18 oktober 2008

19. Fredag i Folkrepubliken med inslag från Förbundsrepubliken

Strax sydost om arbetarstadionkomplexet, några hundra meter, ligger restaurangen som översatt heter "Sichuanmarkens legender". De serverar en kall rätt där skivor av åsnekött ligger i en intensivt chillistark och piggt syrlig röd olja. Bara den rätten är värld en omväg. Halvtorra tebruna tofuskivor med lätt röksmak, grytor med tofu och de alltid lika välkomna teträdsvamparna plus en sallad med finstrimlade kycklingbitar. Krysantemumte. Det var lunchen tillsammans med de tre konsulterna P, M och P.
Jag gick från kontoret vid femtiden. Måste hinna lämna in min kostym på kemtvätt innan kvällen försvann. För er som inte bor här kan jag berätta att man måste tvätta sina slipsar och kostymer förhållandevis ofta. Trots att man behärskar pinntekniken är det inte ovanligt att man spiller en droppe chilliolja eller en tappar en wokad vitlöksklyfta i knät. Därav alla kemtvättsbesök. Den miljömässiga aspekten av det vågar jag inte tänka på. På samma gata som tvättinrättningen ligger O sole mio - en krog som jag har sågat här tidigare. Där satt P med halvåret(?) gamla sonen V och en sejdel med huvudstadsölet. Han bjöd mig att slå mig ner, efter en stund anlände hans sambo C och dottern L. Vi pratade om att Peking ofta känns som en småstad om man bara rör sig på den kvadratkilometer av Chaoyangdistriktet som kontoret och våra bostäder ligger i. Men jag var på språng. Porsche-P hade nämligen bjudit mig till en oktoberfest som ett företag i internationell expressfrakt och logistik hade ordnat. Jag sprang ut i gatan och fångade en taxi och dirigerade sedan föraren ut på tredje ringvägen mot tyskcentret där hotellet som hyste festen låg. På en av innergårdarna till det stora hotellet fanns ett stort vitt inomhustält. Jag förklarade för mottagningspersonalen vem jag var och vem jag kände. I omvänd ordning. Porsche-P hade inte kommit. Efter att ha lämnat ifrån mig ett visitkort och fått ett par presenter så blev jag anvisad ett bord där jag kunde sitta. Det fanns minst trettio långbord därinne. Huvuddelen av gästerna utgjordes av inhemska. Tiondelen varutlänningar. På de vita dukarna stod ölsejdlar korgar med brez'n, bröd, smör, leverpastej och ister. På scenen stod en man med, om inte isterbuk så i alla fall, en viss rondör. Han var förmodligen född i ett engelsktalande land för jag kunde inte höra någon brytning. Det vanliga talet om att vi hade träffats för att ha trevligt och hur viktig en sådan här kväll var för att han skulle få veta vad gästerna dvs kunderna tyckte om företaget. Sedan bayersk orkester, eller rättare sagt en trio. Dragspel/klaviatur, gitarr och sång. Blås, bas- och trumförstärkning på hårddisk: "Ein prozit, ein prozit der gemütlichkeit, ein prozit, ein pro-o-zit, der gemüüütlichkeit! Yi, er, san ganbei!" Alla skålade. Nu kom huvudrätten in: vita korvar, korvfärgade korvar, fläskstek och surkål. Potatismos med rostad lök. Jag frågade ett par killar som satt i närheten: "Vad tycker in om maten från Tyskland?" "Åjovars, men det är för lite grönsaker. Du talar bra kinesiska" "Inte alls!" "Tysk öl är i alla fall jättebra!" "Skål!" Ny underhållning. Fyra tjejer i tjugoårsåldern kom ut på golvet framför scenen och framförde traditionella bayerska danser till orkestern tillsammans med "frivilliga" ur publiken. Jag kunde inte se så mycket där jag satt. "Ein prozit, ein prozit der gemütlichkeit, ein prozit, ein pro-o-zit, der gemüüütlichkeit! Yi, er, san ganbei!" Apfelstrudel med grädde och vaniljsås. Grädden smakade micropop-smör. Tjejerna kom in igen, den här gången i lederhosen och vita bomullsskjortor. Nya danser, nya frivilliga. Några träbänkar hade en funktion i dansen men jag kunde inte riktigt se vilken. Orkestern bytte kläder, sångaren den här gången i Elvisutstyrsel med tillhörande peruk. Några av Tupelosonens örhängen framfördes på tyska. Jag vet inte hur stor Elvis är i det här landet. Om tjugo år kanske kinesiska globala koncerner har fester i våra före detta i-länder. På scenen underhållning med någon som är utklädd till Sun Wukong. Kanske.
En dam utklädd till bayersk matrona gick runt mellan borden och bjöd på luktsnus. "Jag är allergisk" ljög jag. Elviskostymen hade lämnat scenen en stund senare och gitarristen övertog hans roll som sångare. Nu var det mer skidresestuk på repertoaren. Folk dansade nedanför scenen. Tack och lov spelade de aldrig "Living next door to Alice". Vid 21 var festen slut och tältet tömdes snabbt på folk. Bara några västerländska och kinesiska unga var kvar och dansade till de technofierade versionerna av bayerska dryckesvisor.
Jag och Porsche-P tog taxi till the Saddle och drack varsin frozen margarita. A kom också dit. När jag kom hem försökte jag och J att titta på en dvd. Jag somnade under menyvalet.

1 kommentar:

J sa...

Tror inte du behöver oroa dig för miljön. Vår ayi har tidigare jobbat på ett flertal tvätterier, hon har varnat mig för att majoriteten av kemtvättarna, sitt namn till trots, bara tvättar kläderna i vanligt vatten....