2009:109 Rubriken som jag egentligen inte fick använda: Amazing Grace

Pinot blanc hade jag gissat. Eller chenin blanc. Det senare var faktiskt hitreste U:s kloka kommentar, inte min. Både pinoten och cheninen är ju ofta lite anonyma, gracila viner. Det finns lite glycerolfetma i den här äppliga bersådrycken också som är gjord enbart på druvan muscat. En druva som ofta förknippas med sötma och - i min sinnevärld - russintoner. Det här är däremot helt torrt.

A frågar mig vad vinet skulle kosta i butikerna här. "Det kommer inte att säljas i butikerna, produktionen är begränsad till 10 000 flaskor". Svarar jag. "Men om det skulle säljas så skulle det hamna på strax över 200 RMB." Inte för att det är värt det utan för att en 45%-ig skatt läggs på de importerade vinerna och säkert jackar upp priset även på denna inhemska produkt. Jag säger inte det till A, eftersom jag inte vill förolämpa henne, att vinets relativa nyhetsvärde i världens största diktatur i kombination med den bling-kultur vars uttryck man ser bland annat i förekomsten av SUV:ar på gatorna här, gör att det går att ta bra betalt för vinerna. Liksom att det är ett vin från riket. Själv skulle jag betala högst 100 RMB för Grace Vineyards Symphony. Det sista säger jag till A. Det visar sig att "retail price" är 130 RMB. Men, som sagt, det kommer inte att säljas i butikerna.

Men, min magsyra till trots, det är ett trevligt vin som serveras i fina glas - inte Riedel - och den storslagna baren i foajén till hotell JW Marriot som ligger strax öster om järnvägsstationen är ljus och rymlig. Det serveras fantastiskt goda kanapéer som tar slut alltför fort. En stråktrio spelar musik bland annat ur Lejonkungen.

Judy Leissner som är VD för Grace Vineyards och Alberto Fernández som är managing partner för Torres presenterar vinets tillkomsthistoria i kolgruveprovinsen Shanxi där det tillverkas: "vinbönderna höll på att bli galna, vi valde bara de bästa druvorna etc." Representanterna gör det på en scen vars vänstra sida domineras av en närmare tre meter hög skulptur som ska föreställa Symphony-flaskan. Den är klädd med ett grönt och ett vitt tyg som troligen används i mattor.

En av gästerna, vinkunnig fd i branschen, berättar för mig att vinet är chaptaliserat, dvs man har tillsatt socker i druvmusten för att få upp alkoholhalten.

Två andra viner serveras under kvällen. Deep Blue från samma producent. Det är ett rött vin som har en härligt smörkoleaktig ek i doften. I munnen är syran för hög för mina receptorer, jag tycker inte att den balanseras av fruktsötma, det är lätt kartigt och nästan snipigt. Trevligt till kötträtter skulle jag kunna tänka mig. Och betydligt bättre än den rioja, Ibericos, som också serveras. Hur den senare egentligen smakade fick jag aldrig veta eftersom alla, skriver alla, flaskor var korkade i olika hög grad. Vilket jag också säger till Alberto Fernández. "Du vet hur det är" svarar han "5% av alla flaskor är korkade". "Ni måste ha fått de 5 procenten" säger jag.

Jag pratar med Lynda (sic) Liu som driver en vinbar vid Lamatemplet. Ska dit i morgon.

Vi åker till Pavillion sen. Jag äter en lasagne och dricker ett glas Wolf-Blass Cabernet Sauvignon. Servitrisen Georgina berättar för mig att hon inte är japanska utan att hon kommer från Hebei. Hon påstod nämligen det förra för några veckor sedan. Jag trodde aldrig henne.

På lördag blir det fotboll igen. Beijing Guoan mot Xi'an. Den nuvarande huvudstaden mot en gammal skulle jag kunna säga. Nästa söndag springer jag en kortare variant av Lidingöloppet i Changchun.