13 oktober 2008

15. 16. Det ska jag (kanske) fira!

Idag är det ett och ett halvt år sedan jag kom till Peking för den här längre vistelsen som nu, med några månaders avbrott, alltså har varat i 18 månader. Jag turistade här för två år sedan men det var bara under två veckor. Likväl två veckor som skulle förändra mitt sätt att se på världen och mig själv. Och, utan att riktigt vara på det klara med vad jag skulle använda den till, få mig att vilja lära mig det gemensamma språket som det kallas här. Kinesiska säger vi lite slarvigt när vi menar det som är ett av de många språk som talas här i Folkrepubliken. Det finns många andra språk och de talas likaså av många. Shanghai-dialekten har mellan 70 och 90 miljoner användare. Och med dialekt menar man inte skillnader av typen dalmål/värmländska. Jag känner många västerlänningar som talar och förstår obehindrat i huvudstaden men inte begriper ett jota av målet från staden vid Huangpu-floden. Om så en dialekt talas av miljoner skrivs trycksaker på Kinas fastland uteslutande på 普通话, pǔtōnghuà, det gemensamma språket, eller mandarin som vi säger i väst.
Om att vid 42 års ålder försöka lära sig ett språk som är så väsensfrämmande jämfört med de europeiska - engelska, tyska och franska - som jag dabblat i, skulle jag kunna skriva spaltmeter. Eller inte. Det finns en massa klichéer man kan ta till om kinesiskan. "Den är inte så svår som de flesta tror" är min favorit. Det är ju bland annat tack vare den frasen som jag har gett mig in i det här projektet. Som de flesta klyschor rymmer den en knivsudd sanning. Man kan lära sig en hel del, ska jag kalla den, kökskinesiska ganska snabbt. Och den kan man lära sig med hjälp av det standardiserade systemet för uttal som kallas för pinyin och som skrivs med våra bokstäver (men med olika streck ovanför som markerar tonerna).
Men om man ska lära sig lite mer, och det ska man, så måste man också lära sig de kinesiska tecknen. Pinyin är ett hjälpmedel för inlärning men det är tecknen som används i den kinesiska verkligheten!
Om jag antyder att tecknen är min stötesten så tror ni kanske att jag behärskar uttal och grammatik. Eller att mitt ordförråd skulle vara ett ymnighetshorn. Ingenting kunde vara mera fel. Tonerna måste ständigt nötas för att fastna och grammatiken, som i och för sig saknar böjningsformer och annat jobbigt, är trots det inte rakt på för en västerlänning heller. Ordföljden är exempelvis annorlunda. Ordförrådet är fortfarande tunt och jag har av någon anledning lättare för att lära mig förolämpningar och opassande ord än sådana som jag skulle kunna ha nytta av. Att jag aldrig växer upp!
Men åter till tecknen. Jag skrev att man måste förstå dem eller kunna läsa dem. Men måste är fel ord. Tecknen är nämligen väldigt fascinerande, de är i sig ett argument för att man ska lära sig kinesiska och ju fler man lär sig, desto lättare blir det att lära sig nya och roligare. Jag tycker likväl att de är svåra. När Folkrepubliken var ung bestämde landets ledning att man skulle reformera teckensystemet för att göra den till stora delar analfabetiska befolkningen läs- och skrivkunning. Förenklingen skedde i många fall på bekostnad av möjligheten att förstå, och därmed minnas, tecken som utvecklats ur bilder, men det blev färre streck och prickar att fästa.
Tecknet för att slåss såg till exempel ut så här 鬥. Nuförtiden eller rättare sagt sedan drygt ett halvt århundrade ser det ut så här: 斗. Inte särskilt likt, eller hur?
(Om ni vill lära er mer om det ska ni läsa "Tecknens rike" av Cecilia Lindqvist som jag tagit exemplet från.)
Fastän fascinerad har jag svårt att få tecknen att fastna och jag har inte tålamod att skriva en halvtimme varje dag beroende på att jag är så talanglös vad gäller den sortens finlir. Nu får det räcka med en halvtimmes läxläsning innan frukost och två lektionstimmar i veckan.
Ja, om jag inte ska fira att jag har varit här i ett och ett halvt år så kan jag ju fira att en faktura har blivit betald. Men det är kanske inte lika festligt.

2 kommentarer:

Kritan sa...

Bra jobbat!

Lisa sa...

Jag är stolt över dig!