11. Jag blir fotograferad, ser på s-tfilm och hittar intressant artikel om sanitet

De flesta svenskar som jag känner här i Folkrepublikens huvudstad tycker bäst om det sichuanesiska köket. Jag gillar också rätterna därifrån men tycker ännu bättre om det hunanesiska. Därför gick jag till den lokala hunanesen på gatan på vägen hem från jobbet i går kväll. Jag beställde och åt fläsk med gröna bönor, chilli och svamp, en kall tofurätt med chilli och färsk koriander, ris och öl. Vid ett bord satt fyra berusade kineser som åt och rökte. De vinkade till mig "ta bild, okej?" på engelska. "Okej" sa jag. De kom till mitt bord. En av dem satte sig jämte mig medan hans kompis satte sig mittemot med en mobiltelefon. Han visade att jag skulle sätta mig närmare och lägga armen om kompisens axel. Tre bilder tog han. Han som var med på bilden gick tillbaka till sitt bord medan han som tagit bilderna satt kvar. "Tack, tack!" fortsatte han. Han höjde ett glas med baijiu, kinesiskt brännvin, i en skål till mig. Jag klinkade i med mitt ölglas i nedre halvan av hans. Han beställde en ny flaska till mig. Vi pratade, men nu på kinesiska. Det vanliga om var jag kom ifrån och så vidare. Det verkade som han var lätt förståndshandikappad. Han kan också ha varit fullare än jag kunde se. Hans tal saknade sje-ljud men han framhärdade i att han var infödd Pekingbo. Det verkade som han trodde att Sverige låg i Amerika och att Nokia var ett amerikanskt märke. Jag försökte rätta honom på båda punkterna. Oklart om det fungerade.
När jag kom hem såg jag Mad Max från 1979. Jag var ett större pretto på 1980-talet än jag är nu så jag såg den aldrig då. Det visade sig vara en obehaglig, våldsam och ryckig b-filmsaktig berättelse, men för den skull inte helt ointressant. Huvudrollsinnehavaren Mel Gibson hade släta kinder och ett oskyldigt uttryck som skulle komma att försvinna några år senare. Möjligen att det fanns kvar i Gallipoli men det var definitivt borta i Dödligt vapen. I kväll har jag börjat se uppföljaren, Mad Max Beyond the Thunderdome. Det är en riktig skitfilm, ursäkta språket, och jag kommer till varför. Jag har tagit en paus för att laga mat och är i skrivande stund inte säker på om jag ska fortsätta se eländet men det finns en koppling till något som jag snubblade över bland mina bloggprenumerationer. I nämnda film som utspelar sig i något postapokalyptiskt Australien där utvecklingen har börjat på något slags om inte ny, så i alla fall halvgammal kula använder man grisgödsel för att framställa metan som bland annat kan användas som drivmedel. Och så hittade jag det här via bloggen Gene Expression. Väldigt intressant, tycker jag utan att vara något av det som artikelförfattaren också förklarar att hon inte är. Tvärtom, har man umgåtts med en treåring i den skatologiska åldern under några månader så är man ganska less på den typen av fixering vid slutprodukter. Men artikeln som jag länkar till har ett större perspektiv på sakernas tillstånd.

Om jag ska ha någon kinesisk vinkel på det här så får det bli att "nummer ett" heter 小便, xiǎo biàn och "nummer två", 大便, da bian vilket kan översättas med att förrätta litet respektive stort naturbehov. I Gene Expression läser jag vidare att de som jobbar med sanitet delar ibland in världen i olika kulturer med avseende på det här. Den kinesiska kulturen anses vara fekalofil (till skillnad från den indiska som betraktas som fekalofob.)