2013:10 Den bästa juveltjuven i världen

Det hade blivit midsommardag när jag bestämde mig för att ta en längre paus från facebook och vara tillräckligt pretentiös för att uppdatera om just det, just där, just då. Har varken sett hur många likes jag fick eller vad kommentarerna till den statusen handlade om.

Jag befann mig hos vänner i en annan kommun. Kvällen före hade vi ätit matjessill och potatis men också stekta nudlar med wokade sockerärter och sparris. Delat på en flaska folköl och druckit ett par glas vin. Inom synhåll fanns ingen stång, inom hörhåll ingen fylleskrålsång. Det var lugnt och stilla på innergården. Svensksommarsvalt. I vanliga fall hade jag skrivit om det. Men nu hade jag tappat lusten.

Idag, när jag inte hade varit inne på fem dygn kom så ett mejl i min vanliga box:
"

Hi Daniel,

Here's some activity you may have missed on Facebook. ..." Det rörde sig om ett meddelande, minst 84 uppdateringar, att någon hade en kommenterat en bild och att en annan hade kommenterat sin status. Jag hade överlevt. Meddelandet var jag tvungen att kolla, i övrigt struntade jag i vad som hade varit. Nu kanske någon tycker att jag är osocial som inte deltar. Må så vara. Jag kunde inte längre hantera det där och det började gå ut över allt. Det var det första jag kollade när jag vaknade, det sista jag gjorde innan jag somnade. I ett sällskap, så fort det blev tråkigt eller någon lämnade bordet, så var jag där i appen på telefonen. När jag körde fast i arbetsuppgifter. I den skenbara sysslolösheten. Så inte längre. Mitt konto finns kvar och kanske tittar jag in snart igen. Men likes, bilder på jordgubbstårtor, bad i skärgården och incheckningar på Gaston i Gamla Stan kan inte jämföras med att vara närvarande i det som inte finns på skärmen. Den sista meningen är öppet mål för den som vill skriva något i stil med att internet är verkligheten. Varsågod! Jag är på twitter, det är inte alls lika beroendeframkallande. För övrigt är årets bästa skiva varken "Random Access Memories" eller "Det kommer aldrig att vara över för mig" utan "The Devil Came A-Calling" av Prefab Sprout aka Patrick McAloon. Eller någon skicklig imitatör, det förekommer nämligen diskussioner om äktheten hos de påstått gamla låtarna som läckte under några timmar varefter de senare spreds på nätet. De finns inte på Spotify och McAloon verkar inte ha bekräftat att de är av hans hand. Mitt favoritspår är "The Best Jewel Thief in the World". Jag hade gärna betalat för det här albumet.

För att återvända till ansiktsboken; ikväll blev jag bjuden på räkor med hemvevad majonnäs på surdegsbröd, pastej från Oaxen, jordgubbar och jurassiskt vin. Fantastiskt, det hade gjort sig som uppdatering! Vi pratade för övrigt om ett projekt som startar nu och var oense om några av mina favoritförfattare utan att jag freakade ut. För tre år sedan blev jag så upprörd när Coetzee dissades av samma vän att jag var tvungen att få ur mig mina känslor senare, på gatan, inför en annan vän. Nu kan jag leva med att folk inte gillar allt som jag håller högt. Storsint som jag är. Caveau des Jacobins Chardonnay (nr 2292)

2013:9 Söndag

Här skriver jag vad jag vill, jag välkomnar dig som vill läsa och jag tänker inte ha synpunkter på de som inte gör det eftersom de tycker att bloggen saknar fokus. Den spretar som ni vet, har alltid gjort så länge den har funnits, den fyllde nyss åtta år och jag uppmärksammade det inte. Ju äldre jag blir, desto mindre viktiga blir födelsedagar, egna och andras. Som ett sätt att komma samman kan man ju fira dem. Och det är väl därför man gör det, strängt taget. Det har varit flera jämna födelsedagar i vänkretsen den senaste tiden och de har naturligtvis varit trevliga men samtidigt fungerat som en radda memento morin för mig.

Jag vaknade tidigt i morse och skrev ett brev som jag inte vet om jag kommer att skicka. Sedan åt jag frukost och det är inte särskilt intressant i sig men desto trevligare eftersom det finns färska jordgubbar just nu.

Kajakklubben skulle ha räddningsövningar. Under ledning av klubbens eldsjäl fick vi först instruktioner om vad man ska tänka på när man har vält och behöver ta sig upp. Sedan var det dags för det praktiska. Tillsammans med en annan klubbmedlem testade jag tre olika sätt att ta mig ombord efter att ha vält. När jag befinner mig upp och ner under vattnet är jag aldrig det minsta rädd, det känns nästan naturligt - avskyvärda ord - för mig att vara där. Ett drag i kapellöglan och så glider man enkelt ur sittbrunnen för att några sekunder senare bryta ytan. Då vidtar det som är ansträngande, nämligen att få kajaken tömd på vatten och positionerad med aktern mot medpaddlarens för och vice versa. Samtidigt som man ska hålla reda på paddeln. Sedan ska man ta sig upp. I den sjö som var idag var det inte särskilt svårt, jag lyckades till och med med övningen där jag skulle äntra kajaken för egen maskin, dvs utan medhjälpare. Trots att det var varmt i vattnet blev jag lite nerkyld efter tre övningar och paddlade till bryggan och gick in klubb-bastun tills jag hade hade återfått min normala kroppstemperatur.

