Vänsterpop för oss i Bittermitten

Inget var bättre förr. Utom möjligen förekomsten av hår på ovansidan av huvudet. Och storleken på Nordpolens istäcke. Och att det fanns en lokal mitt i stan som serverade både mat och musik. Den blev inredningsbutik sen. Jag är monumentalt ointresserad av inredning. Visst tror jag mig förstå vad jag gillar i inomhusväg men jag skulle aldrig orka fördjupa mig i det. Där inredningsbutiken ligger låg Gino. Där såg jag Billy Bragg för tio år sedan. Den engelske plakatpoparen som blev känd med "A New England" - en låt som också gjordes av Kirsty MacColl, sångerskan som förolyckades när hon blev påkörd av en båt utanför Cozumel. Publiken på Gino bestod till 97% av unga män. I duffel, tror jag. Billy Bragg talade mellan låtarna mest om hur orolig han var över högervridningen av Labour under Tony Blairs ledning. Blair hade inte kommit till makten än men Bragg anade vad som komma skulle. Jag var emellertid inte där för att höra brandtal. Det var låtarna jag var ute efter. Jag hade då inte följt hans karriär på flera år men I hade övertalat mig att följa med. De nya låtarna gick in. Det var en innerlig konsert. Lika less som Deep Purple är på "Smoke on the water", lika utled måste herr Bragg ha varit på "A New England". Ändå framförde han den med både entusiasm och ursinnig energi som fjärde extranummer. Hela lokalen ljöd av publikens förstärkning av refrängen: "I don't want to change the world I'm not looking for a new England I'm just looking for another girl".

Jag vet inte om herr Bragg dricker vin så han borde kanske inte ha på den här bloggen att göra. Men om man som jag helt oreflekterat skriver att det är OK att olika elektroniska forum skickar mejl om nyheter och då får veta att den här kanalen spelar Billy Bragg som Album of the Month. Och låter den följaktligen mata musik i bakgrunden. Och påminns om Braggs storhet*. Då måste man ju få blogga.

Nu ska jag äta frukost och senare hämta Torus-boxen ur bilen. Jag ska ju träffa en livs levande folkpartist idag.

Torus 2005 (nr 2261) Madiran (Alain Brumont), 196 kr.

* Han gör bland annat en version av the Jams "That's entertainment". Min favoritlåt är emellertid denna. Kirsty Mac Coll körade. Johnny Marrs gitarrsolo ger mig fortfarande rysningar av välbehag.