Någon blev 40

Och det firades med Gato Negro och thai-käk på en thai-krog som hyrts för det ändamålet inne i Uppsala. Jag toastmastrade och ledde allsång. Dessutom höll jag ett kort tal som följdes av ett ännu kortare som min bror T höll. Båda var riktade till festföremålet som är vår gemensamma bror J. Det hölls andra tal, det finaste - om man nu kan betygssätta den här sortens uttryck för uppskattning - var utan tvekan det som Å höll. Gästernas sorl dämpades efteråt i en stund präglad av lika delar eftertänksamhet och rördhet. Talet gav mig nya insikter om den person som jag tror mig ha känt så länge. Annat minnesvärt var de tajta insatserna från bröderna W och M i allsången "Ring of fire". Och trion där Redaktörn sjöng "I see a darkness". Eller herr Alariks jockande inlett med Elvis Costellos "Welcome to the working week". Och Jenny W:s också för den delen. Den sistnämnda höll för övrigt också ett roligt tal där hon läste högt ur ett brev som festföremålet hade skrivit till henne (och hennes syster U) under en tågluff för 21 år sedan. P, min vän i Aspudden, spelade i sitt tal en låt som J hade skrivit för mer än 20 år sedan och drog även en cover på "Thick as thieves". När de sista festdeltagarna skiljdes på Samatitergränds parkeringsplats stod jag herr Alarik och den gode JS - som för övrigt brukar "kåsera lärt och humoristiskt" - och pratade om "Setting sons", ni vet den platta från 1979 av the Jam som "Thick as thieves" är tagen ifrån. På svenskars vis var vi eniga om att skivans avslutande cover på "Heatwave" är onödig men att den i övrigt är i det närmaste helgjuten. Vilket för övrigt också kan sägas om festen. Alltså helgjuten om man bortser från Gato Negro och mitt gitarrkomp till allsången.

Gato Negro Cabernet Sauvignon (nr 7564), 59 kr
Gato Negro Chardonnay 2005 finns ej på flaska på bolaget

PS. En av tjejerna i personalen önskade mig lycka till i Kina trots att jag inte hade talat med henne om det. Uppenbarligen hade hon överhört min halvskrytiga bar-konversation med U och drog sig inte för att yppa det. DS

Sverige är en resistent rotstock

Ja, vad menar jag nu med det? Alltsedan jag landade, förra måndagen, har buteljer korkats upp, glas fyllts, tanniner strävat mot tungan och en förening av syre, väte och kol fördunklat omdömet. Ända tills igår. Då blev det te. Men trots detta inmundigande av drycker har jag knappt skrivit om det. Varför kan man undra? Jag blir svaret skyldig. Och svaret uteblir. Jag går bakåt i tiden. Tisdags kväll till exempel. Jag en vd och några exkollegor i baren på Grand Hotel, Stockholm Sverige. Grüner veltliner naturligtvis. En Bründlmayer som jag minns den. Och lika svårbeskrivlig. Dessförinnan Mancini på tunnelgatan - en italienare som jag bevistat förut. I förrgår fick jag en lapp med vinerna som dracks men lappen försvann. En siciliansk röding hade föregåtts av en soave och aperitifen hade varit bubblig. Äpplig. P och M som gästfritt upplät sitt hem i Aspudden hade den goda smaken att bjuda ur flaskan på bilden. Tyckte att det fanns mycket björnbär där. Men läs och häpna. Den gräsiga cabernet francen står för 60 % av druvsaften!
Och i förrgår då. J som hälsade på mig i Peking bjöd på renskav. Jag fick välja ur vinskåpet. Det blev en sicilianare och en rioja. Alla dricker rioja nuförtiden. Söndagkvällen i tevesoffan. Enda teveserien värt tittandet - "Sopranos" är tillbaka. Soprano jr:s kärlekskval, Christopher Moltisantis missbruk och Paulies trädgårdsmästeri ackompanjerades av en utmärkt lasagne som Å hade lagat och en flaska Koonunga Hill. Lördagkvällen i New Jersey. Tevefolk och andra proffs. Bibulus' champagne och en shiraz som jag glömt namnet på. I måttlig mängd. Utmärkt buffé. Trevliga återseenden. Squeeze i högtalarna. Fredag med krabba, chardonnay och sauvignon blanc bland gamla bekanta. Vänner som får mig att överväga att någon gång flytta tillbaka till Uppsala. Faktiskt. Vad hände i torsdags då? Jo jag gick på Man in the Moon's oktoberfest och åt korv med den outtröttlige smakexperten D. Alltid lika gemytligt. Hade dock grava problem med pilsnerbeskan och svartpepparn. Nåt måste ha hänt med mina receptorer där borta i mitten. Bara så att ni vet.

