Jag vet inte vad de tänker dricka för viner i 50-våningshuset ikväll. Blev ditbjuden men tackade nej. Det skulle aldrig gå att låtsas som den här dagen var en vanlig dag och bli rusig med inhemska och utlänningar.
Vi var sex västerlänningar som tog tunnelbanan härifrån till torgets sydöstra hörn vid elvatiden. Jag hade tagit med mig pass, uppehållstillstånd och kamera. När vi kom upp i ljuset, på torgets sydöstra hörn öppnade jag kameraväskan för poliserna.
"Ditt pass!"
Jag gav dem både pass och uppehållstillstånd. De bläddrade.
"Är du här ensam eller tillsammans med någon?"
"Jag har kommit hit med dem". Jag pekade på de fem kvinnorna som jag åkt dit med. Som samtliga slapp all form av kontroll för övrigt.
"Är de kollegor?"
"Nej, de är vänner."
"Jobbar du här?"
"Ja."
"Med vad?"
"Jag är redaktör, jag hjälper en författare här."
Blev insläppt. På torget fanns poliser och militärer vilket inte var överraskande. Unga män i jeans, t-tröjor och i flera fall solglasögon stod uppställda, så att de inte skulle se ut som de stod uppställda men det gjorde det, med 20 meters intervall och följde besökarna på avstånd. Många hade paraplyer. De användes både för att skydda mot den stekande solen och för att blockera oönskade Kodak-ögonblick. (Med det senare avser jag när turister eller nyfikna försökte fotografera militärer eller poliser.)
De civilklädda unga männen hade alla broscher med ett patriotiskt motiv på tröjorna. Så man såg att de inte smälte in. Kanske var det meningen. Jag frågade var man kunde köpa broscherna.
"Det kan man inte" egentligen "det får man inte."
Vi gick omkring, fotograferade, tog gruppbilder, hjälpte inhemska att ta gruppbilder, letade efter någonstans att köpa vatten - det fanns inget - och svettades. Det var inte "business as usual" på torget. Därtill var poliserna, militärerna och de unga männen för många.
Vi tog tunnelbanan från torgets nordöstra hörn, även på stationen såg man de unga männen, vi hoppade på tåget österut, bytte till den andra linjen vid en station och åt sen lunch här i närheten.
De få gånger jag har pratat med folk i landet om det som hände så har jag, om de jag pratat med överhuvud taget känner till det, mötts av reaktioner av typen att "Det kanske var hemskt men vi måste gå vidare."
Det är fel. De som fängslats, torterats och dödats måste få upprättelse. Föräldrar till unga som dödades måste få visshet. Den officiella siffran över antalet dödade är drygt 300. Men det finns uppskattningar om att det rör sig om så många som 3000.
Studenten J tog upp det här med sin lärare idag under lektionen. "Vi vill inte prata om det här." sa läraren först. Och sedan: "Hur kan du känna till det här?"
"Hela världen känner till det." sa J. Läraren lät henne förstå att ämnet var färdigdiskuterat.
Bra att USAs utrikesminister visar att ekonomin inte är det enda som står på dagordningen i förbindelserna med det här landet! (Förutsägbart och så oändligt sövande att reaktionen härifrån skulle vara av den här sorten.)
Bra länk här för övrigt.
1 kommentar:
Bra att du var där! Bra skrivet!
Skicka en kommentar