2012:32 16/7 Mörka Småland, del ett.

Vandrarhemmet i Ölands Skogby hade bra rum, okej duschavdelning och ett hyggligt gemensamt kök. Frukosten hade det sämsta kaffet jag serverats på ett vandrarhem. Kaffesnobb är jag inte. Ibland är det bara koffeinet jag är ute efter. Den gamla tidens klotformade kannor som ofta står på en värmeplatta där det ligger/låg en femtioöring kan innehålla en för ljus ogenomtränglig vätska med brända toner. Av en kusin har jag fått veta att det kallas "chaffisbläck". Till och med det kan jag dricka om tillfället är det rätta. Surt och med en lite bränd smak, välkomnar min munhåla det ändå. Men frukostkaffet den 16/7 i Ölands Skogbys vandrarhem var värre än så. Som bordsmargarin erbjöds Lätta - en produkt som gärna hade fått lätta för gott både från bord, kylskåp och livsmedelsbutiker. Äggen minns jag inte, brödet var varken sämre eller bättre än det på något annat vandrarhem och filen med müsli har jag redan glömt. Frukosten, som är ett av de viktigare målen när man ska lägga tiotalet mil under sig, var helt enkelt en av de snålare.

Det var växlande molnighet och västlig vind den här dagen. Jag cyklade till färjan som tog mig över sundet till Kalmar. Ombord visades en minst 40-årig film om båtens glansdagar. Reportrar intervjuade dåtidens kändisar. Kavajer, glasögon och frisyrer var av ett slag som man aldrig ser numera trots att nostalgin över passerade decenniers moden påstås vara återkommande. Glansdagarna för färjan kommer inte åter. Det byggdes en bro varöver den mesta trafiken numera går.

Av Kalmar såg jag inte mycket. Det går ett Öresundståg från stadens station så det är möjligt att ta en cykel hela vägen till Köpenhamn på räls om man vill. Det ville inte jag, det kändes som fusk. Mitt nästa delmål var för övrigt Olofström där en gammal vän bor. Olofström låg inte längs Öresundstågets sträckning så det verkade inte rationellt med tåg heller. Det var cykel som gällde. Men skulle jag orka fjorton mil?

Kalmar är en av de där städerna där man kan cykla i en evighet utan att ta sig ut. Jag skriver "man", kanske var det jag som än en gång bevisade vilken usel kartläsare jag är. Trots kartor och appar.
När jag väl hade nystat mig ur alla trafikplatser, tvärvänt på asfaltsstumpar som slutat i naturreservat och hittat den riktiga vägen, till en början parallell med autostradan E22 var det som vanligt. Jordbruksmarker, hagar, gårdar och sömniga - vilken kliché det uttrycket är - små villasamhällen med sina pizzerior, nerlagda postkontor och tomter med studsmattor. Glömde skriva att jag än en gång cyklade på det som hade varit en gammal järnväg under den första milen. Passerade fina, ofta stora, stationshus som numera är bostäder men där skylten som anger hur många meter över havet byggnaden ligger, ofta fortfarande finns kvar.

Klockan hade blivit tolv när jag befann mig på en spikrak väg genom granskog. En väg utan ren, en väg vars riktning var rakt motsatt den som vinden hade. En väg där lastbilar och långtradare, jordbruksredskap och en och annan personbil passerade.

Återkommer.