Det finns en Malmöväg som leder ut ur stan och som heter Sallerupsvägen när den har passerat Värnhemstorget åt sydost. Före Värnhemstorget heter den Östra Förstadsgatan. Följer man den längre in mot stan märker man att den har bytt namn till Östra Tullgatan när man passerat kanalbron. Efter Drottningtorget heter den Östergatan. Efter korsningen med Bruksgatan byter den så namn till Adelgatan för att efter Frans Suellsgatan heta Västergatan. Västergatan slutar vid Slottsgatan och på andra sidan av den ligger Kungsparken där den för övrigt har ett nytt namn som vi inte bryr oss om nu.
Jag brukar gå mina promenader på den gatan från Värnhemstorget in mot stan. Många gånger har jag tänkt att åtminstone en gång besöka någon av de restauranger som finns längs denna sträcka eftersom den rymmer både sunkhak och etablissemang som omskrivs i White Guide. Samt krogar som ligger där emellan i klass. Vissa har jag redan besökt flera gånger men andra har jag aldrig gått in genom dörren på. Jag får en idé.
Mitt projekt är att äta på alla krogar med alkoholrättigheter längs denna väg. Jag börjar nästan längst ut på Sallerupsvägen innanför Inre Ringvägen. Den första krogen som ligger där, på vänster sida om man kommer utifrån heter Hang Zhou. Där serveras luncher och det är kvällsöppet. Sedan den första juni längre än till klockan åtta eftersom pandemirestriktionerna lättat något. Det finns bord och stolar utanför men de är låsta med kedjor. Lite märkligt när det är sommarvarmt även på skuggsidan den här kvällen. Kanske räknar man inte med gäster.
Stilla stämning råder i den lite murriga lokalen. Jag är en av två gäster under den knappa timme som passerar från det att jag kommer till dess att jag har betalat.
På de vältummade menyerna med A4-blad i plastfacken finns knappt ett kinesiskt tecken. Menyn har två delar. En med rätter från miljardnationen, (eller åtminstone inspiration därifrån) och en del med europeiska rätter.
Wontonsoppan har en smakrik buljong med tunna salladslöksringar och fyllda vetedegsknyten vilkas fyllning inte smakar just någonting.
Szechuanankan som ska vara stark är skivor av relativt torrt brunt kött i en förhållandevis söt röd sås. Skivorna ser faktiskt ut som slottstek och av det ljuvliga ankfettet anas intet. Jag saknar sichuanpeppar och chilihetta. Det finns överhuvudtaget inget i rätten som minner om den sichuanesiska mat som jag regelbundet åt i Folkrepubliken när jag bodde där i två år. Grönsaker i något slags redning ligger på samma fat som ankan. Uppvärmt ris i en skål bredvid. Jag ber om pinnar och får in ett par använda. Servitören försäkrar att de är maskindiskade men ger mig ändå ett par nya.
Maten var inte förstörd av natriumglutamat men den lockade inte heller till återbesök. Tre sällskap hämtade takeaway under tiden.
När jag skriver detta slår det mig att det igår var 32 år sedan militären slog ned demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg i Beijing.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar