensexan på ön Lilla Skratten en vecka tidigare, att under ed lova att inte yppa vad som försigick där. Och det gör vi givetvis. Det är något med oss män och hemligheter.

Det blir tårta, kladdkaka och kaffe. Ett angränsande rum öppnas upp. Kort spotifydisco för oss entusiaster. "Whip it", "Girls & Boys" och inte minst "Just Like Heaven". Folk hänger i baren, det glesnar bland gästerna och personalen förkunnar att lokalen stänger ett. Brudparet har sedan länge åkt.

Det pratas om att bege sig ut och festa vidare på lokal. Jag är trött och beger mig till tunnelbanan på Birger Jarlsgatan för vidare färd till Gröndal via Liljeholmen.

Geisweiler Monopole Crémant de Bourgogne Brut (nr 7685)

Oude Kaap Cinsault Cabernet Sauvignon (nr 22017)


PS. Jag har snott den fina bilden från ett facebook-flöde. Tror att det är Johan Norberg som har tagit den. DS.

2011:52 Folkopera för folk som kan bete sig som folk

Kulturchefen bjöd mig på premiären till "Madame Butterfly" på Folkoperan igår. Innan föreställningen började stod vi i baren på övervåningen. Jag åt en räkmacka och drack en öl. En fantastiskt god räkmacka, ska jag tillägga. Med ett perfekt kokt ägg till. Kulturchefen åt chèvre chaud. En kvinna med välbekant utseende stod bara en meter från oss. Strax anslöt en man som utstrålade munter fryntlighet, även honom kände jag vagt igen. De verkade vara nära vänner och kvinnan introducerade den fryntlige för mannen som driver Folkoperans restaurang.

Klockan ringde och det var dags för föreställningen att börja. Jag hade inte läst på så jag visste inte vad den skulle handla om men jag förstod något sånär att det var en amerikansk soldat stationerad i Japan som fick ihop det med en ung japanska som han gifte sig med. Det var nämligen svårt att höra vad sångarna sjöng.

Under pausen, i foajén, berättade kulturchefen vad operan handlade om vilket var till nytta under resten av föreställningen. Runt om kring oss kände jag igen Carl-Henning Wikmark, Christina Jutterström, Gunnar Wetterberg, Meg Tivéus, Lena Lillieroth-Adelsson, och så där skulle jag kunnat fortsätta rada men det blir lätt enformigt. Kulturchefen bjöd hursomhelst på kartigt rödvin i plastglas för det var det enda som fanns att få.

Den andra akten började och övergick i den tredje utan paus emellan. Det var väldigt varmt inne på Folkoperan. Det hettade även till på scenen mot slutet och blev riktigt bra. Men eller och; det slutar olyckligt.

Några rader bakom mig satt den välbekanta kvinnan med den fryntlige vännen. Jag kom på att det var statsministerns hustru och hennes sällskap kände jag igen som han som några veckor tidigare, under en lunch på Hambergs i Uppsala, hade suttit vid bordet bredvid vårt och avrått mig från att stämma de som ägde min bostadsrätt innan jag flyttade in. Åtminstone tror jag att det var samma person. I så fall är världen förunderligt liten.

På trottoaren utanför Folkoperan stod Peo Enqvist och rökte. Jag och kulturchefen gick till Rival och tog ett par glas, i mitt fall en pinot blanc från Gustave Lorentz och Raimat Abadia. Jag provsmakade en svindyr italiensk gewurztraminer som jag inte beställde. Bartendern höll med mig om att den var snipig.

2011:51 Sveriges framsida 110824 - 110826

Stjärnhov 110827

Den sörmländska orten med det fina namnet är inte ett resmål. Nedrivna kontaktledningar och ett stillastående tåg framför oss har gjort att vi står på spåret här och väntar. Tågmästarens fina göteborgska har burit den upplysningen. Jag satte mig på tåget strax före klockan ett i Göteborg. Där regnade det. Sörmland är däremot soligt och sommarvarmt. Vi skulle varit framme i Stockholm klockan tio i fyra. Nu beräknas förseningen till en och en halv timme. Vad kan jag göra annat än blogga?