Onsdag

Idag har jag haft möten, ätit strömming och pasta, druckit Porcupine Ridge Syrah och Errazuris Pinot Noir. Septemberdagen bjöd solvärme och hög luft. Sverige är i jämförelse med landet som jag kom ifrån, rent, glest och tyst.

Hemma

Igår drack jag två småflaskor av en Carmenère, kommer inte ihåg fabrikatet. Det var på några tusentals meters höjd. Eftersom smaklökarna och doftreceptorerna däruppe inte fungerar riktigt som de ska så njöt jag av dem. Det fanns något lite bränt och björnklisteraktigt som dämpade det översvartpepprade i den tillhörande kycklingrätten. Åtta timmar i luften gick fort. Jag såg om Spiderman 3, två tredjedelar av "Analysera mera" och läste lite mandarin. Dessutom nödköpte jag svindyra presenter till brorsan med familj eftersom min stressade morgonshoppingrunda i Sanlitun inte hade gett någon utdelning. Planet landade före utsatt tid men hade problem med lastluckorna så passagerarnas väntan i bagagehallen blev lång. det gjorde nu inte så mycket. Bror och brorson tog emot. Vi åkte hem till dem och åt het räksoppa som Å hade lagat och drack bib-riesling. Äppelkaka med glass. Bowmore, 12 år gammal. Och i morse firade vi att J fyller 40. Det ska vi fortsätta att fira hos den lokala grekturken eller är det en turkgrek? i kväll.

Sista veckan

De sista dagarna är fulla av praktiska bestyr. Jag kommer inte hinna skriva mer innan jag åker.
Den här veckan har varit packad. I onsdags hade jag skrivning, i torsdags var jag på ett PR-party och igår åt jag kräftor tillsammans med etthundrafemtio andra gäster på SAS Radisson. Jag fick mitt betyg från skolan, det motsvarar en fyra. Jag tycker att det är rättvist. Den sista eftermiddagslektionen spelade vi mah jong. Jag kommer att sakna min eftermiddagslärare. Så full av energi, entusiasm och humor trots en så besvärlig familjesituation. Maken och den tre och ett halvtårige sonen bor tre timmar från Peking. Hon ser dem ett par gånger i månaden.
Och förmiddagsläraren som jag hade de sista fyra veckorna, längst till höger på bilden, så cool och kunnig, tillbakadragen men tydlig, kommer jag också att minnas.

Jag har haft en väldig omsättning av klasskamrater. De beror på att kurserna är av olika längd. Viking nr 2 som bor här med sambo kommer jag att hålla kontakten med när jag kommer tillbaka. Y från Australien som flyttade till Shanghai likaså men det blir via internet eftersom hon snart åker. P som gick i min klass i våras och har kommit tillbaka för att studera på universitetet räknar jag också som en god vän. Universiteten ligger lite avsides, det går inte snabbt att ta sig dit så vi får se i vad mån vi kommer att träffas. Matvetaren R från Indonesien stannar kvar här till årsskiftet. Några av mina generösa och hjälpsamma kinesiska vänner - som i hälften så gamla som jag - Jeff, Daisy, Cathleen och Coco kommer jag att karaokea med i kväll.

