62. Ett oväntat återseende

En kille på kontoret frågade mig en dag om jag kunde tänka mig att prata med en av hans kompisar om om hur det är att bo och leva i Sverige. Det kunde jag. När jag hade influensa kom så ett mess. "Hej, om du har tid, kan du tänka dig att prata med mig om hur det är att bo och leva i Sverige?" Jag svarade att jag var sjuk men att jag gärna träffade personen, jag visste inte om det var en man eller kvinna, när jag blev frisk. Överraskande nog hade jag redan personens nummer i telefonen. Men jag kunde inte erinra mig vem det var. Jag träffar så många, får deras visitkort och lägger sedan in namn och nummer i telefonen. Idag kom så ett mess igen från samma avsändare. Jag ringde upp. En kvinnoröst. Vi bestämde att vi skulle ses utanför Arbetarstadions norra ingång klockan sju och sedan gå någonstans för att äta. Jag kände omedelbart igen GY när hon kom gående emot mig. De röda glasögonbågarna hade jag sett tidigare, för sju månader sedan.
Det var den femte maj. Jag hade varit på en konsert i en folkparksliknande miljö med drive-in-bio öster om Liangmaqiao. Det var två band som spelade, ett av dem med en svensk trummis, det var deras avskedskonsert. Inget var särskilt bra. P kom dit, nyss återanländ från Sverige, och vi åkte nästan omgående in till stan där vi hamnade på ett näringsställe som jag avskydde i samma stund som jag kom in genom dörren. Skälet till min instinktiva motvilja var att det verkade vara en plats där västerlänningar som varit här under flera år, eventuellt under förespeglingar av en kommande materiellt bättre tillvaro, raggade upp inhemska. Vi beställde ett par oätliga hamburgare. Jag med min då sjukligt avoga inställning drack lätt-cola, ville inte förstärka min negativitet med mer alkohol. I närheten av vårt bord satt tre kinesiskor. En av dem var GY med de röda glasögonbågarna. Jag pratade en del med henne. Hon gav mig sitt telefonnummer men sade, utan att förklara varför, att jag inte skulle ringa. Jag tror att det berodde på att jag då utstrålade så mycket bu hao. Såg till att betala notan snabbt därefter och drog. P som är betydligt mer otvungen och lättgående än jag, pratade med hennes rumskompis, och blev kvar flera timmar efter att jag hade gått hem, berättade han senare.
Bland det första som GY sa till mig ikväll var att hon inte var särskilt snäll förra gången vi sågs. Jag skrattade och sade "det gör ingenting, vad vill du äta, Xiangcai (Hunanmat), kanske?". "Kan inte, svarade hon. Det är för kryddstarkt." Eftersom jag inte ville gå för långt så föreslog jag koreanskt.
Jag är medveten om att jag är snar i mina omdömen men över fisken, spenaten, chilligurkan, svamp och nudelwoken, som vi åt så insåg jag snabbt att hon är den mest intressanta unga kinesiska jag har träffat här. Vi pratade om allt, vi växlade mellan kinesiska och engelska, ömsom höjde och sänkte våra röster beroende på hur känsliga ämnena var. Demokrati, pressfrihet, den stora regionen i väst, korruption, mjölkskandal, sexuella trakasserier, materialism, ytlighet, film, literatur, utbildning, cykling - allt som är intressant (förutom möjligen biologi). Jag lärde henne några svenska fraser. När vi lämnade koreanen gick vi västerut mot Sanlitun, pratade om Dostojevskij och Oscar Wilde, och hamnade till sist på Coldstone creamery där vi åt varsin glass. Jo, på vägen mellan koreanen och gelaterian, berättade att hon hade varit i ett förhållande första gången jag träffade henne. Därför ville hon inte att jag skulle ringa. Det var slut nu.
Över glassarna diskuterade vi den amerikanska presidentvalskampanjen. Klockan var redan halv elva när vi skiljdes i hörnet av Gongti Beilu och bargatan.
Det finns orsaker, det går både att förklara och förstå, och med min uppväxt i ett land med välfärdssystem och trygghet är det kanske orimligt att ha synpunkter på det, men det står mig allt oftare upp i halsen och ibland har det fått mig att tvivla på att jag kan leva här. Igår hörde jag mig själv, under rusets inflytande, i kategoriska ordalag, säga något som jag ångrat djupt idag, som har med det att göra. Vad talar jag om: jo det så gott som totala ointresset, bland många kinesiskor som jag träffar, för annan fritidssysselsättning än shopping. GY förstod precis vad jag pratade om och tyckte också att det var trist. Om jag förstod henne rätt så var min teori om det kanske inte helt fel. Jag tror nämligen att de höga kraven i skola, gymnasium och universitet här gör att många har tappat läslusten när de äntligen har fått examen. Det finns också andra skäl, exempelvis det snabbt växande välståndet hos den urbana medelklassen. Orkar inte utveckla det just nu. Kvällens möte visade att det finns undantag. GY är ett sådant. Jag hoppas att hon inte är det enda.