Phoenix del III

Det här får bli snabbt. Solen skiner, fönstren måste putsas. Igår, när jag kommit hem från arbetet stack jag till Judit & Bertil och träffade bekanta. Krogen har en ny vinlista som dessvärre inte verkar vara så mycket att hurra för. En sauvignon blanc, Vina Tabali (?) som var druvtypiskt flädrig och krusbärsaktig i doften visade sig i smaken vara lika obalanserad som ett numera musealt regalskepp. Och det ekade tomt i utrymmet mellan syran och alkoholen.

Sedan tog jag mig till Berns där Phoenix skulle framträda. Innan konserten jockades bland annat Steely Dan och Hall & Oates vilket var bra och Human Leagues 20 år gamla "Human" vilket var mindre bra. De franska skönluggarna inledde med "Napoleon Says" en gitarrettrig låt från "It´s never been like that"som kommer den 17:e maj. Låten ifråga låg tidigare på http://myspace.com/wearephoenix men har av outgrundlig anledning tagits bort. Sedan "Run, Run, Run", "Long Distance Call", "Too Young" med flera. Alla "hittar" spelades. Live är Phoenix lite råare och rockigare än i inspelat tillstånd. Mer gitarrer och mindre tangentbord så att säga. På konserter hamnar jag ofta bakom långa personer. Så också igår. Som tur är har Berns' källare ett metallglänsande tak som man kan titta upp i för att se vad som händer på scenen. Konserten var effektiv och tajt. Särskilt trummisen - som jag tror är svensk - gjorde ett bra jobb. "If I Ever Feel Better" gjordes i en särskilt bra och utdragen version som måste varit konsertens höjdpunkt. Tyvärr blev det inga extranummer. Efter att bandet gått av scenen satte DJ:n igång "It's Over" med ELO från "Out of the Blue". Så att vi skulle fatta att konserten var slut.