På PR-festen kände jag mig först lite som en främmande fågel. Men branschmänniskorna var så sociala och trevliga så att jag snart befann mig inbegripen i olika samtal. En generös buffé serverades. Jag drack australisk chardonnay.

Kräftskivan var också lyckad. Jag hade gått dit för att äta kräftor och prata strunt med svenskar men det blev ganska mycket kinesiska också. Jag drack korkat "Långa muren" som fördrink. Sedan blev det öl. Och den där norska spritsorten. Var för trött för att orka röra kroppen till bluesrockbandet som framträdde. De var bra men jag åkte hem.

Idag meddelade jag lägenhetsmäklaren att jag flyttar ut på måndag. (De hade försökt nå manchuriskan för att få besked om vi skulle bo kvar. Utan framgång eftersom hon föga förvånande aldrig svarar i telefonen när hon befarar problem.)

Det här har varit en omtumlande tid. Förutom lite prat, några tecken och diverse praktiska bestyr har jag lärt mig "ansikte". I den mån man kan lära sig det. Frågan är om man kan leva med det.
När jag kommer tillbaka är jag inte längre student men jag kommer att fortsätta ta lektioner. Ser fram emot det.

Bilden. Förmiddagsklassen. W saknas. Någon hade brutit sig in i hennes hus hemma i Mexiko så hon orkade inte komma den sista dagen. Från vänster har vi matvetaren R från Indonesien, fd inköparen A från Kanada, undertecknad och läraren.

Ett fotoalbum

I morgon är det bara tre dagar kvar så jag tog en massa bilder i morse. Jag kommer ju att lämna lägenheten. Kanske lämnar jag kvarteret. I morgon har jag min sista skrivning här så det blir inte så många fler bokstäver i kväll.


















Vakt i kvarteret.



















Olaglig trehjuling. Kör till skolan för fem kuài RMB.















Innergården. Jag vet inte om det är postmodernism. Jag vet inte.















Dammet tar aldrig slut.















Byggandet upphör inte.















Luften...















Nog byggs det.



















Också ett sätt att kränga fläsk.



















Stinkande floden. Som inte längre stinker.















Jiànwài SOHO - kvarteret som anses så coolt bland kineser att de spelar in reklamfilmer här regelbundet.















Skolans uppehållsrum.















Trött student från Indonesien i förmiddagsklassen. Idag 25 år. Grattis R!















Eftermiddagsklassen. Undertecknad, en tysk benediktinermunk, en namne till Raymond Chandlers hjälte och den utmärkta eftermiddagsläraren Li.

Barockokokosmos

Jag har inga universitetspoäng varken i konsthistoria eller formgivning så när jag säger att jag hatar Philippe Starck vet jag inte vad jag talar om. För mig är Starck medelklassig minimalism, plast och Designtorget. Smaksök för osäkra. Endast den populära, trebenta citronpressen fann tills ikväll nåd inför mina grumliga ögon, funktionell och rymdraketslik som den är. Klockan är strax efter nio när jag och J efter en utmärkt middag på South Beauty i Kerry Center kliver ur hissen vid den av sagde man formgivna Lan Beauty i Twin Towers, Peking. Jag hade väntat mig just det som mina fördomar väntade sig. Men i den svagt upplysta spegeltäta salongen där guldramade detaljer från renässansmålningar samsas med rokokostolar, sentida öronlappsfåtöljer och taklampor från förra seklet kommer de på skam. Det här är oväntat. Mer är mer. Speglar överallt, tavlor i taket. Välklädda servitriser, avskiljda rum för viktiga middagar. Toaletter med vilfåtöljer. Jag sväljer överraskningen med ett glas pinot gris från en producent som jag i skrivande stund glömt namnet på och vet att jag från och med nu inte längre hatar Philippe Starck.

Vinprovning på the Bookworm

I torsdags var det dags igen. I lokalen som på en gång är bokhandel, bibliotek, restaurant och trådlöst nätkafé i närheten av Sanlitun skulle ASC Fine Wines korka upp flaskor från Alsace med Trimbachska etiketter. Först ut var en grönäppelfrisk och rättfram pinot blanc. Vilket aperitif, alternativt buffévin! Saliven strömmar till i skrivande stund. Nummer två en stram riesling, den ni köper på bolaget hemma. Hög syra även här. Doften så där brummigt, bilverkstadsaktig riesling men ren. Trean en ovanligt syrlig gewurz. Nästan allt man kan förvänta sig i doften men tungan krullade sig. Gillar faktiskt inte druvan i det här pH-området. Även presentatören, den ämable ASC-representanten som är bördig från området, medgav att Trimbachs högsyrepolicy inte är riktigt anpassad för den litchidoftande druvan. Nummer fyra en något anonym men extraktrik och inte på något sätt dålig pinot gris. Riesling-flaska nummer ett var korkad så jag ropade in en ny. Förra gången jag provade viner på the Bookworm var en av italienarna korkad. Hoppas att arrangörerna inte tycker att jag är en pina i ändalykten som påpekar det.
Det var som vanligt uppsluppet. Vid mitt bord satt en ung amerikanska som jobbade på USA:s ambassad. En annan amerikanska vars sysselsättning jag inte uppfattade, ett par från San Fransisco och en engelsk affärsman som pendlade mellan åtminstone fem storstäder i världen. San Fransisco-maken är här för att lansera en digitalfotorelaterad produkt. Han pluggade i landet för 20 år sedan vilket innebär att han skulle kunna vara lika gammal som undertecknad. Hans hustru arbetar inte men är enligt egen utsago väldigt aktiv på andra sätt. Ambassad-tjejen berättade att hon hade varit i mitt hemland på sommarläger. Hon hade velat komma till Sverige eftersom hon hade varit kär i prins Carl Philip. Inte överraskande blev vistelsen resultatlös ur den synvinkeln. Men hon hade lärt sig luciafirande och annat matnyttigt. Skulle tro att hon är sådär 15 år yngre än undertecknad.
Som vanligt anlände jag till provningen på fastande mage eftersom jag trodde att kanapéerna skulle kunna stilla min hunger. De var emellertid färre den här gången. Den första, en parmalindad grönsparris, var väl inte optimal till pinot blancen. Laxkanapéerna, den ena med kallrökt, den andra med kokt var väl inte heller ett äktenskap instiftat i himlen, men den cashew/grönmögelfyllda litchin var bra till gewurzen. Favorit i repris, den serverades förra gången också. (Rökta saker är väl bäst med öl eller vad säger ni, Lisa och Dag?) Jag är glad att de inte serverade gåslever, en av traktens specialiteter, eftersom jag tycker att den är god men finner produktionsmetoden otillständig. Jag hann snacka lite pinot auxerrois med den lika entusiastiske som ämable monsieur och det är ju alltid trevligt. (Det pratas för övrigt alltför lite om pinot auxerrois i världen.)
Dessvärre slutar monsieur i och med denna provning och ersätts av en fransyska. Som Nelly Furtado sjunger. "All Good Things (come to an end)"*.

Deb kassa bilden: Monsieur stående. Hon som tar över till vänster. Jag kommer att uppdatera med deras namn när jag hittar visitkorten.

*Hur kan jag veta det? Hon kan ju vara lika bra, om inte bättre.

