Okej då. Den kom till sist. Efter veckor av tjäle, nordvindar och issörja. Jag måste helt enkelt ut. Efter frukostbestyr pumpade jag däcken på min elva år gamla japanska gatucykel och begav mig österut. Halvvägs på Folkungagatan pausade jag på Folkets Kebab och åt en falafel med bröd. Sedan fortsatte jag. Londonviadukten, Finntorp, Nacka Forum, Ektorp och till sist Björknäs. Jag hade obehindrad sol och motvind hela vägen. Tittade då och då i dikeskanten för att se om hästhoven, denna lite trubbiga men ändå näpna representant för asteraceerna, blommade. Men förgäves. Den kanske växte någonstans men man kan inte ha blicken i diket alltför länge när man cyklar. Om man inte vill hamna där. (Senare på kvällen fick jag veta att två bekanta hade spottat tussilagon på olika platser i Stockholmsområdet.)Sedan fikade jag med min gode vän som jag också hjälpte med en programinstallation. Återvände till stan och cyklade till Danshögskolan på Gärdet för att se en uppvisning av avgångseleverna från Danscenter. Jag kan ingenting om dans men börjar gilla att konsumera något som är så relativt befriat från prat.
Sedan tog vi oss till Platini på Valhallavägen 153. Här serverar man glåmiga pizzor. Ni vet, man läser vad de innehåller och ser färgglada ingredienser framför sig. När sedan pinnbrödsplattan landar på bordet är det mest klegg av smält ost tillsammans med strimlad picnicbog, tomatpuré, torrt oreganofnas och grönsaksbitar som kan räknas på ena handens fingrar. Att pizzorna görs så fortfarande! Jag kände att det var min plikt att prova husets glasvin. Det hette Barocco, Rosso di Salento och stod i en skruvkapsylsförsedd magnumflaska. Den 23-gradiga dekokten som fyllde glaset med råge smakade röda kart som förstärkts med sprit. Vi hade trevligt trots det.
Äntrar åter min röda Asahi. I Valhallavägens allé möter jag en hund med ägare. Eftersom hunden är av en ras som jag tycker är fin men inte känner namnet på frågar jag ägaren.
-Weimaraner.
Jag vet inte något om hundar mer än att de flesta är släkt med varandra och stammar från Östasien. Jag är inte hundägare. Det här kommer aldrig att bli en hundblogg och mitt tycke för weimaranern är helt ytligt. Den kanske har jobbigt temperament och dras med genetiska defekter. Upplys mig gärna, ni som är hundägare.
1 kommentar:
Ja, weimaranern har ganska jobbigt temperament: eller, det är ingen nybörjarhund. En tjej jag intervjuade (vi har faktiskt weimaranerspecial i senaste numret av min fina hundtidning) sa att om man har andra hobbies utom hundar har man inte tid att ägna sig åt weimaranern så mycket som den behöver. Den måste aktiveras jättemycket: promenader, jakt, lydnadsträning, etc etc etc. Men visst är den vacker! Och Wegmans weimaranerbilder gör den ju inte mindre konstnärlig! Och taxen tackar för länkandet! Glad påsk! :)
Skicka en kommentar