Varje år, i slutet av augusti, blir jag inbjuden till en grillfest i en av Stockholms sydvästra villaområden. Ikväll äger den rum. Jag har inte hunnit handla kött än men det finns en halv flaska La Grola i mitt kylskåp förutsatt att akustikern som lånade min lägenhet inte har tagit av den. Han var uppe på en konferens i måndags och vi åt kantarellpasta på kvällen. Då fortsatte vi att dricka den Le Chenin som jag och världsmästaren hade börjat dricka samma kväll som vi senare åkte till Deville. Det vill säga förra lördagen. En kväll som jag senare bloggade oförsiktigt om. När det vita loirevinet var urdrucket öppnade vi La Grola. Vi hade nämligen några ostar. Det här fruktiga, generösa kraftpaketet med kryddnejlikor i doften befinner sig på rätt sida om den gräns som de flesta amaronevinerna sedan länge passerat. Om det är prisvärt eller inte är inte min ensak att bedöma. Det får ni göra.

Tisdagen och onsdagen var vinfria dagar. Jag tog tåget till Alingsås och inkvarterade mig i fritidshuset för några nätters logi. Under torsdagen bestämde akustikern, som från och med nu heter J i den här posten, och jag att vi skulle träffas för att äta middag någonstans i Göteborg. När jag gick från jobbet satte jag mig på Linnéterrassen. Jag tog ett glas riesling från producenten Hardy’s och några oliver. Den var bra som riesling ska vara. Ordfejdade med några före detta kollegor. Kvällen varm och fuktig, åskan hängde i luften. J ringde och vi bestämde en mötesplats. Jag tittade på folk i allmänhet och lite diskret på göteborgskor i synnerhet. (Det hade jag iu inte behövt skriva, nu fick texten något gubbigt över sig.) Nåväl, påfallande många av göteborgskorna på Linnéterrassen var rökare och det upphör inte att förvåna mig att rökandet fortsätter att vara så populärt bland unga män och kvinnor. Trots allt.

Vi, dvs jag och J, träffades på Grönsakstorget. Han hade skrivit ut restaurangtips från GP:s sajt som vi läste igenom. 3an på Alströmergatan hade fått fyra av fem i betyg. Vi gick dit. En trerättersmeny för 333 kr, bestående av hummersoppa, lammlägg och chokladmousse, är onekligen billigt. Jag valde den. J tog carpaccio med parmesan, steak frites och ostar. Han insisterade på att bjuda eftersom inkvarteringen hos mig hade sparat en massa pengar för honom. Jag protesterade men gav mig. 3an har en ganska blek inredning, det skulle kunna vara församlingshemmets kafeteria med lite franska inredningsdetaljer, om ni förstår vad jag menar. Vinlistan erbjuder ”ett gott glas vin”, ”ett godare glas vin” och ”ett ännu godare glas vin”. Röda och vita. I mitt fall blev det något från Macon till hummersoppan och en shiraz/cab-blandning från Simonsig till lammlägget. Båda hyggliga i sin genre. Varken hummersoppan eller chokladmoussen var något att blogga om. Goda men på intet sätt sensationella. Däremot var lammlägget så mjukt att det hade kunnat ätas med sked. Det serverades med ugnsgrillade rot- och grönsaker och en lätt tomatsås. Fantastiskt!

Jag smakade på ostarna som J hade beställt. En lucullus(?) som var lite som en smörig brie, en ordinär comté och en roquefort. Den sistnämnda var alltför salt. Jag gillar nog varken den eller stilton. Egentligen.