Jag kommer att flytta

Här kommer ett förhoppningsvis mitt sista utbrott av negativ energi under den här tiden i Kina.
Hyran var 5000 RMB i månaden. Det är lite mindre än 5000 svenska kronor. Manchuriskan fick det större rummet med tillhörande badrum innanför och betalade 3000 RMB i månaden för det. Om vi flyttade ut före sexmånadersperiodens slut skulle ägaren behålla depositionen på 5000 RMB. Och det kommer att hända nu. Min genomsnittliga månadshyra blev alltså 3667 RMB vilket inte är något att beklaga sig över. Igår berättade jag först för E med alabasterhyn, eftersom manchuriskan fortfarande halv sju på kvällen låg och sov, att jag säger upp lägenheten. E har för övrigt bott i vår lägenhet den sista tiden. Det gör ingenting. Han är vänlig, talar utmärkt engelska, hans fjollighet1) är underhållande och han verkar ha ansvarskänsla. Det är han som har städat upp efter valpen och gått ut med den.
Den officiella anledningen att jag säger upp lägenheten är att kontoret jag kommer att arbeta på inte ligger i närheten av mitt bostadsområde. Jag tror att den anledningen kommer att visa sig vara riktig. Den inofficiella anledningen är att rumskamraten ljuger och är opålitlig trots ingånget "fredsavtal". Ta valpen till exempel. Fyra dagar var det ursprungliga budet dvs söndag till torsdag. I onsdags skulle ägaren komma på lördag. "Vet du det säkert?" frågade jag. "I think so." svarade hon. "Vad menar du med det, kommer han på lördag?" "Han kommer på lördag, jag svarar 'I think so' för att jag har hört att folk som pratar engelska säger det".
Igår hade beställde australiskan städning. Lägenheten var obeboelig eftersom det stank av hundurin i vardagsrummet. Hon och jag trodde att hunden var återbördad till ägaren eftersom den inte var hemma under kvällen. När den anlända städerskan hade börjat dutta med den grånade handdukstrasan2) kom plötsligt E in med den livliga valpen. "Skulle inte den återlämnats idag?" frågade jag. "Jag vet inte" sa E. Jag ska fråga manchuriskan när hon vaknar. Han gick in i hennes sovrum. När han kom tillbaka sade han: "Något har hänt så ägaren, reportern, kommer tillbaka först i morgon" det vill säga idag söndag. Jag är inte förvånad. Det krävs ingen Sherlock Holmes-sk slutledningsförmåga för att från sajten för "The Inaugural Annual Meeting of the New Champions" dra slutsatsen att mötet som reportern bevakar slutade igår och att det kanske tar tid att ta sig därifrån till Peking. Men "händelser" av den här typen kommer inte att inträffa i min närhet i fortsättningen eftersom jag inte kommer att bo med henne. Det spelar ingen roll hur mycket hon bedyrar. Eftersom hon tror att hon har något slags carte blanche för ansvarslöshet varje gång hon väl betalat hyran så är mitt beslut fast som svensk granit. Låt oss bara hoppas att hon inte i vrede slår sönder inredningen så att jag behöver skriva om det här igen.

1) Med detta fördomsfulla uttryck avses intresse för hudvårdsprodukter, smink och det senaste gatumodet.

2) Mina erfarenheter av anlitad inhemsk städning är värda en särskild bloggpost.

Bilden: E från Hunan. Bilden är från maj. Han har annan frisyr nu.

Peking välkomnar mig

Igår landade U och hennes make här. (Jag kommer pinsamt nog inte ihåg vad han heter i förnamn eftersom det är hans smeknamn jag oftast hör. Smeknamnet börjar på G, tror jag.) Jag ringde U när de var på sidenmarknaden - det där shoppinginfernot som alla turister, utom pretton som undertecknad, besöker när de är i stan. U och G var väl inte över sig entusiastiska. Nå, vi bestämde att träffas på kvällen för att äta. Jag tog tunnelbanan till deras hotell som ligger vid Xidan. Hotellet verkar vara av den bättre sorten, åtminstone av rumspriserna att döma. Men även andra omständigheter styrker den uppfattningen, exempelvis rummet som är stort nog att framkalla torgskräck och vars marmorklädda badrum rymmer både badkar och dusch. Vi gick ut och valde den första bästa restaurang som vi såg. Den var sichuanesisk och hette Yuxin Sichuan Cai om jag minns rätt. Därinne fick vi en nummerlapp och väntade i en kvart på att bli placerade. Ett gott tecken. Lokalen var stor, bara kineser bland gästerna. I vår avdelning satt man bland små bambupaviljonger med plastgrönska. Vi åt groda, fisk, aubergine, revbensspjäll, selleri, lotus och ris. Allt hett och gott. Grodgrytan var kanske i oljigaste laget. U berättade om vad som hänt i hemlandet. Jag pratade om mina erfarenheter i Kina. Vid bordet intill vårt satt några inhemska tjugonåntingar och lullade till sig. Mina kinesiska vänner som i genomsnitt är hälften så gamla som jag dricker inte alkohol så jag är inte van vid att se berusade unga kineser. Jag kunde förstå det mesta av bordsgrannarnas babbel vilket innebär att jag har lärt mig något under de snart fem månader som jag tillbringat i det här landet. U och G stod för notan som slutade på 273 RMB. Tack!
Jag tog taxi hem. Chauffören som pluggar engelska inför nästa års olympiad frågade mig vad byggnaden där regeringen sammanträder heter. Jag gissade på "parlament". Han lärde sig uttala det. Vi pratade också om betydelsen av orden "avenue" och "street" eftersom han körde längs Changan avenue - den långa gatan som passerar Himmelska Fridens Torg och andra platser. Han frågade mig, och låt mig för en gångs skull vara lite skrytig, hur många år jag hade pluggat. Fem månader, sade jag. Han kunde inte tro det. Så frågade han om jag hade varit i Kina tidigare och vad jag planerade att göra. När jag svarat utbrast han:
"Vilken utveckling! Första gången i Peking som turist, andra gången som student, tredje gången som arbetande, fjärde gången kanske med familj. Peking välkomnar dig!"

Hynda

Lämnade jag mitt omdöme på Stadsgårdskajen? När manchuriskan förra veckan sade att vi skulle ha en hund under några dagar frågade jag varken "Är den rumsren?" eller "Vem tar hand om den?" Däremot förklarade jag att hunden var hennes ansvar. Nå, den lilla Golden Retriver-valpen var lämnad ensam hemma igår under mer än nio timmar. Jag var hemma och vände under eftermiddagen eftersom jag hade bråttom till ett annat ställe. Under den korta tid som jag var hemma sprang hon omrking och nafsade i mina byxor och verkade oroad. Jag var inte road. Försökte ringa rumskompisen som inte svarade. Långt senare, närmare midnatt, när jag åter kom hem kunde jag se hur oron hade lämnat spår på vardagsrumsgolvet - den ständige gästen E, killen med den lika porslinsvita som jämna hyn, var ifärd med att skyffla upp spåren. Under tiden sprang valpen omkring och väntade på att få komma ut. Och det är det som är problemet. Innanför Tredje Ringvägen får hundarna inte vara större än en handväska. Av rädsla för att polisen ska upptäcka att hunden är för stor väntar man till sena kvällen innan man promenerar den. Jag förklarade för E hur illa jag tyckte att det var av honom och manchuriskan att lämna henne hemma. Att det är snudd på djurplågeri. Med böjt huvud svarade han att de skulle försöka lösa det under morgondagen, det vill säga idag. I morse när jag skulle duscha lyckades jag se till att hunden höll sig inom den del av lägenheten som manchuriskan och E bor i. Detta oaktat hörde jag medan jag duschade att hunden blev utsläppt. När jag lämnade badrummet såg jag en pöl av dubbel pannkaksstorlek på vardagsrumsgolvet. Husse, reporter på ett viktigt möte i Dalian, kommer hem på lördag. Han är efterlängtad.

PS. Det verkar som hunden har skrämt bort kackerlackorna. DS

Två nya hyresgäster på en dag

En tremånaders golden retriver-valp ska bo här i fyra dagar medan husse är på reportageresa. En 49-årig australiska ska bo här i tre veckor innan hon reser hem. Valpen är manchuriskans huvudvärk. Australiskans huvudvärk är hennes egen, hoppas jag. Eftersom min hyresgäst i Sverige har sagt upp sig måste jag dona med det. Har idag annonserat på Bostad Direkt. Det är min huvudvärk, kort sagt.