36. Jag är inte påläst

Bihålorna bultade på nytt. Jag sköljde enligt den goda metod som min lika gode bror lärde mig i augusti när jag senast råkade ut för eländet. Kombon bjöd på alvedon och föreslog att jag också skulle låta massera mitt huvud. Det senare kan man göra hos frisören på Chunxiu Lu. De fick klippa mig också. Sedan tog de huvud, axlar men varken knä och tå. Värken släppte lite. Mina fötter som trotsat all beskrivning under ett par år borde också få sig en genomgång nu när jag befinner mig i det här personalintensiva landet. Jag gick till salongen ovanpå O Sole Mio och lät dem ta mina händer också. Innan jag klev in undrande jag som man om jag skulle betraktas mindre som man för att jag tänkte låta andra ta hand om mina naglar. Men det verkade inte så. I en av fåtöljerna satt en femtioårig utlänning med rökfärgade stålbågade glasögon, fiskarväst och khakibyxor. Kanske en riktig man. Jag vet inte riktigt vad han bröt på. Flamländska, nederländska eller afrikaans? Han röt åt någon i sin mobil "Zaar is no picture of hot chocolate, zaar is only on picture of hot chocolate with brandy."
Hon som behandlade mig var från Sha'anxi, inte Shanxi, pratade hela tiden men det störde mig inte. Jag fick tillfälle att öva.
Jag har sedan länge lovat att bjuda Daisy och Bao Jing på chokladtårta. Det finns ett galliskt uppmarknadsfik några croissantlängder från lägenheten. Bakverken som säljs där smakar inte micropop, de är goda. När jag gick från fotsalongen messade Daisy "hi dan, can I bring a friend to go with us? he´s a humour guy?" Jag messade tillbaka jakande. När vi hade ätit hade jag tänkt att vi skulle titta på "The Prestige". Bao Jing ringde strax efter klockan sex. Hon var utanför mitt hus. Daisy var som vanligt en halvtimme försenad. Medan vi väntade satt vi i foajén till huset och pratade. När Daisy väl anlände var det i en silverfärgad sedan som liknade en Toyota. Vid ratten satt "humour guy". "Det är hennes nya pojkvän" sa Bao Jing. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att det skulle bli koreanskt. Daisy och pojkvännen åt på KFC-mat på vägen dit.
"Hur kan ni äta sådan där dålig snabbmat när ni har så bra inhemsk?" frågade jag. Av alla människor.
"Vi var dödshungriga". De tog med sig maten in på koreanen. Jag tittade häpet på dem. "Det får man göra i Kina" sa de.
När vi hade ätit gick vi hem till mig. Både Bao Jing och Daisys, "mer eller mindre", nya pojkvän hade sett "the Prestige". Vi valde bland filmerna, det blev "Red Road", en film som under några minuter fick mig att rodna. "Det är okej" sa Daisy "vi är alla över 18". Om den här berättelsen utspelade sig i norra England eller Skottland är jag för dåligt påläst för att säga. Den dialekt som talades var tillräckligt svår för att jag skulle missa stora delar av dialogen. Textremsorna med traditionella kinesiska tecken var inte heller till mycket hjälp för min förståelse.
Om den var bra? Jag vet inte. Men miljonprogramsområdena som den utspelade sig i var åtminstone från en annan värld och avslutningslåten, en fjärde tolkning av "Love Will Tear Us Apart", passade bra med det övervakade lågkonjunkturslandskap som den här hämndhistorien utspelade sig i.