11 januari 2007

Jag skulle kunna bo där

27 juli 2003. Vi hade cyklat över Golden Gate och befann oss nu i den välmående byn Sausalito vid vattnet på norra sidan av bukten. Trötta, törstiga och lite hungriga beställde vi mat på första restaurant som såg något ut. Skaldjurssoppa för mig, jag kan inte minnas vad Desmond åt. Servitören kunde inget om vin. Han tyckte att ekad cabernet var lika bra som ståltankad chardonnay till soppan. Några halvsöta vita kalifornier var visst uppe på förslag också. Det blev chardonnayen. Som var lite i tuttifruttiaktigaste laget. Vi gick längs shoppinggatan och genom en park där en blåsorkester spelade. Sedan tog vi färjan tillbaka till Fishermans Wharf.
Apropå San Fransisco, häromdagen talade Steve Jobs om den nya produkten för ett stort och väckelseentusiastiskt auditorium där. Och jag satt uppe till halv tolv för att se presentationen som P - tack för det! - hade skickat länken till.
En bekant påpekade det patetiska i att man utsätter sig för reklam frivilligt på det här sättet. Men menade samtidigt att det var så bra så att det är värt det. Ja, det var en produktpresentation som bara amerikaner kan göra. Det är positivt menat. Nu längtar jag efter att produkten kommer hit! Jag kunde bara inte riktigt förstå varför Jobs framhöll möjligheten att köra cover flow på produkten som en så stor grej. Tills jag idag började hämta omslag på samma företags virtuella musikaffär för att det är så fint att kunna bläddra bland dem i musikprogrammet. Men jag avbröt efter 71 stycken eftersom jag plötsligt blev osäker på om det är gratis.

En fråga: någon som vet om Beatleslåtar finns att handla på nätet nu? Jobs skrollade ju fram Sergeant Pepper.

Bilden: Desmond Ng från Singapore inför cyklingen över bron.

9 januari 2007

Tisdag 9/1 2007

Misslyckades med surdegsbrödet. Det spricker på ytan och fastnar i formen när jag använder det grova rågmjölet. Trots att jag följer receptet. Änglamarks mindre grova funkar uppenbarligen bättre.
Satt och tittade på TV3:s "Middagen" - en dokusåpa om mat - när A ringde. Vi hamnade på Il Tempo och smuttade ett par timmar. För elva år sedan åt jag luciamiddag där med mina arbetskamrater. Jag kommer inte ihåg om krogen hade sebratapeterna då. Än mindre vad jag drack eller åt. För sju år sedan drack jag amarone för första gången. Det var Masis Vaio Armaron. Det var innan jag hade blivit vinintresserad men jag minns att jag tyckte om det. Har en flaska i min källare nu. Frågan är om jag kommer att dricka det innan jag reser. Lite mer än ett år har gott sedan drack jag Chianti Classico här med J. Vi hade varit ute i Hallunda innan på teater. Krogen på Högbergsgatan känns varm med de röda väggarna och de mörka träslagen. Troligen perfekt för en middag för två. Det skulle vara dagen!
Till Snotty gick jag sedan. Fortsatte att lobba för Sten om att de ska öppna i Peking. Och så gladde jag mig åt att jag lyckades pricka Union Carbide. Alltid något - kalenderbiteri som livsersättning. Eftersom jag jobbar i dag blev det lättkola där. Det blåser förskräckligt men det är samtidigt varmt. Är det effekter av el niño?

2005 Lugana, Cà dei Frati Lombardia 80 kr/glas - rent och korrekt men egentligen inget att blogga om.

2003 Valpolicella Classico, Zenato, Veneto 90 kr/glas - minns den som bättre. Lite för lätt för mig idag. Matvin, tvivelsutan.

Bilden: städare i den förbjudna staden, Peking juli 2006.