Regnet hade fallit medan vi åt. Tåget mot Alingsås skulle gå vid kvart i tio. Vi gick till stationen där jag bjöd på kaffe och sade hej då. Klev ombord på Västtrafiks lokaltåg mot Alingsås. Kom att tänka på Ruben Östlunds "De ofrivilliga" när jag satt ombord. Utan att bli trakasserad av tonåringar, ska sägas. Kanske var det belysningen, tiden på dygnet, tonåringarna som pratade västsvenska eller kvinnan med kamphunden och den jättelika bagen märkt Gekås Ullared. 

I Alingsås tog jag bussen mot Borås och vid elva steg jag av bussen vid sommarstugeområdet. Där var det kolsvart med undantag från ljuset i några fönster. Jag använde telefonen som ficklampa för att inte hamna i diket.

Jag skulle bo hos I och T till lördagen. Kollegor som bodde i närheten skjutsade mig dit när jag hade jobbat färdigt på fredagen. I stod i köket och hackade mynta när jag ringde på. Jag hjälpte till att göra chokladmousse. Vi öppnade flaskan som jag hade med mig: La Grola.

De två yngsta sönerna i familjen och en av deras kompisar låg i soffan och tittade på teve.

Nu stannade tåget i Stockholm. Fortsättning kanske inte följer.

2011:50 Risk

Jag vet inte hur många som läser min blogg. Jag vet att några nära vänner gör det. Nu har jag fått ett par kommentarer som visar att åtminstone två, eller det kan också vara en person som har skrivit två gånger, har läst och reagerat. Den första kommentaren togs bort, den andra kommentaren som jag nyss läste gjorde att jag tog bort stora delar av texten eftersom de personer som beskrevs där lätt skulle kunna känna igen sig. Så här skrev en av kommentatorerna: "Alltså, har du tänkt på att det finns en chans att människorna på restaurangen kanske läser din blogg? Jag är i och för sig varken han (...), men det kunde lika gärna varit mig du kommenterade den där kvällen. Just sayin'. " 
Jag satte bokstavligen hjärtat i halsgropen. Nej, jag tycks ha låtit tankeförmågan gå på semester, skulle jag vilja svara. Nu ska jag börja låta den jobba igen.


Har en vän på besök. Vi har ätit pasta med kantareller och druckit Le Chenin.

2011:49 Retur reviderad

Soffgruppen har ersatts med tre små marmorbord och stolar. Det ser också ut som om avståndet mellan entrén och baren har blivit större. Den konst som hänger på väggen bakom soffborden ser också ny ut. Annars är det mesta sig likt. Spellistan där låtar av Bowie, Steely Dan och Elton John samsas med Stan Getz och annan jazz låter också välbekant och vår servitris eller hovmästare är samma person som serverade mig, M och P när jag var här senast. Ni ser att jag bygger upp något som enligt diverse konventionell dramaturgi skulle kunna fortsätta med ett "men...". Vi får se hur det blir med den saken.

De små marmorborden är inte tillräckligt stora för att rymma varmrättstallrikar, glas, bestick, brödställ och karotter så jag undrar vad de används till. Går folk hit för att dricka kaffe, kanske? Knappast. Men kan gästerna tänka sig att sitta där och sippa på något i väntan på ett bord så kanske restaurangen har ett jämnare flöde av beställningar. Vad vet jag, en pastis vid marmorbordet? Inte en enda gäst sitter emellertid vid dem just nu, halv tio på kvällen. Soffgruppen, när den fanns, bidrog till krogens varma, ombonade stämning. Där fanns det nästan alltid någon gäst. Utan de mjuka sittmöblerna har det blivit lite svalare. Men högst marginellt.

Det fanns platser utomhus också. Gäster som vill röka mellan rätterna kanske är beredda att sitta där på trottoaren i övergången mellan sensommar och höst. En av de utomhussittande gästerna är en rökande sådan, en perifer bekantskap så tillvida att jag aldrig känt honom men träffat vid flera tillfällen under gemensamma vänners tillställningar.

