Ett annat liv

Jag skriver inte den här posten för att framstå som en god människa. Ni ska veta att jag skyr de som springer omkring med småbarn på armen i barområdet Sanlitun om nätterna och rycker oss välbeställda västerlänningar i kläderna. Det där är väl det här landets interna problem, tänker jag, tittar bort och skyndar vidare.
Wang Ping, som jag valt att kalla honom, frågar om jag talar engelska när jag är på väg ner för rulltrappan i den jättelika bokhandeln i centrum av stan. Jag nickar tyst, j-igt, less som jag är på att tala det språket med infödda. Han undrar om jag kan hjälpa honom med en sak. "Jag har inte mycket tid" säger jag på kinesiska. "Åh, så du talar kinesiska. Bra dessutom!" säger Wang Ping på engelska och fortsätter: "Jo, det är såhär att jag ska på anställningsintervju i morgon, jag skulle behöva äta och jag har inga pengar". Jag tittar i plånboken. "Jag har inga växelpengar." Säger jag. Det är sant. Bara hundralappar och en femmaos-sedel. Den senare är värd 50 öre. "En skål ris, inget fancy" fortsätter han på engelska. "Okej, jag kan öva min kinesiska" säger jag. Vi går ut på gatan, bort mot en restaurang i ett gathörn. "Du luras inte?" frågar jag återigen på kinesiska, plötsligt orolig att han ska råna mig avsides. "Nej" säger han. Vi närmar oss restaurangen som är tom och mörk. "Restaurangen verkar stängd" säger jag. "Är Maidanglao okej?" frågar jag. Han tycker det. Därinne väljer han en hamburgare. Vi beställer två cola till. Wang Ping har varit i Peking i två månader. Den statliga fabriken som han och hustrun jobbade på i hemstaden stängde. Arbetslöshetsersättningen är 200 kuai RMB i månaden. Det är lite mindre än samma belopp i svenska kronor. Inne på Maidanglao säger han: "Du är inte bara väldigt intelligent, nu ser jag att du är snygg också. Du måste få väldigt många erbjudanden från tjejer." "Vet inte", säger jag "Du kanske har väldigt höga 'requirements' ?". Hans engelska flyter men jag kan inte avgöra om hans ordförråd är stort. Han vill jobba med översättning under olympiaden nästa år. Frun och dottern befinner sig 12 timmar bort med tåg, i hans hemstad. Utan mobiltelefon är hans möjligheter att tala med dem obefintliga. Alla anställningsintervjuer har misslyckats. Nu har han inga pengar kvar men han vill vara utvilad inför morgondagens intervju. Natten innan sov han på stationen. Han undrar om han kan få växelpengarna ungefär 70 kuai RMB till natthärbärge. Jag ger dem till honom. Han berättar att han numera är kristen. Tidigare bekymrade han sig för framtiden men sedan han blev frälst "vet" han att han inte behöver oroa sig för något. Han vet inte hur många kristna det finns i landet. "Får jag ta en bild, jag är inte reporter". Jag tar två. Han tackar för hamburgaren "very delicious" och vi skakar händer. Sedan önskar jag honom lycka till med intervjun och beger mig hem på en buss som är överfull. Och har i bästa fall fått lite perspektiv på mina problem.