2009:141 Kork!

Jag cyklade till Bondens marknad för att träffa M med dottern L. Han köpte grönsaker, jag avvaktade. När vi satt på Indian Garden och åt lunch så kändes det i luften att sommaren är över. Det kan inte hjälpas, det är vemodigt. Vi promenerade tillbaka till Bondens marknad. Jag köpte fänkål, dill och gurkor. På Söderhallarnas systembolag blev det en Saint Joseph som jag skulle ta med mig till Redaktörn. Vinet var 100% syrah.

Hemma hos redaktörn drack vi en utmärkt fruktig, halvtorr riesling när vi lagade lammfärsbiffar och annat. Vi satte oss ner och jag skulle smaka av Saint Joseph. Kork! Jag gick ner till källaren och hämtade upp en crôzes hermitage från Alan Graillot 2002. Kork! Till sist öppnade vi en Lomond från Sydafrika. Den var korrekt men korken gick sönder och hamnade i flaskan. Den var mer än korrekt, den var god, verkligt god. Middagen i övrigt var trevlig och lyckad men nu är klockan läggdags.

2009:140 Gott och blandat

Det fanns en tid då man fortfarande kunde höra företrädesvis män, raljera över att det fanns fibrer i maten och grönsaker på tallriken. En tid då kött, sås och potatis var det bästa en man kunde få sig till livs. Gärna med en halv liter starköl och en liten snaps. En tid då det fanns en marknad för böcker som "Real men don't eat quiche", på svenska märkligt översatt till "Riktiga karlar äter inte sushi" eller något liknande. Idag är den tiden lyckligtvis långt borta, nästan lika glömd som en misshaglig händelse som manglats genom en diktaturstats propagandamaskineri.

Jag kommer dock att tänka på den tiden med anledning av middagen igår kväll. På tallrikarna fanns nämligen fett och kolhydrater. De proteiner som kunde anas var däremot inte av muskelslaget utan förmodligen delvis hydrolyserade eller i glutenform. Det fanns knappt några fibrer och definitivt inga grönsaker. Nu var det inte vilket fett som helst utan i form av ett par ljuvliga komjölksbaserade ostar, den ena en gruyèreliknande schweizisk ost som jag glömt namnet på, den andra en smörig brieliknande vid namn Brillat. Som vanligt hävde jag ur mig okunnigheter i stil med "den här osten smakar som brie skulle smaka om den var ätlig" och blev upplyst om att det faktiskt finns ätliga varianter av brie. Ska bli mig ett nöje att smaka vid tillfälle. (Alltför ofta tycker jag att den smakar gamla instängda råa champinjoner och ledsen blomkål). Och kolhydraterna var som in redan har räknat ut inte potatis utan bröd; två surdegslimpor, den ena baserad på rågsurdeg, den andra på vetesurdeg. Kommer inte ihåg vilket utmärkt bageri de var inköpta på. 

Vi drack inte heller öl med snaps. I glasen serverades i tur och ordning en rosé från Tavel, därefter ett vitt från portugal. Med druvblandningen chardonnay, viosinho och arinto och delvis lagring på franska ekfat var det en spännande upplevelse, dock inte lika originell som förrförra fredagens. En pouilly-fumé med mycket svarta vinbärsblad och nässlig fläder i doften men med låg syra utan att för den skull vara platt följde på den och slutligen det minst imponerande vinet som var mitt bidrag. En gles, vit côtes du rhône med spritig smak och en doft av marsipan. Ni ser producenterna nedan. Om jag inte vore en sådan fredligt inställd person och så okunnig i hackandets hemligheter skulle jag gärna ge systembolagets webbplats en rejäl omgång. Varför då? Jo, för att de inte alltid skriver ut producenten vid produktinformationen. Jag rotade i mitt minne och googlade mig fram till två av flaskorna, rosén från Tavel och pouilly-fumén. På bilden kan ni exempelvis se hur sparsmakad, eller rättare sagt obefintlig, informationen är om den producenten av den sistnämnda. Att systemet däremot, till skillnad från bluffoenologen Vinlusen, upplyser den potentiella köparen med hekatomber av kunskap om vinets egenskaper bland annat hur det smakar och doftar, är däremot något man har all anledning att glädjas åt.

Nu ska jag korrigera och berätta att det inte var en middag utan ett anspråkslöst balkongmingel på en stor ö i Stockholms innerstad. Bland minglarna, som dock mest satt på balkongen och pratade, syntes Grönsaksbloggaren, K med hustru och griskindspatrik som också hade med sig sonen. Det var hur trevligt som helst. Och vi pratade om nästan allt som är intressant. Som vanligt. Det enda smolket i glädjepokalerna är den ymniga flygtrafiken i luften ovanför. Och vattenskotrarna på Riddarfjärden nedanför. Tänk! Om några år kommer man att kunna skriva om en period i början 2000-talet då det fanns människor som körde vattenskoter. Hur de var funtade, vad de åt till frukost och vad de läste innan de somnade. Jag längtar redan till den tiden!

För övrigt stannade jag längst av gästerna men blev inte utkastad för det. När jag hade cyklat hem till villan öster om Skurusundet där jag för tillfället inhyser mig blev jag så arg över bristen på information på systembolagets hemsida att jag inte kunde blogga utan somnade istället omgående. Det fick vänta till idag. 

Tavel (Guigal) Rosé 2006 (nr 75783)

Quinta de Chocapalha Reserva White Wine 2007 (nr 95202)

Pouilly-Fumé  (Fournier Père & Fils) (nr 2227)

Côtes du Rhône Blanc 2008 (nr 95221)

2009:139 Champagnebubblan

Följande text, som till stora delar är en omskrivning och översättning av en artikel i senaste numret av the Economist, originalet här, innehåller många vaga uttryck som "champagnehus", "många" och" man". Det är min förhoppning att ni som läser ändå ska förstå vad jag menar.

Allt annat lika, den bästa berusningen uppnås med champagne. Det är inte ett vetenskapligt påstående, det är bara min erfarenhet som talar. Uttrycket allt annat lika bör ni inte heller ta på något större allvar, det var bara ett sätt att försöka få till en lite klatschig inledning. Alla inblandade i champagnebusiness torde de senaste åren, bildligt, levt ett sprittande bubbligt liv. Såväl odlare som champagnehus har ju haft goda tider eftersom efterfrågan på champagne varit på ständig uppgång. Nu verkar det emellertid som en tillnyktring är på gång i branschen. Finanskrisen har fått folk att se om sina hus. Kvantitativt, och jag älskar ju förutom champagne även kvantiteter, har det här inneburit att champagnehusens försäljning minskat med 23% under årets fem första månader jämfört med samma period i fjol. 

Tidigare låg det till så här i området där druvorna som ska bli blancs des blancs eller blanc des noirs växer: druvodlarna hade en sådan efterfrågan på sina klasar att de ofta höll inne delar av skörden för att trissa upp priserna. De stora champagnetillverkarna där ibland Louis Vuitton Moët Hennessy (LVMH) som äger Veuve Clicquot vände sig ofta till mindre odlare och erbjöd till och med dessa hjälp i odlingarna för att säkra tillgången. 

Vad blir då följden av en sjunkande efterfrågan? Jo lagren växer. Det finns för tillfälle 1,2 miljarder flaskor i regionens källare, med andra ord tillräckligt för att tillgodose det globala behovet under fyra år!

Ett handelsorgan(?) Comité interprofessionell du vin de Champagne (CIVC) som bestämmer hur mycket druvor champagnehusen ska köpa från odlarna satte ifjol 14 ton per hektar. I år har champagnehusen, som vill minska lagren, begärt att det ska räcka med 7,5 ton per hektar. Odlarna i sin tur vill sälja minst 10 ton. Den andra september ska siffran ha fastställts. Den föreslagna nivån innebär, som ni förstår, ett avsevärt inkomstbortfall för odlarna som också ifrågasätter hur man kunde sätta 2008 års siffra så högt med tanke på en förväntad minskad efterfrågan. Champagnehusen hävdar att de inte kunde ana den kommande krisen. Andra spekulerar att den 7,5-tonsnivå som champagnehusen föreslagit gynnar dem nu när deras fyr- och femåriga kontrakt med odlarna ska omförhandlas. Risken finns att stora tillverkare som LVMH tar chansen att köpa upp mindre producenter och odlare som går i konkurs. Det skulle i så fall ge LVMH som nu har en global marknadsandel på 18% en starkare ställning på marknaden. Vilket många fruktar. 

2009:138 Kräftans vänkrets (oavslutat)

Jag kanske skulle ha skrivit om kräftor. Om mitt förhållande till detta skaldjur som jag äter minst en gång om året. Jag gillar ju verkligen att sätta tänderna i djurets av kokspadet både salta och krondillsdova mjukdelar. Men det djupt orättvisa i ett kräftkalas gör att det riskerar att bli ännu ett sånt där vinlusnegativt inlägg. Och jag vet inte om ni orkar läsa ett sådant. Men det struntar jag nog i. 

Orättvisan har med hastigheten att göra. När jag har hunnit gå igenom skölden, klorna - även de mindre, mellankroppen och stjärten så har mina bordsgrannar gjort detsamma fast gånger tre. Under en kräftskiva får jag alltså i mig betydligt färre djur än vad de andra kring bordet får. Vanligtvis blir jag mätt på smör, bröd, ost, sill och snaps i stället. Men eftersom jag är måttligt begiven på den sistnämnda, destillerade rusdrycken så håller jag mig numera förhållandevis nykter på den här typen av tillställningar och ser därför med klarare blick hur skaltornen växer på tallrikarna omkring mig.

Igår drack jag en riesling från Künstler, en dito från Gustave Lorenz och en chardonnay från Drosty-Hof till sötvattensdjuren. Den förstnämnda var alldeles för söt. Chardonnayen var obehagligt ekad. Alsace-varianten vann. Och när jag skriver "en" så menar jag ett glas, inte en flaska. Jag gjorde det för övrigt i en av de bästa av vänkretsar. Vi träffas varje annandag jul, ibland på midsomrar, då och då på kräfttillställningar och när de andra gifter sig eller disputerar. Nu blev det bittert och jag är alldeles för trött för det här. Nu ska jag sova.

2009:137 Festen är ett liv

En glaskanna med hål där pipen börjar hade DH på Östermalm önskat sig från Kina. Idag fick han den, tillsammans med en påse Gong Ya. 

Jag fick träffa DH, EL och deras dotter H. Den sistnämnda för första gången. Dessutom bjöd DH på ostronsoppa med bondbönor, isterband från Örserum med dillstuvad potatis och paj på reine claude-plommon. Tre fantastiska öl blev det också, bland annat De Koninck och Bedarö Bitter. Och en sherry som hette Inocento samt de Bortolis Gewurztraminer riesling. 

Klockan är ett och jag har cyklat i en timme. Nu är det dags att lägga mig, annars hade jag skrivit mer. Tack till hushållet på Östermalm.

2009:136 Oencyklopediskt

För ett par veckor sedan blev jag plötsligt i behov av encyklopediskt vinkunnande parat med nyheter från vinvärlden. Letade mig därför fram till www.jancisrobinson.com och började ta del av det innehåll som var kostnadsfritt. 

Jancis Robinson är ju, som ni redan vet en världsauktoritet, vad gäller vin. Gratisinnehållet på webbplatsen frestade mig, då det länkade till sådant som man måste pynta för, emellertid att bli prenumerant, eller en så kallad purple pager, så jag registrerade mig och betalade. 

Om du är det minsta fanatiskt intresserad av vin så bli en purple pager du också. Det kostar ungefär hundra euro om året och du får förutom alla rapporter även tillgång till nätversionen av Oxford Companion to Wine. Där kan man bland annat läsa om viosinho - en druva som medverkade i fredagens originella skapelse Maritávora Reserva Branco från Portugal. (En viting som ni bör dricka snarast.)

2009:135 Min måndagkväll med MÅ

September 1995, vi var på Rolfs Kök, MÅ, Mästersnickaren och jag. Kanske åt jag fisk av något slag. Eftersom mitt vinintresse inte hade börjat drack jag förmodligen öl. MÅ rekommenderade oss att dricka det som då fortfarande kallades för päronkonjak, men som senare tvangs byta namn till Xanté, till kaffet. Jag tyckte märkligt nog om det då men övergav ett par år senare den här typen av estersmakande starksprit för gott.

Ett par år senare åt jag en ammoniakdoftande fisksoppa på samma krog. Tillsammans med några danskar under ett slags informell fortsättning på en anställningsintervju med en kvinna som senare inte anställdes med motivationen att hon förmodligen skulle skaffa barn och därmed bli för dyr för bolaget. Jag lämnade i det ögonblicket det bolaget mentalt men blev trots det kvar drygt ett år kroppsligen. Tror att nämnda måltid ägde rum under krogens sämsta period. Som dessutom sammanföll med en av mina sämsta. Eller så var det bara en dålig kväll.

Jag och Smörfrämjaren var där i januari 2003 efter att vi hade sett Lilja 4-ever. Då drack jag ett glas från Montsant och imponerades redan då av glasvinsutbudet. I oktober samma år var jag och Världsmästaren där. Förutom Silver Lake, som ju är en av den österikiske producenten Willi Opitz vita, drack vi en kompakt mouvèdre från Cline. Och säkert något mer som jag i skrivande stund inte minns. I fjol tog jag ett glas riesling med kusin E på uteserveringen.

Igår, som var den första dagen i gymnasiet för några och den andra dagen i arbetslivet för andra, var det en vanlig dag i min kringflackande tillvaro. Jag och svägerskan O anlände till Stockholm vid elva. Hon bjöd på lunch, platsen var Berns asiatiska(?). En indisk lammgryta, papadam och rajta, anrättningen föredömligt mager utan att vara smaklös. Utomhus och höst på himlen. Sedan macchiato på Sosta.

Jag ringde MÅ eftersom vi hade bestämt så. Han föreslog Deville men när han senare skulle boka bord visade det sig att krogen var måndagsstängd. Lite skamset föreslog han Rolfs Kök. Jag, som följt diverse rapporter om krogens förhandenvarande storhetstid, var desto mer entusiastisk. Halv åtta bestämde vi.

Med andan i halsen parkerade jag cykeln utanför och såg att en blond skådespelerska satt med make(?) vid ett av uteserveringsborden. Inne i den välbesatta matsalen såg jag MÅ. Sig lik men med längre lugg än i mars 2007.

Vi blev anvisade ett bord och började genast titta på glasvinerna. Bad att få prova en sydafrikansk mouvèdre från Spier. Den var sursnipig och allmänt småtrist. Litade därför på servitörens förslag i stället. Det var en Barbera d'Asti från Michele Chiarlo. Balanserat och mjukt, ett vin som räckte länge och dessutom passade väl till den confiterade fläsksida som senare blev mitt huvudrättsval. Till förrätt valde jag och MÅ samma sak: bakad oxmärg med kapris, persilja & vitlök. På en avlång tallrik låg en benpipa delad på längden och fylld med detta ljuvliga om än något salta innehåll. Tror att det var något slags lätt krutongfnas däri också. Till detta drack vi krogens förslag som också var en smärre sensation: Finca Allende Blanco. En vit rioja med viss fetma tillsammans gräddig fräschör och fruktighet. Om jag är rätt ute är detta vin baserat på viura och malvasia. Hittar inte exakta namnet på webbplatsen så jag litar på att informationen härifrån är riktig. De här druvorna skulle jag nog aldrig kunna sätta blint. Hade nog gissat på verdejo eller albarinho. Även det här vinet är gott som räcker längre.

Varmrätten, konfiterad fläsksida från Rocklunda gård med vitkål, ölkokt schalottenlök & rostad vitlök, har kanske snäppet lite för mycket sälta för min smak men den är ändå fantastisk. MÅ äter kalvfot och kalvnjure med aubergine & kronärtskocka. Dessvärre saknas njuren nästan helt. En pinot noir från Jura-trakten, Chateau d´Arlay, rekommenderas till den rätten. Doften, och detta är MÅ:s träffande anmärkning, liknar torkade citronskal. Det är ett moget vin på det där sättet som nästan bara franska kan vara. Vi smakar också på det gula vinet från samma producent. Det har en ekighet som jag inte tycker om och det stumma sherryartade avslutet, jag älskar sherry - tro inget annat, faller mig inte i smaken idag. Men det är det å andra sidan så mycket annat som gör på den här krogen.

Njurfadäsen justeras smidigt genom att en liten portion av samma rätt minus kalvfoten kommer in senare. Tillsammans med varsitt bonusglas av pinot noiren! Vilken tjänstenivå!

Vi bestämmer oss för efterrätt och väljer créme brûlée. Sockret är lite för bränt men det gör inget. MÅ som precis har tillbringat några dagar i Ungern väljer en Kiralyudvar Tokaji Cuvée (tokajer) och jag en Dom Singla Rivesaltes Ambrés (dessertvin från södra Frankrike). MÅ som precis har tillbringat några dagar i Ungern tycker att tokajer var ett idiotiskt val. Jag finner den franska dessertdrycken måttligt spännande och eftersom jag inte har druckit tokajer sen 2006 så bestämmer vi oss för att byta. En macchiato senare berättar MÅ att han bjuder! Jag har haft den bästa restaurangmiddagen i Sverige i år, jag har återsett en gammal god vän och jag vet att vi kommer att träffas igen! Vi skiljdes åt vid Birger Jarlsgatan och jag cyklade lycklig hem längs Riddarfjärden i en av världens vackraste huvudstäder. Tack MÅ!

2009:134 Fredagen den fjortonde

Den här dagen träffade jag förutom A som jag bor hos på Reimersholme nu, 徐圆 - min lärare (bilden)，周宇婕，B - som var min granne i Beijing, Matälskarna och Patrik. Och W - Viking 2:s sambo som jag stötte ihop med på Medborgarplatsen. Badade två gånger, drack fem olika sorters viner och avslutade kvällen på Judit & Bertil där Beats International's "Dub be good to me" spelades. Bland annat. Amerikanska, engelsktalande, GS med rötter från vitryssland från NY hörde aldrig av sig. I morgon ska jag till Uppsala på Å:s 40-årsfest.

Min lärare återvänder till Kina på söndag. Jag kommer att sakna henne.

Vi drack:

Maritávora Reserva Branco 2006 (nr 98869), 139 kr - fantastiskt (vitt)

Naiades - bra som vanligt (vitt)

Pouilly-fuissé - dessvärre oxiderat (vitt)

Volver - fantastiskt (rött)

Xavier Châteauneuf-du-Pape 2007 (nr 6267), 199 kr gott men i spritigaste laget (rött)

2009:132 Still pretentious after all these years and G from NY

Den här söndagen. Den här soliga och varma söndagen på Södermalm. Började stort med morgongymnastik och ett hälsosamt morgonmål. Sedan såsande, läs skummande av gamla mejl och nya feeds i Google reader alt. artiklar i Salon. 

Kusin B hade kommit tillbaka från Västkusten. Kanske ska jag hyra hennes lägenhet här i västra snibben av södra malmen, kanske inte. Vi möttes på Vurma som är ett fik med kitschiga reproduktioner av kurviga kvinnor med något stereotypiskt romskt i utseendet. Och serveringspersonal med fördelaktigt utseende. Vilket är gemensamt för nästan hela den här öns kaféer som riktar sig till en publik född post eller omkring OS i Los Angeles. Ibland verkar det nästan eugeniskt.

Jag beställde kanelsnurra och sojalatte. Den förra för degig, den senare för söt. På väg hem till B, för att se lägenheten, fick jag syn på ett litet barn som gick på trottoaren alldeles ensam. Plötsligt var hon på väg ut mellan betongklossarna som avgränsade gångdelen från bildelen av gatan. Jag gick fram och frågade vart hon var på väg. Hon svarade inte utan tycktes villig att fortsätta rakt ut i asfalten. Jag stoppade henne, höll fast i henne och ropade "hallå" till paren som gick lite längre fram på gatan. En vältränad, näst intill anorektisk kvinna kom rusande. Hon skällde genast ut den tultande. Samt tackade mig för att jag hade påkallat hennes uppmärksamhet.

Efter några timmars sammanställning av mina för arbetsmarknaden så attraktiva egenskaper - som jag tycker att FRA- och Ipredsamhället kunde sammanställt och lagrat åt mig så jag slapp -  så bestämde jag mig för att springa. Det blev den vanliga enmilsrundan från Högalidsgatan till Renstiernas gata och så Ringvägen och Årstavikens norra strand tillbaka. Det gick långsamt men jag fullföljde det.

H hade erbjudit mig biljetter till Bruno. Det är en film som jag osedd dissar eftersom jag sett trejlern och tycker att det mest verkar vara "Sascha Baron Cohen gör bort fördomsfulla amerikaner framför kameran". Det är en humor som är kanjonen mellan oss snippa sextiotalister och de mer flexibla sjuttiotalsbarnen som H tillhör. När jag kom till Medis föreslog han emellertid att vi skulle se Still Walking på Victoria istället, som titeln till trots är en japansk rulle. Vi såg den och njöt av att den aldrig blev övertydlig. Bland annat. Övertydlighet är ju annars något som svensk film lider av. Endast ett par regissörer kan undvika det. De andra borde beläggas med yrkesförbud. 

Efter filmen gick vi till Pelikan som jag av misstag kallade för Kvarnen hela kvällen. (Afasi har varit den här sommarens ledmotiv. I Göteborg kallade jag spårvagnen för tunnelbana, jag kallade tumstocken på sommarstället för måttband, häromdagen en katamaran för karavan och så vidare.)

Framför oss i kön för att vänta på hovmästare på Pelikan stod G, redaktör på en stor nyhetskanal och bosatt i New York. Hon var där ensam så jag föreslog att hon satte sig med oss. Hon hängde sedan med hela kvällen, även när vi gick vidare till Snotty. H gick hem tidigare än mig men jag stannade på Snotty till stängningsdags och följde henne till Medborgarplatsen där jag visade vilka taxibilar hon kunde ta. Sade adjö och tog sedan omedelbart bort mitt födelseår från FB:s profil efter att jag i ljushastighet hade anlänt till lånelägenheten här i Hornstull.

Den här kvällen drack jag två vin. Ett blanddruvevin från Marcel Deiss som påstods passa till och med till inlagd sill. Det är struntprat från Pelikanpersonalen, inget vin passar till inlagd sill, men eftersom jag älskar Alsace och Pelikan kan jag bortse från det. Jag älskade nästan vinet också, denna extraktrika blandning av pinot blanc, pinot gris, riesling och gewurztraminer och tre andra i skrivande stund okända druvor. Men det var ett snäpp för halvtorrt för min sura gom. Och jag kan bortse från att surkålen till mitt fläsklägg inte var optimalt. Och att G:s köttbullar var stora som lejonhuvuden - den kinesiska varianten av köttbullar. Eftersom mitt fläsklägg var utsökt men alldeles för stort. (Rotmoset kommer tillbaka i höst, för er information.) 

G hade så där bra smak som få svenskar har. Och så skrev hon pjäser under fritiden. Och berättade sanningen om litterära agenter i Hollywood  ("de vill inte ta del av ditt skapande, de vill ta del av dig, åtminstone om du är kvinna"). Sedan att hon gillade David Mamet bland annat. Och bara en handfull av ni som läser det här vet ju vem det är. Men jag gillar ju er ändå. Särskilt dig. Men jag blir ändå förbannad när jag tänker på att de flesta inte vet vem det är. Och att den så kallade folkligheten - denna motbjudande samlingsterm för tramskultur* - är så omhuldad i det här i övrigt så förhållandevis välfungerande, konsensusbesatta demokratiska kungadömet vid polcirkeln.

Det andra vinet var en cab från Morgan Hill i Kalifornien som hette Escada Creek. Ett perfekt glasvin som dryckesspår till det som Linus i Kamera spelade under kvällen; Beck, Empire of the Sun, Cut Copy och Prince.

Klockan är tre på morgonen.

*Ni vet vad jag menar, jag behöver inte precisera.

2009:131 Spanska ultras II och en shiraz som inte heller går av för hackor

Har badat tre gånger idag. Nu senast från en klippa som stupar tre meter. Det är inte högt men jag är ändå stolt att jag vågade hoppet. I övrigt är vattnet varmt, vännerna i närheten och livet ungefär så bra som det kan vara.

Det här är svepande, det är med andra ord inte kollat, det jag kommer att påstå nu. Med den reservationen vågar jag ändå säga att Spanien är det gamla världens vinland som bäst har parerat servarna som den nya världen så stenhårt levererat de senaste decennierna. Ni kan läsa en gammal postning av mig här om ni orkar.

Innan jag anlände till denna lilla holme med den öppna finska viken söderut och den vackert gröngrå skärgården norrut så fick jag mess från Lisa som mer eller mindre tvingade mig att besöka vinbaren på Silja Serenade. Jag var först motsträvig eftersom veckan hade inneburit rödvin fyra kvällar av fem. Jag nöjde mig med 8 cl Igneus från Priorat (2004) och 1 cl av Clio från Jumilla i Spanien. Det förra har en stram cederträdoft som för tankarna till Bordeaux - jag vet att det är en grov geografisk angivelse och att området inom sig har en mångfald som inte ryms i den frasen, men ändå - och en fruktighet som är rik men varken nyrik eller uppblåst. Dessutom en hög och fräsch syra som ger en stabilitet och matchar alkoholhalten. Det är svårare att skriva om Clio eftersom jag bara drack en centiliter. Mouvèdre var det vill jag minnas. Björnbär, blåbär och smörkola, kände jag. Den senare från ekfaten som visade sig vara från Alliers. Köpte en flaska som present till värdparet. Jag tror att det är storslaget och hur bra som helst.

De här vinerna kostar i genomsnitt som ett par CD-skivor i en butik nära er. Men de är så mycket mer prisvärda än allt BiB som flödar såhär sommartid. Väl värda en resa till vår så trevliga grannland Finland!

Häromdagen drack vi ett vin som jag köpte till sommarstället häromdagen. En shiraz från Australien. Ingen syltig björnbärsbrygd som den sorgliga Brown Brother's utan en högklassig med motstånd. Men heller inte dyr som en bättre Penfoldare. Nu var jag på väg att skriva: "jag tänker naturligtvis på", men min skräck för, ja vadå, hindrade mig från det. Tatachilla Shiraz 2007 (nr 6584) heter det i alla fall. Gå och köp, även det här bjuder i likhet med Igneus visst motstånd och det är motstånd som gäller i år, i alla fall på vinfronten. Att Jean-Marc Brocards nya etiketter inte är lika fina som de förra är en randanmärkning. 

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588) är lika ren och fin som jag minns det. Ni vet ju redan att jag älskar den här producentens viner, det har jag gjort ända sedan jag upptäckte dem i samband med 199 bord 2004. Och som vanligt får jag inget betalt för att säga det.

2009:131 I Finland

Hej på er! Jag skriver från en uppkopplad holme i Finska viken. Med hjälp av min Treo pro - en telefon som ibland ger mig huvudvärk. Vill bara berätta att ni ska ta Silja Serenade hit och leta rätt på vinbaren ombord.