Världsmästaren som har rest in från landsbygden får sitta så att han kan se ut över restaurangen och titta på folket i stan. Den här kvällen utgörs det av många påfallande unga.

Även personalens medelålder tycks ha sjunkit. Vår första servitör, som ser ut att på sin höjd avslutat gymnasiet, kan inte uttala rillette för jag tror att det är vad som tillsammans med smör och syrade gurkor serveras till det vita brödet med den illsalta brödskorpan. Åtminstone smakar den som en rillette ska smaka och den består bland annat av ankfett och fläsk. Jag dricker ett glas champagne till den och funderar på vad jag ska ha till förrätt. Det får bli de där inlagda strömmingarna som har ett finare namn: boquerones.

Det ska visa sig att det faktiskt är den första gången jag äter något på den här restaurangen som inte är helt hundra. Jag tycker nämligen att fiskarna har en lite metallisk, nästan härsken smak, en gnutta som av råa filéer. Brödet till är som förväntat bra och själva inläggningen med vitlök, citron(?) och olja frisk.

När jag, lite tidigare, ska beställa vin till fisken förklarar jag att viner som både är osvavlade och "biologiska" inte är aktuella för min del. Detta för att hovmästaren har föreslagit Three trees. Jag drack ju som bekant det när vi lyxlunchade på Lux i början av sommaren och det är ett av få viner som lyckats oxidera och dö under den knappa halvtimmen det fanns i mitt glas. Troligen för att det är osvavlat. Nej, då väljer jag hellre det, som det ska visa sig, fantastiskt friska, svala och fruktiga 2008 Chardonnay Limoux från Domaine Begude.

Hovmästaren får oss sedan att välja den smörstekta kalvbrässen med, kantareller, bacon (fast jag tycker att det är mer rökt sidfläsk) och ärter. Den är storartad. Kantarellernas smak känns förstärkt på ett generöst sätt, ärterna har perfekt konsistens och fläskbitarna mästerligt stekta. Rättens hjärta, själva brässen är ljuvlig. Och mättande. Vi dricker La Fortune som är en bra, röd bourgogne till.

Tre kulor varav två är sorbet - svarta vinbär och vita persikor - och en kolaglass blir efterrätt. Kulorna verkar ha utsatts för tining och sedan frysning. Kolaglassen är bra liksom den svarta vinbärssorbeten. De vita persikorna har en parfymerad ton som jag inte riktigt gillar.

Men, bortsett från soffgruppen, boquerones och vit persikosorbet, Deville håller stilen.

N.V. Gaston Chiquet, Montagne de Reims 


2008 Chardonnay Limoux, Domaine Begude


2007 La Fortune, Domaine A & P de Villaine, Bourgogne

2011:48 Dolda fel

Åt på Hambergs i Uppsala idag. Det var min generösa bror och svägerska som hitresta från Belgien bjöd mig. Tre signalkräftor och en ale från Nynäshamn till dem. Sedan stekt rödspätta med brynt smör, rödbetor och kapris. Ett glas Pouilly-Fuissé, ni vet det där burgundiska vinet som nästan heter som ett från Loire, till fisken. Det är den godaste stekta fisk jag ätit. Vinet passade ganska bra till, möjligen att jag gärna hade haft lite mer av ek.

Under lunchen berättade jag om det dolda felet i min lägenhet så jag kan lika gärna berätta om det för er också. I korthet; vägguttaget som diskmaskinen ska kopplas in i kan inte användas för att sladden som skulle leda ström till det står inte i förbindelse med någon strömkälla. Den slutar i tomma intet bakom en kökslåda. Jag upptäckte detta när jag för första gången skulle använda diskmaskinen häromkvällen. För att få ström tog jag istället en förlängningssladd till ett av uttagen ovanför diskbänken. När jag ringde de förra bostadsrättsinnehavarna påstod de att det var så redan när de flyttade in och att de alltid använde en förlängningssladd. De hade de gärna fått berätta redan när vi träffades för att skriva avtalen i fjol.

Nåväl, jag ringde min mäklare som tyckte att jag kunde ta dit en elektriker för att fixa elen och sedan skicka räkningen till de förra bostadsrättsinnehavarna. Om de skulle trilskas så kunde jag stämma dem. Det sista jag skulle vilja göra är att stämma någon, jag har en känsla av att jag skulle förlora och tvingas pynta avsevärda rättegångskostnader.

En man som satt vid bordet bredvid lade sig i samtalet och berättade att jag skulle förlora enligt en dom i högsta domstolen för några år sedan. Man måste undersöka i princip allt i elväg innan man skriver på pappren. Det kallas undersökningsplikt.

Det finns inga dolda fel i de rätter som serveras på Hambergs. Däremot så är det mjuka brödet lite trist och det syns redan i korgen.

2011:47 Galet hus

Jag gjorde min sista dag, blev avtackad med tal och presenter och hade sedan fest på kontoret med några kollegor till halv tolv. Ingen diet tillämpades men spotifydiscodansandet förbrände med största sannolikhet de kalorier som fanns i chipsen, jordnötsringarna och vinet. Jag förstår inte varför vi fortsätter att envisas med den jönsiga enheten kalorier, för övrigt. Och nu när jag kollade upp såg jag att "vi" inte alls fortsätter med kalorier utan att kilojoule och megajoule används i näringsrekommendationer. Som vanligt är jag alltså ute och cyklar. Men igår, under ovädret, cyklade jag inte utan tog faktiskt taxi hem hit.

Och nu sitter jag och funderar på om jag ska gå ut med världsmästaren ikväll. En begynnande förkylning och en krasslig världsekonomi talar emot. Ett dåligt omdöme talar för.

Puycheric Syrah (nr 2209)

Mad House Riesling (nr 6474)

2011:46 Strippskolan

29/7. På Bastard var vi. Därinne satt Magnus bekvämt i en fåtölj, med sitt glas vouvray på bordet framför sig och läste. Jag slog mig ner och beställde samma loirevin. Det smakade som en sofistikerad men mindre "fet" Le Chenin.

Jag hade cyklat 64 kilometer under eftermiddagen så jag drack ett par deciliter vatten för varje läppjing av det fina vita. Den långe servitören som lät mig prova en uppsättning viner i fjol när jag var här betjänade oss och han berättade omsider att bordet stod klart.

Nu skulle jag, om jag hade varit mer på humör för att skriva, kunnat utvidga den här bloggposten till att handla om de grillade sardinerna, den dillköttsliknande kalvrätten på svans och tunga, och det söta från Coteaux du Layon som jag drack till ostbrickan. Eller den förträffliga servicen. Kanske om den lakritsmörka smaken av spiskummin och stjärnanis i chutneyn. Men förmodligen inte om osten som smakade kinesiskt hirsbrännvin.

Men trots att det bara är 14 dagar sedan så förmår jag inte frambringa den rätta känslan för det som var.

Min telefon höll på att ladda ur men jag hann skriva en statusuppdatering "är på Bastard. Det är bra. Ni vet att jag älskar underdrifter och vet då att förstå föregående mening rätt."

Jag gjorde Magnus sällskap när han gick ut ur lokalen för att röka. Ett par tjejer som så ut att vara kring 20 kom fram till oss. "Vet ni var striptease-skolan ligger? Vi skulle dit och ta lektioner." Av någon anledning svarade jag "I wouldn't know". Tyckte att frågan var märklig.

Dagen efter berättade jag om detta för A och B. "Proffs" trodde A. Naturligtvis.

Personalen bjöd oss på en citronsorbet med olivolja. Vi hängde med M och M + deras Stockholmskompisar i baren en stund. Jag följde Magnus till stationen och gick sedan hem till S:t Knut.