2012:10 Väldigt långt borta

Ibland kallas det för DDR-Sverige. (Av idioter*). Samhället för ungefär 30 år sedan för att försöka ringa in det. En tid då det offentliga rummet inte var så gott som tapetserat med budskap om något som skulle köpas eller tittas på. En annan tid helt enkelt. Det var också en tid med överkokt potatis och brunsås, dåliga viner och undermålig service i miljöer där man skulle konsumera. Jag längtar inte tillbaka dit. Men jag kan sakna lunken som rådde, eller som jag inbillar mig rådde rättare sagt. Jag var ju barn, det var andra som slet för mig.

Det visas film i min bostadsrättsförening, det är gratis och sker en gång i månaden. Det serveras öl, vin och snacks i en provisorisk bar under filmvisningen. Igår visades först en nordkoreansk monsterfilm, sedan Madame och Little Boy av Magnus Bärtås. Den senare handlar om regissören av nämnda monsterfilm, Choi Eun-Hee, en sydkoreansk skådespelerska och regissör som kidnappades av nordkoreaner i Hong-Kong 1978.

Efter filmen följde en samtalsstund med Bärtås och en kärnvapenexpert som också var inbjuden. Personer i publiken som arbetar för Röda Korset i Nordkorea hade synpunkter, mestadels positiva, och ställde frågor. Även andra brf-medlemmar pratade. Det kändes så befriande okommersiellt, hela tillställningen. Nästan som det kunde kännas i de goda stundernas 70-talssverige.

Filmen då? Både poetisk och lite pretto, den kallas också för essä. Men Nordkorea upphör aldrig att fascinera mig så den var på det hela taget intressant.

2007 såg jag en annan intressant film om landet, vilket jag skrev om här

Jag köpte två glas bib-Mauro i baren. Någon stal mitt första glas när jag druckit knappt halva. Märkligt.

Mauro Primitivo (nr 32364)

*Idioter för att Sverige är och var en demokrati, DDR en totalitär stat.