8 januari 2007

Om att bli källsorterad

Någon måste ha förtalat mig, ty utan att ha gjort något ont blev jag avlänkad en morgon. Hamnade kanske i någons virtuella sopnedkast. Ett hårt slag. Eller så har jag förtalat någon eller något och får sota för det. När jag upptäckte att jag försvunnit återgäldade jag genom att avlänka vederbörande men ångrade mig snabbt. 2007 är ju inte oviljans år.
Om man inte längre länkas beror det väl på att man har chanserat eller tappat blogg-geisten. Och då är det väl bra att man får reda på det så att man kan bli bättre.
En ambition, men inget löfte, för det innevarande året är att skriva mer om vin och mindre om mig själv.
Lisa Förare Winbladh skriver idag att bloggen inte är en sophink, föranlett av att någon använt sin just som avfallstunna. Och jag håller med henne när hon syftar på Matälskaren och andra välgjorda proffsbloggar. Den sistnämnda för övrigt den första blogg jag läste. (Med proffsblogg menar jag en blogg som huvudsakligen skrivs av någon som har bloggens ämne som levebröd, ingen ordvits avsedd.)
Men jag håller inte med om att den är en "publikation som vilken annan som helst". Eftersom bloggen i princip inte kostar något, till skillnad från tryckta medier, lockar den ju även många amatörer. Och den kräver ju egentligen inget annat av en än att man är uppkopplad.
God ton tycker jag att man ska hålla såväl i verkligheten som i bloggvärlden. Och jag är verkligen ledsen om jag inte alltid gjort det. Hållit god ton alltså. Har jag använt bloggen som sophink?
Jag är en amatörbloggare som började blogga för att jag tycker om att skriva. Att jag råkar vara intresserad av vin var ett sätt att förankra skrivandet i något. Men jag försörjer mig inte på det. (Jag kan inte skriva om mitt jobb eftersom jag skulle tvingas avidentifiera så mycket att det skulle bli helt anemiskt.)
Med detta i åtanke tar jag mig friheten att ibland skriva om lite vad som helst. Som ibland kanske är mest intressant för de som redan känner mig. Men, som sagt, min förhoppning är att det blir mer vin och mindre ego i år, 2007, som enligt kineserna är grisens år. Mindre förtal, färre elakheter. Mer saklighet. Och måndagen håller jag mig nykter.

PS. Ny länk till vänster: Sinne för vin. DS

7 januari 2007

I fredags

I sommar är det fem år sedan jag, D, B och M var i södra Frankrike och norra Katalonien för att äta på tre- och tvåstjärniga krogar. Ett dygn var vi i den lilla hamnstaden Collioure. Vi besökte ett ansjovismuseum och hamnade i en vinbutik där man fick prova traktens viner. I fredags drack jag den sista flaskan från den resan. Ja det var inte bara jag som drack den. Vi var sju stycken som delade på den till min efterrätt. I ett hus i Enskede där min morbror och hans hustru en gång bodde. Nu har hustruns son, min bonuskusin M med sambo H köpt huset och flyttat dit med lille I. Samma hus men annorlunda. Där finns induktionsspis nu. Ja, det är inte enda skillnaden. Jag rostade valnötterna i en panna på den. Det var första gången med induktionsspis för mig. Igår lagade jag en hel middag på en annan induktionsspis. En händelse som kanske inte ser ut som en tanke men väl som att jag har vänner som köper hus och induktionsspisar.

E som är min biologiske kusin har växt upp i huset. Han och A hade lagat asiatiskt. Det var citrongräsk, thaibasilika, röd chili, ärtskott, ingefära, kyckling och en god lök. Med ris. Hett och friskt. Gott. De ville dricka rödvin så systembolagspersonalen hade rekommenderat en lätt italienare. Halvtorr riesling är annars mitt tips. Jag som inte visste vad vi skulle äta hade tagit med mig en bordeaux. Knappast klockrent. Och L hade ett argentinskt vin.

Vi tog en tunnelbanan in till stan. Alldeles för sent för att jag skulle kunna ramla in på Snotty. Men det gjorde inget.

