Det kom ett mejl

När magasinet ifråga skulle lanseras - är det redan två år sedan? - vill jag minnas att det snackades om krämig cappucino och halvfranska - eller om det var helfranska - band. Möjligen också om stuckaturförsedda lägenheter och skaldjursplatåer.

Jag provade ett nummer men förklarade för telefonförsäljaren som ringde upp (flera månader senare) att jag inte var intresserad av att prenumerera. När hon ville veta varför sade jag att min världsbild och magasinets inte riktigt överensstämde. Det behöver i och för sig inte vara ett hinder för en prenumeration, tvärtom kan det vara nyttigt att läsa sådant man inte håller med om, men sanningen att säga hade jag tillräckligt med papper att ta hand om varje månad.

Så kom då detta idag från självaste Sofia Nerbrand:

"Ge bort Neo i julklapp

Nu har du chansen att slippa trängsel, tunga kassar och svettiga ytterjackor.

Gör något bra för dig själv och någon du gillar. Ge bort ett helår (6 nr) med magasinet Neo i julklapp för bara 299 kronor. Dessutom bjuder vi på ett fint presentkort att ladda ner och lägga under granen.

Klicka här för beställning.

God och fridfull jul önskar

Vännerna på Neo"

Nu ska jag inte ägna mig åt någon pseudosemantisk analys av orden "Vännerna på Neo". Först tänkte jag "jag har ju för f-n inga vänner på Neo!" Men. Det kan ju vara så att två personer som jag räknar som vänner faktiskt skriver för magasinet. Jag har ingen riktig koll. Men om det är så har en av dem felaktigt kallat mig "rödvinsvänster" för två år sedan. (Jag är grönkålsliberal anhängare av Bittermitten om ni inte visste det.) Det finns för övrigt andra sätt att "slippa trängsel, tunga kassar och svettiga ytterjackor" än att skänka bort en prenumeration på Neo. Men det inses lätt av var och en.