2013:9 Söndag

Här skriver jag vad jag vill, jag välkomnar dig som vill läsa och jag tänker inte ha synpunkter på de som inte gör det eftersom de tycker att bloggen saknar fokus. Den spretar som ni vet, har alltid gjort så länge den har funnits, den fyllde nyss åtta år och jag uppmärksammade det inte. Ju äldre jag blir, desto mindre viktiga blir födelsedagar, egna och andras. Som ett sätt att komma samman kan man ju fira dem. Och det är väl därför man gör det, strängt taget. Det har varit flera jämna födelsedagar i vänkretsen den senaste tiden och de har naturligtvis varit trevliga men samtidigt fungerat som en radda memento morin för mig.

Jag vaknade tidigt i morse och skrev ett brev som jag inte vet om jag kommer att skicka. Sedan åt jag frukost och det är inte särskilt intressant i sig men desto trevligare eftersom det finns färska jordgubbar just nu.

Kajakklubben skulle ha räddningsövningar. Under ledning av klubbens eldsjäl fick vi först instruktioner om vad man ska tänka på när man har vält och behöver ta sig upp. Sedan var det dags för det praktiska. Tillsammans med en annan klubbmedlem testade jag tre olika sätt att ta mig ombord efter att ha vält. När jag befinner mig upp och ner under vattnet är jag aldrig det minsta rädd, det känns nästan naturligt - avskyvärda ord - för mig att vara där. Ett drag i kapellöglan och så glider man enkelt ur sittbrunnen för att några sekunder senare bryta ytan. Då vidtar det som är ansträngande, nämligen att få kajaken tömd på vatten och positionerad med aktern mot medpaddlarens för och vice versa. Samtidigt som man ska hålla reda på paddeln. Sedan ska man ta sig upp. I den sjö som var idag var det inte särskilt svårt, jag lyckades till och med med övningen där jag skulle äntra kajaken för egen maskin, dvs utan medhjälpare. Trots att det var varmt i vattnet blev jag lite nerkyld efter tre övningar och paddlade till bryggan och gick in klubb-bastun tills jag hade hade återfått min normala kroppstemperatur.

XY som kommer från Wuhan i Kina har ju bott lite till och från i Sverige de senaste två åren och jag har träffat henne alldeles för lite. Vi hade bestämt träff på ett fik vid Odengatan så vi sågs där under eftermiddagen. Hon har blivit mycket bättre på svenska, min mandarin står och stampar. I morgon flyger hon till Chongqing, jag ser fram emot när hon kommer tillbaka i augusti.

Det var bara det.