Och nu kommer lite fakta:
Vinet som vi delade till min efterrätt heter: Domaine de La Rectoire, Cuvée Parcé Frères, Muté sur grains, 2001.
Det är banyuls trots att det inte står så på etiketten. Det finns banyuls och banyuls grand cru. De skiljer sig med avseende på minimihalt av druvan grenache noir och fatlagringstid. Den senare varianten måste ha 75% av druvan och minst 30 månader på fat. Jag har hittat fläckvis information om vinet ifråga. Det är inte grand cru. Däremot är det rancio vilket innebär att man oxiderat det avsiktligt. Mina dyk i vinlitteraturen ger mig intrycket att banyuls inte har riktigt samma status som andra dessertviner. Fransmännen håller det högt men varken Mikael Mölstad i förra utgåvan av "Värld av vin" eller Oz Clarke med medarbetare i "Vin från hela världen" skriver särskilt många rader. Vad kännetecknar då vinet vars druvor vuxit på brant stupande, svårbearbetade pyreneésluttningar mot Medelhavet? Jo, det är ett naturligt sött vin eller vin doux naturel. Förkortas VDN. I den europeiska gemenskapens lagstiftning finns regler för hur ett sådant vin ska framställas. Lagtexter gör sig inte i bloggvärlden så ni slipper dem. Men ni kan ju läsa själva här och här.
Som ni vet innehåller druvor socker. När druvmusten jäser omvandlas sockret till alkohol, värme och koldioxid. Vid framställning av helt torra viner låter man allt socker jäsa ut. När man gör söta viner kan man gå tillväga på olika sätt. VDN-vinerna låter man bara jäsa såpass att de fortfarande håller en viss sockerhalt. Sedan tillsätts sprit framställd på pressrester som både stoppar jäsningen och drar upp alkoholhalten.
Vinet ifråga doftade av russin och katrinplommon, kanske lite bittermandel också. Ja det är naturligtvis sött också. H som gillar portvin tyckte nästan bättre om det här. Till den rika kladdkaka som vi drack vinet passar det kanske inte riktigt. Det är ju en av mina käpphästar att dessertvin inte passar bra till det söta. Jag brukade dricka banyuls till finncrisp med krämig blå- eller grönmögel för ett par år sedan. Det är en svårslagen kombination. På systembolaget finns nu endast tre viner som svarar på sökordet "banyuls" och de är alla slutlevererade:

Banyuls Millésime 2002 (nr 97123), 143 kr

Banyuls Select Vieux (nr 8305), 320 kr


Banyuls Hors d'Age Vieilli en Sostrera (nr 97189), 600 kr


Vi drack dessa viner till varmrätten:

Briccotondo Barbera 2005 (nr 2773), 67 kr

Inca Merlot Bonarda (nr 6122), 58 kr

Château de Seguin (nr 3958), 87 kr

Läsarkontakt

Det är roligt när bloggen kommenteras. Alldeles särskilt värdefullt är det när man lär sig något. Läs gärna Per & Britts upplysande anmärkning här. Nu vet jag både varför kaféägarna i Frankrike inte alltid skriver ut vilka som producerat vinerna. Och att jag kan fråga och be att få smaka. Måste emellertid öva min franska lite först.

