2012:30 14/7 pt 3

Hur ska jag minnas det här? Det är ju mer än en månad sedan Frankrike firade nationaldag och svenska rojalister firade kronprinsessans födelsedag. Kronprinsessan, titeln som av en för mig obegriplig anledning av många uttalas med betoningen på tredje stavelsen: kronprinSESSan. Jag hade varit utanför nyhetslandskapet några dygn. Visst kollade jag grilluppdateringarna på facebook och rantarna på twitter men jag hade faktiskt inte tänkt på att KRONprinsessan fyllde år. Det var K som kommenterade om det tror jag. Om det var många som reste till den här ön just den här dagen för att fira just den födelsedagen så var det inget jag märkte där jag befann mig.
Ut ur naturreservatet var jag på asfalterad väg igen. Platsen med Ölands största raukar skulle ligga i närheten så jag trampade dit. De var betydligt mindre än motsvarande kalkstensformationer på den större ön som hade kommit från samma dag. Sevärt? Kanske. Sedan var jag inne i ett med öländska mått större samhälle,  Löttorp, där jag köpte några äpplen och något att dricka. A hade skrivit att det fanns mat att laga i torpet där jag skulle bo så jag ville inte föräta mig.
Cykelvägarna på öns norra del går på vissa platser parallellt med väg 136, i andra avsnitt i långa ögleliknande omvägar kring den. Det är lövskog, hagar, lundar och bondgårdar. Fritidshus och permanentboenden.
Fyra mil norr om Kolstad börjar regnet. Inget ösregn, bara ett jämnt droppande som ändå kräver andra plagg. Jag bestämmer mig för att ta väg 136 och byter om i en busskur. Väg 136 är rak. Det finns en liten vägren. Jag sätter på P1 och lyssnar till en dokumentär om Susanna Kallurs försök att komma tillbaka.  Mitt idrottsintresse är svagt men det är alltid intressant att lyssna på de som kämpar.

A har messat vägbeskrivning, jag ska ta till vänster in på mindre vägar vid Köpingsvik. Regnet har tilltagit och jag vill verkligen komma in i värmen nu.
A och K är bortbjudna den här kvällen. Borderterriern B är hemma, nyckeln sitter i dörren, det är bara att gå in, har jag fått veta. B är en snäll hund som jag träffat flera gånger. Hon skäller knappt när jag vrider om nyckeln för att öppna. Hon kommer ut och hälsar entusiastiskt varefter hon beger sig. Ut. Från. Tomten. Där ligger den smala väg som jag kom cyklande på. Det var lördag, förhållandevis lugnt utom från en tomt där "West end girls" spelades så att det hördes vida kring när jag passerade. Jag mötte några bilar. Jag springer efter, ut på vägen och ropar efter B. Efter några minuter kommer hon tillbaka och springer in på tomten igen. Innan jag har hunnit se till att hon kommer inomhus har hon sprungit ut ur trädgården i en annan riktning. Jag försöker springa efter och ropa, men hör till sist henne inte längre. Panik. Jag ringer A. A svarar inte. A ringer tillbaka. Jag råkar trycka bort henne. Jag ringer A igen. Direkt till telefonsvararen. Så ringer A och vi får kontakt. A skrattar: "Vi har en hund med oss". B hade sprungit in på en granntomt och där blivit omhändertagen av grannen. När A och K kom cyklande från middagen så passerade de grannen och fick sin B tillbaka. Ingen är gladare än jag. Det hade inte känts okej att komma som gäst och orsaka en borderterriers frånfälle. Till saken hör att B inte har något trafiksinne och dessutom råkat ut för en trafikolycka tidigare.
Under hundpaniken har jag inte hunnit laga någon mat. A ställer sig och gör det. Färsk pasta med en fin italiensk skinka, grädde och parmesan. Ett glas rioja till det. Vi pratar till midnatt. Jag blir inkvarterad i det andra torpet på tomten och somnar i förordet till en Stagneliusantologi.

Conde de Valdemar, Crianza  12659.