2012:33 16/7 Mörka Småland del två

Den där raka, olidliga vägen har jag nästan förträngt. Min hunger glömmer jag inte. Vid infarten till Påryd fanns en liten fin damm med rosa näckrosor, dem glömmer jag inte heller. I samma ort fanns en ICA-butik som  nyligen hade rånats. Därför satt ett anslag om att de helst inte hanterade kontanter uppsatt på dörren. På torget utanför butiken frågade jag en ortsbo om det fanns någon servering på orten. Det fanns en pizzeria som nog var stängd på måndagar. Jag cyklade till pizzerian. Mycket riktigt, den var stängd. Provianterade därför på ICA och använde kortet.
Till nästa ort längs rutten, Vissefjärda, var det ett par mil. I Vissefjärda fanns det golfbana med tillhörande restaurang. I cykelsvettiga kläder begår man inte golfrestaurang, så är det bara. I Vissefjärda fanns också ett par pizzerior varav en inte var nerlagd. Där ville jag också använda ett av mina kort. Dessvärre kom jag inte ihåg koden och tänkte att det skulle gå med legitimation istället. Det gjorde det inte, jag var tvungen att föra över pengar mellan konton till ett kort vars kod jag kunde innan transaktionen kunde göras. Fick ett smärre utbrott över detta eftersom jag inte hade mycket energi kvar i mina depåer. Jag åt till sist en vegetarisk pizza till den här lunchen som började kl 16. Vid 17 kom jag iväg, på radion rapporterades det om rättegången mot den senare för mord dömde Peter Mangs.
Efter ett par kilometer drabbades jag av det värsta regn som skulle falla på mig under den här semestern. Jag tog skydd under ett macktak, drog på mig regnstället och väntade ut de kraftigaste duscharna. Sedan satte jag igång. Vägen var nästan lika rak som tidigare men nu desto mer kuperad. Lövinslag ersatte på sina platser den förhatliga granskogen. På P1 gick ett reportage om Riccardo Muti som jag lyssnade på medan jag trampade. Rekommenderas om det ligger kvar.
Jag närmade mig Konga, här hade min farfar och farmor en sommarstuga för 40 år sedan. Ett infall att hitta den gjorde att jag svängde av och in i och ut ur det lilla samhället. Stugan låg vid en sjö, så mycket minns jag. Det fanns flera sjöar i närheten. Efter några turer på leriga vägar som gick över kalhyggen och längs sjöar gav jag upp och fortsatte på den stora vägen mot Tingsryd.
Utanför Tingsryd stannade jag och ringde min gamle vän i Olofström. Klockan var nio, jag var trött och det var fem mil kvar till den Blekingska orten. Dessutom började det bli mörkt. Budskapet var att vi skulle ses på tisdagen istället.

Jag hittade en camping där jag slog upp tältet. Etthundra kronor per natt plus en deposition som man fick tillbaka på beroende på hur mycket man använde duschen.

2012:32 16/7 Mörka Småland, del ett.

Vandrarhemmet i Ölands Skogby hade bra rum, okej duschavdelning och ett hyggligt gemensamt kök. Frukosten hade det sämsta kaffet jag serverats på ett vandrarhem. Kaffesnobb är jag inte. Ibland är det bara koffeinet jag är ute efter. Den gamla tidens klotformade kannor som ofta står på en värmeplatta där det ligger/låg en femtioöring kan innehålla en för ljus ogenomtränglig vätska med brända toner. Av en kusin har jag fått veta att det kallas "chaffisbläck". Till och med det kan jag dricka om tillfället är det rätta. Surt och med en lite bränd smak, välkomnar min munhåla det ändå. Men frukostkaffet den 16/7 i Ölands Skogbys vandrarhem var värre än så. Som bordsmargarin erbjöds Lätta - en produkt som gärna hade fått lätta för gott både från bord, kylskåp och livsmedelsbutiker. Äggen minns jag inte, brödet var varken sämre eller bättre än det på något annat vandrarhem och filen med müsli har jag redan glömt. Frukosten, som är ett av de viktigare målen när man ska lägga tiotalet mil under sig, var helt enkelt en av de snålare.

Det var växlande molnighet och västlig vind den här dagen. Jag cyklade till färjan som tog mig över sundet till Kalmar. Ombord visades en minst 40-årig film om båtens glansdagar. Reportrar intervjuade dåtidens kändisar. Kavajer, glasögon och frisyrer var av ett slag som man aldrig ser numera trots att nostalgin över passerade decenniers moden påstås vara återkommande. Glansdagarna för färjan kommer inte åter. Det byggdes en bro varöver den mesta trafiken numera går.

Av Kalmar såg jag inte mycket. Det går ett Öresundståg från stadens station så det är möjligt att ta en cykel hela vägen till Köpenhamn på räls om man vill. Det ville inte jag, det kändes som fusk. Mitt nästa delmål var för övrigt Olofström där en gammal vän bor. Olofström låg inte längs Öresundstågets sträckning så det verkade inte rationellt med tåg heller. Det var cykel som gällde. Men skulle jag orka fjorton mil?

Kalmar är en av de där städerna där man kan cykla i en evighet utan att ta sig ut. Jag skriver "man", kanske var det jag som än en gång bevisade vilken usel kartläsare jag är. Trots kartor och appar.
När jag väl hade nystat mig ur alla trafikplatser, tvärvänt på asfaltsstumpar som slutat i naturreservat och hittat den riktiga vägen, till en början parallell med autostradan E22 var det som vanligt. Jordbruksmarker, hagar, gårdar och sömniga - vilken kliché det uttrycket är - små villasamhällen med sina pizzerior, nerlagda postkontor och tomter med studsmattor. Glömde skriva att jag än en gång cyklade på det som hade varit en gammal järnväg under den första milen. Passerade fina, ofta stora, stationshus som numera är bostäder men där skylten som anger hur många meter över havet byggnaden ligger, ofta fortfarande finns kvar.

Klockan hade blivit tolv när jag befann mig på en spikrak väg genom granskog. En väg utan ren, en väg vars riktning var rakt motsatt den som vinden hade. En väg där lastbilar och långtradare, jordbruksredskap och en och annan personbil passerade.

Återkommer.

2012:31 15/7

Frukost, promenad, elvakaffe och så iväg. Men innan jag for hade A tagit en bild på mig framför min fullastade cykel. Det var ursprungligen meningen att den skulle visas på facebook men A hade problem med uppladdningen så det hände inte och det spelar inte någon som helst roll.
Den här söndagen sken solen och det var milda vindar mot ansiktet när jag cyklade söderut. Jag stannade i Gärdslösa för att ta en bild på minnesstenen över Stagnelius. I samma by ligger prästgården som poeten växte upp i. Där åt jag en grönsakspaj till lunch. Deltog också i ett lotteri som kan ge fria nätter där. Har i skrivande stund inte meddelats om dragning har skett.
Fortsatte söderut, tog in på en småväg som ledde genom vidsträckta, öppna strandhagar ner till havet. Tog bilder av härligheten. Öppnade grindar som jag stängde. Såg kor i fjärran. Ansamlingen av täta, mörka moln på himlen gjorde mig orolig. Vad skulle hända om blixten slog ner här? Jag återvände mot den stora vägen igen. Slutmålet var Färjestaden. Över bron får man inte cykla men man kan ta med cykeln på en buss. Det lockade mig inte. Bättre då att ta färjan från Färjestaden. Till färjeläget kom jag försent med tio minuter, ringde vandrarhemmet i Ölands Skogby och hörde mig för om rum.
Cyklade dit, checkade in och cyklade sedan till livsmedelsaffären vid vägskälet ner mot Färjestaden. Utanför affären såg jag den norska ensamcyklaren men hon såg inte mig. Inne i affären köpte jag pasta, några tomater och en chokladkaka. Lagade till pastan i köket till en av vandrarhemsbyggnaderna. Ett par satt och åt på den inglasade verandan och de drack vin ur en bib med Gosa. Doften av varmt rödvin fyllde även köket. Mannen i paret kom in i köket, där jag satt med min pasta, för att diska. Han berättade att han var gammal tävlingsskytt och nu skulle då åka och överraska sonen som fyllde jämnt. I present skulle sonen få ett av pappans vapen. Kvinnan kom också in i köket. Hon föreslog att de skulle torka stekpannorna och kastrullerna genom att sätta dem på spisen och slå på plattorna medan de diskade resten. Så blev det inte. När de var klara diskade jag och gick sedan till mitt rum där jag somnade.

Bild: Öländska ostkusten söder om Långlöt.

2012:30 14/7 pt 3

Hur ska jag minnas det här? Det är ju mer än en månad sedan Frankrike firade nationaldag och svenska rojalister firade kronprinsessans födelsedag. Kronprinsessan, titeln som av en för mig obegriplig anledning av många uttalas med betoningen på tredje stavelsen: kronprinSESSan. Jag hade varit utanför nyhetslandskapet några dygn. Visst kollade jag grilluppdateringarna på facebook och rantarna på twitter men jag hade faktiskt inte tänkt på att KRONprinsessan fyllde år. Det var K som kommenterade om det tror jag. Om det var många som reste till den här ön just den här dagen för att fira just den födelsedagen så var det inget jag märkte där jag befann mig.
Ut ur naturreservatet var jag på asfalterad väg igen. Platsen med Ölands största raukar skulle ligga i närheten så jag trampade dit. De var betydligt mindre än motsvarande kalkstensformationer på den större ön som hade kommit från samma dag. Sevärt? Kanske. Sedan var jag inne i ett med öländska mått större samhälle,  Löttorp, där jag köpte några äpplen och något att dricka. A hade skrivit att det fanns mat att laga i torpet där jag skulle bo så jag ville inte föräta mig.
Cykelvägarna på öns norra del går på vissa platser parallellt med väg 136, i andra avsnitt i långa ögleliknande omvägar kring den. Det är lövskog, hagar, lundar och bondgårdar. Fritidshus och permanentboenden.
Fyra mil norr om Kolstad börjar regnet. Inget ösregn, bara ett jämnt droppande som ändå kräver andra plagg. Jag bestämmer mig för att ta väg 136 och byter om i en busskur. Väg 136 är rak. Det finns en liten vägren. Jag sätter på P1 och lyssnar till en dokumentär om Susanna Kallurs försök att komma tillbaka.  Mitt idrottsintresse är svagt men det är alltid intressant att lyssna på de som kämpar.

A har messat vägbeskrivning, jag ska ta till vänster in på mindre vägar vid Köpingsvik. Regnet har tilltagit och jag vill verkligen komma in i värmen nu.
A och K är bortbjudna den här kvällen. Borderterriern B är hemma, nyckeln sitter i dörren, det är bara att gå in, har jag fått veta. B är en snäll hund som jag träffat flera gånger. Hon skäller knappt när jag vrider om nyckeln för att öppna. Hon kommer ut och hälsar entusiastiskt varefter hon beger sig. Ut. Från. Tomten. Där ligger den smala väg som jag kom cyklande på. Det var lördag, förhållandevis lugnt utom från en tomt där "West end girls" spelades så att det hördes vida kring när jag passerade. Jag mötte några bilar. Jag springer efter, ut på vägen och ropar efter B. Efter några minuter kommer hon tillbaka och springer in på tomten igen. Innan jag har hunnit se till att hon kommer inomhus har hon sprungit ut ur trädgården i en annan riktning. Jag försöker springa efter och ropa, men hör till sist henne inte längre. Panik. Jag ringer A. A svarar inte. A ringer tillbaka. Jag råkar trycka bort henne. Jag ringer A igen. Direkt till telefonsvararen. Så ringer A och vi får kontakt. A skrattar: "Vi har en hund med oss". B hade sprungit in på en granntomt och där blivit omhändertagen av grannen. När A och K kom cyklande från middagen så passerade de grannen och fick sin B tillbaka. Ingen är gladare än jag. Det hade inte känts okej att komma som gäst och orsaka en borderterriers frånfälle. Till saken hör att B inte har något trafiksinne och dessutom råkat ut för en trafikolycka tidigare.
Under hundpaniken har jag inte hunnit laga någon mat. A ställer sig och gör det. Färsk pasta med en fin italiensk skinka, grädde och parmesan. Ett glas rioja till det. Vi pratar till midnatt. Jag blir inkvarterad i det andra torpet på tomten och somnar i förordet till en Stagneliusantologi.

Conde de Valdemar, Crianza  12659.

2012:29 Den 14/7 pt 2

En norsk ensamcyklare var den enda tvåhjulsturist förutom jag som rullade ombord på MS Solsund som färjan mellan Oskarshamn och Byxelkrok heter. Vi nickade mot varandra. Jag tror att det är så vi cyklister gör, för att markera ett slags samhörighet. Om vi inte möts på vägen. Då vinkar vi. Kanske.
Det regnade när färjan lade ut så nästan alla passagerare trängdes i samma lokal på övre däck. Förutom människor var där även ett par hundar, bland annat en spets som kunde yla så att det lät som ett utdraget "ja". En mamma hade tre barn som inte gjorde som hon sade. Hon försökte därför att skrika så att de skulle lyda. Och så pratades det. Trots det lyckades jag sova sittande vid ett bord där även ett ungt par med en bebis satt. Drygt två timmar tog resan. Ett lätt dis rådde när jag började cykla från Byxelkrok. På Öland finns en i båda bemärkelser utmärkt cykelled som i norr passerar genom ett naturreservat. Det var kalksten, färister och så befann jag mig inne i en tallskog uppe på en klint. Därinne i skogen var det nästan tyst. Jag blev stående, blickande ut mot vattnet. Där ligger Blå Jungfrun. I vattenglittret. Molnslöjor på himlen, lätt sol. Och så det tysta. Frid är ett ord som jag sällan använder eftersom jag så sällan upplever den. Här fanns den i alla fall. Då.

Blå Jungfrun, digitalt

Efter en timme fortsatte jag så att cykla. På skogsstigar och mindre vägar. Sedan var jag ute på asfalterat underlag igen. Slutmålet för dagens tur var Kolstad utanför Borgholm. En god vän har - tillsammans med sina syskon - ett torp där. Återkommer till det.

Blå Jungfrun, analogt