Lördagkväll i New Jersey

Den här utmärkta kokboken klarar man sig länge med. Om man dessutom har ett socialt kontaktnät kan man laga samma rätt till olika människor utan att man avslöjas som den konceptupprepare man i själva verket är. Jag brukar åtminstone försöka att vara ärlig och hedra den som hedras bör. I detta fall författaren. Men igår lagade jag faktiskt ingen rätt ur den. För en gångs skull.
Jag hade bjudit mig hem till Redaktörn och lovat att kocka. Under eftermiddagen hade jag förtvivlat försökt komma på vad jag skulle laga. Så hittade jag ett recept på biff med lök på Arla-sajten. Gick till Konsum och köpte vad som behövdes. Kände ändå att något saknades. Så jag bestämde mig för att göra en sås också. Receptet är en rip-off på den sås som används till en ljummen kycklingsallad i ovan nämnda kokbok. Jag tror att jag gjorde så här för två personer:
Två hackade vitlöksklyftor fräste och mjuknade tillsammans med en tesked fänkålsfrön i olivolja. Sedan hällde jag i tre deciliter blodapelsinjuice och 3/5 msk touch of taste kalvfond. Det fick småputtra ett tag. Ett varv svartpeppar kom också med. Efter en tid smakade jag av det och fann att resultatet var gott. Silade därför bort lök och frörester och redde enligt förpackningsanvisningarna med maizena. Redaktörn tyckte att det blev gott. Men det som också var gott under kvällen var en av bordeauxerna från Beauvais. Alltså som jag köpte på flygplatsen i Beauvais. Vinet i fråga kommer från Haut-Médoc. Och Haut-Médoc är ett område i Bordeaux. Under en vecka har jag hunnit dricka fyra olika bordeauxer: Château Fontbon, Premius, Château de Seguin och nu i går: La Demoiselle d'Haut-Peyrat. Jag doftade och smakade. Kände det där pirret i magen som talar om att jag har hittat rätt. Så började jag - svepande som den amatör jag är - lägga ut texten för Redaktörn: "Alltså, den här producenten har förstått att världen är större än landmassan mellan Atlanten och Gironde. Här finns den packade frukten, de noggrant plockade druvorna, det fina fatarbetet, allt det där som gör ett bra vin. Och det är ett "internationellt" vin utan att för den skull vara vulgärfruktigt, alkoholdränkt eller vaniljglassliknande. Skulle inte förvåna mig om det här slottet tagit in en flygande vinmakare som förordat mikrooxygenation!"
Om de har anlitat en konsultande vinmakare vet jag ej. Vinet är fantastiskt bra och ett fynd för de knappa 10€ som jag tror att det kostade. Årgången var 2003 för övrigt. Nu tycker jag att någon svensk importör, Typ Johan Lidby, ska ta hem det här vinet så att vi får se det på systembolagets hyllor.

PS1. Jag drack lite lätt äpplig, ren och rättfram verdicchio när jag stod i köket. DS1

PS2. Vi lyssnade naturligtvis på the Rascals, Beach Boys och Motown när vi drack kaffe. DS2

4 januari 2007

Den sluttande slänten

Spagetti med lammfärssås blev det. Såsen var inte dopad med touch of taste. Men den hade anistoner från några stänk pastis. Gott. Och min bordeaux som jag köpte i 16:e arrondissemanget i söndags passade bra till. Det var alltså ett billigt vin, 5€, typ. Trevliga rostade fattoner, bra syra och hyfsat mörka bär. Ett fynd får jag tillstå. Premius Rouge 2002 hette det. Eftersom fransmännen fortfarande kör med sitt Minitel och sina modem hade jag inte förväntat mig att hitta något om vinet på republikens domäner. Men hos Viking Line fanns det lite information. Och här.

Sensmoral: Underskatta aldrig en billig bordeaux.

Meny 20070104

Nej, jag tänker inte skriva något om vad jag ska äta idag. För det vet jag inte. Än. Rubriken syftar på det utmärkta matprogrammet i P1. Jag lyssnade idag. Mikael Mölstad som blir återkommande krönikör funderade över svensk alkoholpolitik. Tänkvärt och jag höll med honom i det mesta. Något förenklat kan man säga att Mölstad menade att det är spriten som vi har anledning att frukta och därför bör beskatta hårdare än vinet. Så sant. Citerade USA:s tredje president Jeffersons ord om vin gjorde han också. Karin Fransson pratade bistromat och Karsten Thurfjell om viner som passar till sådan. Här kommer länken.

3 januari 2007

Vad ska fatet vara bra för?

