Jag har varit i Changchun i Jilinprovinsen som ligger en och en halv timmes flygväg nordost om Peking. I en grön park kring en stor sjö ordnades i helgen ett kinesiskt Lidingölopp. Närmare 10000 deltagare var där. Man kunde välja mellan fyra distanser: 2.5, 7.5, 15 respektive 30 km. Jag sprang 15, trodde jag. Det visade sig att det egentligen bara var knappt 12 km. När jag hade sprungit 7 km passerade jag efter ytterligare några minuter en skylt som visade 11 km. Jag kom in i mål vid en timme och 5 minuter. Eftersom jag är en långsam löpare så visste jag att något var fel.
Det visade sig att de funktionärer som pekat ut riktningen - troligen obetalda studenter - hade väglett mig, och en två meter lång tysk ingenjör som jag samsprang med, fel. På ett annat ställe var märkningen så svag att jag sprang en halv kilometer för långt och var tvungen att vända åter och hitta igen banan.
Ett annat problem med loppet var att vätskestationerna inte hade något vatten. Åtminstone inte längs min sträcka. Bara energirika bananhalvor. En vänlig löpare gav mig halva sin privata flaska. En vänlig funktionär sprang i kapp mig och gav mig en hel. Jag dog alltså inte av uttorkning.
En tid efter målgång var det midsommarlunch. På buffébordet stod fat och rostfria behållare - de har säkert ett namn i storköksvärlden - som man tog diverse rätter från. Inget smakade någonting. Men den kvardröjande endorfinkicken och den tilltagande berusningen från öl och snaps gjorde att det blev en fin eftermiddag.
Tillbaka på Shangri-La blev det en halvtimmes eftermiddagsvila. Sedan badade vi bastu.
På den 22:a våningen i hotellet finns en där man kan få gratis mat och dryck om man bor på rätt våningsnummer. Det gjorde jag men inte min vän P. Hotellet hade blandat ihop bokningarna. Där fanns det två australiensiska standardviner dvs chardsem och shircab. De var hyggliga båda två. Även maten är passabel uppe i "Lost Horizon". I samma hotellbar hade mina bekanta suttit och pratat med tyska företrädare för bilindustrin som är en stor och viktig näringsgren i sjumiljonersstaden. Tyskarna hade pratat om hur "hopplösa och idiotiska" landets invånare var. Tyskarna hade bott här i minst tio år. Om det inte är Pangloss i Candide så är det Gibbons i Blå Lotus man möter bland många utlänningar här.
Vid bordet under söndagkvällen satt vd:n och grundaren/idésprutan på företaget förutom mig, P och K. Vi pratade om den kommande Vansbrosimningen som ordnas i Changchun i slutet av augusti. Om jag är här då så deltar jag.
Efter ett par timmar åkte vi till stora torget där sommarfestivalen invigdes. Eftersom företagsledarna har relationer med stadsförvaltningen fick vi sitta längst fram och se paraden av jättelika utspökade lastbilar med flygplansmodeller, qin-spelare, dansöser, konstgjorda träd med mera. Det kändes som om paraden aldrig skulle ta slut. Sedan var det ryska fiolspelare, etniska dansare, en falsksjungande 8(?)-årig rysk flicka som sjöng en slavisk diskoschlager med obändig entusiasm, en komiker snedstreck akrobat. Det påstås att det fanns 100 000 människor på torget den där kvällen. Det var storslaget och öststatsmässigt svårslaget. Temperaturen som under en svensk sommarkväll.
Jag satt och tänkte på narkotika. Att den här invigningen liknade droger på två sätt. Dels erbjöd den verklighetsflykt, dels skulle ingen som inte varit med om den kunna ha synpunkter på själva upplevelsen.
Changchun betyder för övrigt "den långa våren". Flög tillbaka till Peking igår morse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar