2011:15 Utför

Det gick utför med mig, min bror och hans son i helgen. I Säfsens skidanläggning där jag märkte att jag har blivit gammal, stel och feg. Brorsonen, däremot, stod på sina skidor som hade han aldrig gjort annat trots att det var första gången. Jag ska inte klaga över min lekamliga utförslöpa eftersom det var frisk luft och avstressning. Det var också boende på ett vandrarhem som var befriande fritt från tankar om inredning och det var fredagstevetittande på På spåret med tävlande äkta par som inte kunde räkna ut arean på en cirkel, vilket jag tycker är skandal.

Där, i vandrarhemmets, lysrörsupplysta kök, innan tevetittandet, delade min bror och jag till köttbullar och snabbmakaroner en flaska av den här sorten:

Den var fruktig och balanserad och skulle ha passat än bättre med en gräddsås, men det är en randanmärkning.

I morse for vi hem via Uppsala. Jag tog tåget till Stockholm för att hinna till Hjördis' musikquiz som vi senare vann. När man vinner får man mousserande:

Jag gör det enkelt för mig och säger att den smakar som kolsyrad äppelmust. Det finns säkert fler nyanser att hitta men det spelar ingen roll. Den smakade bra som segernektar.

Château du Grand Mouëys (nr 90091)

Codorníu (nr 7735)

2011:14 Priset för lågpris

Via Taffel får jag tips om Tor Billgrens text i Sydsvenskan. Läs den ni också och gärna diskussionen på Taffel för den delen.

2011:13 Årets druva 2011

Jag kan inte skriva längre. Åtminstone inte om vin. Mikael Mölstad har kunnigt skrivigt om vin länge. Där tipsar han om vita pinoter. Och här bestämmer jag att pinot blanc är årets gröna druva 2011. När året är till ända har ni redan glömt det.

2011:12 Ruby baby

Den här söndagen blev oväntat trevlig eftersom K och T spontant bjöd in mig att dela några goda lammkorvar från Änglamark och deras fina, hemgjorda surkål och stekta ägg med dem. Till det en alsace-riesling från Jules Muller. Spontant eftersom jag hade tänkt att gå dit och deponera vin och glas inför morgondagens provning efter träningen.

Att jag känner K och T beror till stor del på det här vinluseriet som jag - med skiftande kvalitet - har hållit på med i snart sex år. Det finns flera andra bekantskaper som jag också har skrivklådan att tacka för.

I går läste jag ut Torgny Lindgrens "Minnen". Inte ett onödigt ord i den.

Just det, vi åt Skärvångens getbrie, efter varmrätten. Tyckte att den hade en svag ammoniakdoft. Börjar undra om "Brie-möglet" hos mogen, på gränsen till övermogen brie, på något sätt startar reaktioner som frigör ammoniak. Det kanske jag skulle ta reda på någon gång. Eller inte.

Den där rieslingen är mer än prisvärd, måste nog köpa ett par flaskor av den.

Efter middagen tog jag mig hem. Det hade blivit bitigare kallt. Jag försökte sammanställa något om Portugal som vi ska ta upp på vincirkelträffen i morgon. Att det fanns så många - elva - sorters portvin var mer än jag visste. Tawny, ruby och vintage hade jag hört talas om.

Druvnamnen blir allt svårare att ha koll på. Att tempranillo som jag förknippar med Rioja ska heta tinto fino eller tinto del país i Ribera del Duero kan jag möjligen komma ihåg. Men att den både kan heta tinta roriz och aragonez i grannlandet Portugal är på gränsen av vad jag förmår lagra. Och loureiro som ingår i det vinho verde vi ska dricka i morgon har jag redan glömt.   

Jules Muller Riesling Réserve 2008 (nr 6622)

Donald Fagen – Ruby Baby

2010:11 Favoriten

Om jag hittar ett vin som jag verkligen gillar så blir jag lätt enkelspårig. Det här prisvärda underverket kostar 119 kr och har nummer 2197 på bolaget. Eftersom det nästan är för bra för att vara sant förutspår jag att det kanske inte kommer att fortsätta att finnas i det ordinarie sortimentet. Så passa på att köpa och njuta av det medan det finns. Gör sig bra som aperitif eller vin medan matlagningen pågår.

2011:10 Foliehattens fyra förnekelsestadier

1. Det pågår ingen förändring av klimatet
2. Klimatförändringar sker men de är naturliga.
3. Förutom de naturligt förekommande klimatförändringarna finns också de som orsakas koldioxidutsläpp till följd av förbränning av fossila bränslen men de är ofarliga.
4. Förutom de naturligt förekommande klimatförändringarna finns också de som orsakas koldioxidutsläpp till följd av förbränning av fossila bränslen och de har sannolikt allvarliga konsekvenser men vi kan inte göra något åt dem.

2011:9 Goodiebag

Jag fick med mig något hem:

Vad ryms egentligen i påsen?

En dryck med vitaminer! Vad mer?

En påse med proteiner i form av nötter! Ryms där ytterligare något?

Ja, en efterrätt - godis!

Ett vanligt frilansarvode alltså.

Stockholm City hade fest på Södra Teatern med prisutdelning och genom den gode H hade jag fått biljett till den. Därinne stötte jag ihop med P och hans hustru Å - alltid lika trevligt. Det blev ett glas Marzemino och ett glas Rotari Prosecco för drinkbiljetterna. Det förra var ett tjockskaligt och bittert rödvin som det tar tid att dricka ur. Den senare en bra sorts mousserande.

Jag missade prisutdelningen för att det var fullt med folk i den lokalen. Den här posten skulle kunna utmynna i ett sövande namedroppande men jag håller mig för god för det. Och önskar er alla en riktigt god natt!

2011:8 Utanför ämnet: Stadslollan är borta

Lena Nyman är död.

Jag var femton och såg en pjäs på Dramaten för första gången. Jag tror att det var första gången, minnet är inte att lita på. Det var jag och min mor som hade åkt från Uppsala till Stockholm genom en organisation som hette Skådebanan. Biljett och busstransport till opera och teaterföreställningar beställdes genom ett ombud för organisationen på arbetsplatsen, i det här fallet ett bibliotek i Uppsala. Om Skådebanan fortfarande finns vet jag inte.

Pjäsen som vi såg då, 1980, var Hustruskolan av Molière. I rollen som gubben Arnolphe, Allan Edwall, som den unge mannen, Stellan Skarsgård och Lena Nyman som flickan. Att se skådepelare som jag tidigare endast sett i teve och på bio livs levande på scen var den huvudsakliga behållningen. Pjäsen om en gammal man som har hållit en flicka instängd för att kunna gifta sig med henne när tiden är mogen men får en ung man som rival gjorde inget intryck på mig, jag var fortfarande i mycket ett barn. Möjligen minns jag den som komisk. Alf Sjöberg hade regisserat och långt senare skulle jag förstå att det var en uppsättning som det skrevs mycket om, legendarisk kanske man skulle kallat den idag. Skulle gärna se om den för att se om jag har mognat och förstår storheten.

Närmare ett kvarts sekel senare - i mars 2004 - såg jag, A och hennes väninna E Helvetet är minnet utan makt att förändra av Jonas Gardell på den där lilla scenen som ligger bakom Dramatens huvudbyggnad. Ett kammarspel om två systrar med Marie Göranzon och Lena Nyman i huvudrollerna. Dessvärre en ganska övertydlig och Norénoid pjäs, full av platta repliker, rent ut sagt ganska dålig. Nyman såg bräcklig ut, i skådespeleriet fanns det däremot kraft.

Lena Nyman fanns på något sätt alltid med under min uppväxt på 1970-talet, inte minst i revyer och filmer producerade av Svenska Ord. Hemma gick exempelvis dubbelalbumet från Svea Hund på Göta Lejon på högvarv. Jag kunde replikerna i sketchen med Gösta Ekman om mamman som ska köpa spelkulor åt sin son utantill:



När jag ser den där sketchen idag inser jag dels att den inte är lika rolig som jag minns den, dels att filmade scenföreställningar sällan fungerar. Men den obändiga styrkan i hennes släpigt, rökiga röst med den där stockholmsdialekten har överlevt tiden. Liksom satiren över prylgalenskapen.

Alla har sett Jag är nyfiken-filmerna utom jag.

Hon spelade Lovis, Ronja Rövardotters mamma i filmen från 1984. Den minns jag knappt någonting av. Sedan blev det tyst, eller minns jag fel? Det känns åtminstone som hon var borta från offentligheten under stora delar av 90- och 00-talen. Det förekom mer eller mindre bekräftade rykten om missbruk och rattonykterhet. Premiärer fick flyttas fram på grund av sjukdom. Den där Gardellpjäsen var kanske något slags återkomst.

Men nu kommer jag plötsligt ihåg att det gick en pjäs av Stig Larsson på teve någon gång under mitten av nittiotalet. Där spelade hon en kvinna som jobbar på en parfymavdelning och äter nervlugnande. Hon är gift med en man som - antyds det - har förgripit sig på deras dotter. Jag var tvungen att googla. Svinet heter filmen från 1995. Manus skrevs tillsammans med Bengt Johansen som också hade regisserat. Tycker att det finns komisk tajmning i flera av hennes repliker:



Lena Nyman är död.

Det första som jag kom att tänka på när jag nåddes av den nyheten är hennes version av Edith Piafs "Je ne regrette rien", också från revyn Svea Hund på Göta Lejon. Den har en tramsigt, studentikos titel som jag hade glömt, det finns några plakatiga rader men på det hela taget tycker jag att den håller och den låter såhär:

Lena Nyman – Jeppa på berget

Det här är enbart vad jag kom att tänka på. Jag har missat mycket och det finns säkert en hel del i det här som är felaktigt. Det är helt okej att påpeka det. Att klaga på mitt minne är däremot inte okej.

2011:7 Om författaren: har följt druvan i många år

På den tiden då det fanns fler än tre återkommande läsare till den här bloggen kunde det hända att det uppstod diskussioner kring det jag svamlade om. Sedan facebook och twitter gjorde sina inträden i tillvaron lajkar man och kommenterar vad jag får ur mig där i stället, om någon överhuvud taget uttrycker något. Disslajkandet och det surgubbiga är för övrigt inte riktigt socialt mediekorrekt i den där cheerfullhetens fritidsgård där folk hela tiden blir vänner. Därför länkar jag normalt inte hit om jag inte som nu, omdömeslös efter lite franskt får för mig att göra det. (Det är för övrigt över drygt ett år sen detta hände senast.)

Om jag på den tiden det vill säga efter blog bang, tänk 2005 - 2006, hade skrivit ett sånt här inlägg så hade jag kanske blivit uppmuntrad av några vänliga själar men framförallt uppläxad av någon mer erfaren och påläst vinnörd som minsann hade förklarat att så som jag generaliserade kunde man minsann inte generalisera och hade jag inte provat den eller den vinmakarens sensationella vinifiering av just den druva som hade genomgått min diss så hade jag ingen som helst rättighet att uttrycka mig som jag gjorde.

Ikväll drack vi ett vin till maten, ett vin som jag inte kommer att köpa igen. Det var inte lättflyktigt surt, det var inte illaluktande, det var inte korkdefekt, det var inte brettigt men det var kladdigt i munnen, tänk sylten från Lidl. Det var också prisbelönt. Men jag lajkar det inte. Och kladd förknippar jag normalt med några andra druvor. Jag hade gissat carignan om inte mitt alltmer perforerade minne påpekat att Cahors ju använder malbec, cot eller auxerrois, som sorten också kallas - även okärt barn har ju många namn - i de röda.

Det finns några druvor som jag inte tänker öda mer tid på om ingen kan bevisa att de har något att komma med. Till den skaran sällade sig i afton malbecen. Så hej då, eller åtminstone hej så länge, primitivo, malbec, carménère och carignan! Mister jag fyra så står mig några hundra åter.

Och för övrigt hoppas jag att Stockholm Cru återuppstår.

Château la Reyne Prestige (nr 2266)

2011:6 Finare viner i mindre upplagor

Idag hade Munskänkarna månadsprovning i Näringslivets hus. För 250 kronor fick man prova 10 viner. Det är inte alla viner som släpps under februari utan ett litet urval. Man hade dessutom möjlighet att lägga en hundring för att prova ytterligare två. Men jag bedömde dem som sådana där italienska supermuskelviner så jag tyckte inte att det var värt pengarna.

Av de tio vinerna var två vita, ett från Portugal och ett från Tyskland. Sedan följde fyra par röda av vilka ett par var från Spanien, ett från Sydafrika, ett från Frankrike och slutligen ett från Italien. De flesta i mindre upplagor. Jag tyckte flera av de röda vinerna hade en oren, lite gödslig doft som minde om brettanomyces.

Cndp:en var en besvikelse, för det priset kan man få mycket bättre. Det gröna vinet från Portugal var surt som ett omoget äpple. Langhe var mörk och lite knuten men öppnade sig mer och mer efter en tid i glaset. Det dyrare sydafrikanska var - för att citera Redaktörn - ett "kanonköp". Rieslingen parerade sötman med syra och var härligt petroleumaktig utan att bli "smutsig". Orkar inte gå in i detalj på vinerna nedan som är betygsatta av undertecknad enligt en grov skala.

Quinta do Ameal Branco Seco 2009 (nr 90076), 144 kr - ogillade


  Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Spätlese 1989 (nr 90197), 139 kr - gillade skarpt

  Pétalos 2008 (nr 90121), 139 kr -  halvgillade
 
  Triton 2008 (nr 90123), 169 kr - gillade skarpt

  Max 2006 (nr 90111), 189 kr - halvgillade

  Kanonkop Paul Sauer 2007 (nr 90131), 279 kr - gillade skarpt

  Château de la Negly La Falaise 2008 (nr 90150), 209 kr - gillade 


  Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape 2008 (nr 90138), 319 kr - ogillade



  Bricco Manzoni Langhe 2001 (nr 90174), 269 kr - gillade skarpt
  
  Asinone 2007 (nr 90095), 299 kr - gillade