För en tid sedan bad en bekant att jag skulle gästblogga. Jag knåpade ihop följande inlägg och mejlade iväg. Det såg aldrig dagens ljus på den bloggen. Så nu kommer det här i stället:

Vad ska fatet vara bra för?
I slutet av 1900-talet fick den återupptagna provsprängningen av kärnvapen i söderhavet svenskarna att börja bojkotta flaskor märkta ”Produit de France”. Försäljningen av franska viner störtdök och svenskarna började istället köpa flaskor från Spanien. Dessa viner var ofta inbjudande och generösa och de doftade nästan alltid vanilj. Om de var bra kunde de dessutom avge krondill, röda bär, plommon och annat men vaniljen var nog det största skälet till att den genomsnittlige rödvinskonsumenten började gilla vinerna från Rioja, Spanien.
I distriktet Rioja används ofta fat som är tillverkade av stavar från den storporiga amerikanska viteken, därav den söta vaniljkaraktären.
Nu är inte vanilj den enda doft som fat kan tillföra vinet. Om ni någon gång läst kaffe, kokos, tobak eller choklad i beskrivningen av ett vins doft så är det med stor sannolikhet faten som bidragit med dessa komponenter. Det finns andra arter än den amerikanska viteken och varje art har sin karaktär. Skogsek som växer i Sverige och bergsek är europeiska arter som brukas vid fatramställning. Ek är ett vattentätt, rötbeständigt och slagtåligt material som lång tillbaka har använts för olika förvaringsändamål. Under nittonhundratalet började tunnorna ersättas av rostfria ståltankar och betongkärl men allteftersom man har upptäckt hur man genom att behandla eken på olika sätt också kan påverka slutprodukten, det vill säga vinet, så används de åter alltmer, framförallt för lagring.
Ekfat är aldrig är helt täta så vinet kommer under lagringen att reagera med omgivningens luft vilket ger en långsam oxidation som medför att primära aromer försvinner och att tanninerna, garvsyrorna som ger viner deras strävhet, blir rundare i smaken. Andra processer pågår samtidigt. Bland annat avger eken tanniner och polysackarider till vinet.
En vanligt förekommande fatstorlek är 225 liter. Ett fat av den storleken kallas barrique. Franska vinproducenter använder ofta inhemsk ek i faten. Ektonerna blir stramare och – skulle mången vinvän skriva – elegantare än i viner lagrade på vitek. Av en europeisk 150-årig ek som måste klyvas får man i genomsnitt två barriquer. Den amerikanska viteken som har en annan trästruktur medger sågning och ger därför dubbel så många fat per träd. Fat rostas invändigt. Längden på rostningen och vilken eld som används påverkar också fatkaraktären.
Det förekommer att ekchips används för att ge vinerna fatkaraktär. Vad man då missar är den långsamma oxidationen som sker i riktiga fat. Jag kan föreställa mig att man i framtiden under kontrollerade former kan simulera oxidationsprocessen i ståltankar och på så sätt utnyttja ekens smakegenskaper på ett effektivare sätt. Vem vet, det kanske redan sker?
Vilka viner är fatlagrade på ett sätt som ger eksmak åt vinet? Många chardonnayer, exempelvis vita bourgogner, är ofta eklagrade eftersom druvan fungerar väl med eken. Tyska vitviner är i regel inte ekpräglade. Bland världens röda viner är det lätt att hitta fatlagrade. Cabernet sauvignon gynnas av eklagring. Tempranillon i Rioja trivs som sagt med den amerikanska viteken men i Rioja experimenteras det numera friskt även med andra typer av fat och druvblandningar. Det finns fler exempel. Av Systembolagets beskrivningar kan man sluta sig till om vinet är ekpräglat. Om personalen i din lokala butik inte kan hjälpa dig att hitta edade viner kan du försöka hitta information från vintillverkaren.

Matlagare brukar poängtera att ekpräglade viner inte är användbara i matlagning. Jag kan föreställa mig att det är fenolerna, polysackariderna och trätanninerna som ställer till det.

Anm: Faktainnehållet i detta inlägg kommer till stor del från Ulf Janssons utomordentliga artikel ”Vin och ek” som publicerades i Munskänken, nr 6 2005.

Bilden: en barrique påväg att rostas

2 januari 2007

2007


Jag har inte lovat någonting. Det känns bra. Jag har bara köpt några Hachette-prisade bordeauxer på flygplatsen i Beauvais. I morgon börjar arbetslivet igen.