XY som kommer från Wuhan i Kina har ju bott lite till och från i Sverige de senaste två åren och jag har träffat henne alldeles för lite. Vi hade bestämt träff på ett fik vid Odengatan så vi sågs där under eftermiddagen. Hon har blivit mycket bättre på svenska, min mandarin står och stampar. I morgon flyger hon till Chongqing, jag ser fram emot när hon kommer tillbaka i augusti.

Det var bara det.

2013:8 Orka

Jag läste på en blogg att man alltid ska skriva för att bli bättre på att skriva. Bloggen är en framgångsrik författares. Succé är jag inte ute efter, eller snarare, tror jag inte att jag har förutsättningarna för. Sedan kan jag läsa om hur vägen framåt är nio tiondelar transpiration och en tiondel inspiration tills korna går hem. Fantasi lider jag brist på och slutputs är svårt. Lägg därtill att jag endast är expert på något som är för känsligt för att omformas till fiktion. Och att jag inte kan någonting om något annat. Men själva skrivandet roas jag ändå av.
Den berömda författaren ifråga har jag aldrig läst en bok av. Bekanta med omdöme påstår att hen inte kan skriva. Men med sålda böcker i sexsiffriga antal så tror jag inte att hen behöver bekymra sig för klichéer och stereotypa personskildringar. Om det nu är det texterna lider av.

Cava och chianti.

2013:7 Peony

Den ser inte mycket ut för världen där den ligger i nedre botten av ett bostadshus på gångavstånd från den sfär - Globen - som tills nyligen var det största landmärket för publika inomhussammankomster i storstadsområdet. Jag avser förstås Peony, den lilla kinesen som har funnits i ett par år. Ser inte uttrycket "den lilla kinesen" illa ut i skrift? Att så förminska en folkgrupp vars medellängd i och för sig ligger under vår men ändå. Ett folk, eller flera, som på många områden var långt före oss västerlänningar i århundraden men som - och där kan jag alldeles för lite om historia - kanske stängde sig för mycket mot omvärlden lite för länge och dessutom på grund av motviljan inför import hade oturen att bli påkrigade beroendeframkallande mjölksaftsprodukter från vallmoblommor av britter, för att bibehålla tätpositionen i kampen om framsteget. Ett folk vars ledare nu - på ont och gott - alltmer sätter dagordningen genom frikostiga lån till västerländska demokratier som slösat lite för mycket lite för länge.
Nåväl, Peony är en av numera lyckligtvis flera restauranger i Stockholmsområdet som inte serverar den försvenskade varianten av det kantonesiska köket, läs fyra små rätter och de helsvenska friterade bananerna, ja ni vet.
Ikväll besökte jag med en god vän för tredje gången krogen som tyvärr var glesbesatt denna tisdagkväll. Jag har tidigare ätit deras ångkokta veteknyten - dumplings - "tillbaka-till-grytan-fläsket och den fiskdoftande auberginen. Alltid med belåtenhet. Låt vara att det finns lite av den omisskännliga glutamatelektrifieringen i vissa av smakerna. Nu ikväll blev det gurka med chili och vitlök - en ovanligt het sådan - grönsaksfyllda dumplingar med toner av ingefära, palatsvaktens kycklingtärningar och en rätt med tofu och auberginer i het chiliolja. I flera av dessa sparades det varken på hettan eller på den ljuva tungdomningen i form av sichuanpeppar. Fyra flaskor av det ganska anonyma och blaskiga, men till kryddig mat från Sichuan så lämpliga Qingdao-ölet från en helt annan del av Folkrepubliken, delade vi på och mätta och belåtna lommade vi därifrån. Då hade vi betalat knappa fyrahundra var för en måltid som hade räckt till tre. Om man är ute efter en smakfullt formgiven matsal i diskreta nordiska färgskalor där det spelas musik som passar den medvetne urbane och europeiske medelklasskonsumentens estetik och där hen glatt bränner en inte oansenlig del av den disponibla inkomsten på en meny som stoltserar både med styckdelar från frigående fyrfotingar inom länsgränsen och omsorgsfullt makade tillsatsfria viner från pliriga småproducenter i avlägsna franska kommuner så ska man inte besöka Peony. Om man däremot tycker att det är charmigt med en avstängd storbildsteve i ett hörn, röda lyckoutsmyckningar och musik som skulle kunnat höras i vilken kinesisk hotellobby som helst, inplastade menyer och tilltagna portioner så är har man hittat rätt. Att värdinnan - som är från Sichuan - delar ut rabattkuponger för återbesöket och att den treåriga dottern charmar gästerna med lika delar mandarin och svenska förminskar inte upplevelsen. Fler borde hitta hit snarast!

Peony
Skulptörvägen 4
12143 JOHANNESHOV
Tlf: 08-50860062
T-banestation Globen