Jag orkar sällan skriva nuförtiden och det har sina skäl. Skäl som inte är intressanta nog att skriva om. Om man som jag älskar att ständigt lära sig mer kanske man också är en sådan som jag ifråga om myter. Myter vill man ju helst vara för upplyst för att tro på. Påståenden som vid närmare granskning inte visar sig hålla kallas ibland för faktoider. Faktoider om vin kan ni läsa om här:
http://www.winespectator.com/webfeature/show/id/47742
5 december 2012
9 november 2012
2012:40 Vecka 45
Jag har inget att rapportera, det har inte hänt något, att jag druckit ett bibvin på ett litteraturquiz i Nacka och ett glas syltigt och brännande Dingac inköpt i Kroatien är inte värt att nämna.
Apropå presidentvalet: bättre att Obama vann än Romney, om ni frågar mig. Men bara för att något är bättre är det inte bra. Drönarbombningarna, Guantanamo, dödsstraffet och fossilbränslebranschens makt i världens mäktigaste nation är faktorer som gör att det inte finns något skäl att se ljust på framtiden. Möjligen lite ljusare än om den andre hade vunnit.
Och nu får gärna någon balansera debatten genom att påpeka att Sverige minsann hamnar på en ensiffrig plats vad gäller utsläpp av koldioxid per kapita och varför inte angripa undertecknad, herr Vinlus själv, för att han inte bor i en jordhåla där han lever på rötter, bär och sorkar?
Och för att han ibland äter kött, åker taxi och till och med flyger? För det vet väl alla: den som har det bra kan varken med trovärdighet eller har inte någon som helst rätt att vilja något som skulle kunna gå mot det egna intresset. Och kom ihåg: endast konsumentmakten kan förändra världen. Att tro på regleringar anstår inte liberaler. Och alla är vi liberaler. Nej köp istället ditt när- och kravodlade matvete i en butik nära dig så ska du snart se hur allt blir bättre. Och glöm inte att källsortera!
Apropå presidentvalet: bättre att Obama vann än Romney, om ni frågar mig. Men bara för att något är bättre är det inte bra. Drönarbombningarna, Guantanamo, dödsstraffet och fossilbränslebranschens makt i världens mäktigaste nation är faktorer som gör att det inte finns något skäl att se ljust på framtiden. Möjligen lite ljusare än om den andre hade vunnit.
Och nu får gärna någon balansera debatten genom att påpeka att Sverige minsann hamnar på en ensiffrig plats vad gäller utsläpp av koldioxid per kapita och varför inte angripa undertecknad, herr Vinlus själv, för att han inte bor i en jordhåla där han lever på rötter, bär och sorkar?
Och för att han ibland äter kött, åker taxi och till och med flyger? För det vet väl alla: den som har det bra kan varken med trovärdighet eller har inte någon som helst rätt att vilja något som skulle kunna gå mot det egna intresset. Och kom ihåg: endast konsumentmakten kan förändra världen. Att tro på regleringar anstår inte liberaler. Och alla är vi liberaler. Nej köp istället ditt när- och kravodlade matvete i en butik nära dig så ska du snart se hur allt blir bättre. Och glöm inte att källsortera!
22 oktober 2012
2012:39 Åt skogen
Jag skulle ut i skogen och det var lördag. Denna ständiga rörighet. Om jag hade vett att i förväg förutse hur allt ska bli kunde jag ju packat tidigare. Men inte. Fredagkvällen stupade jag nykter i säng utan att förbereda något. Så var det lördagmorgon med frukost, dagstidningens glättbilagor och the Economists klarhet. Hastpackningen. Joggingkläder, sängkläder och garderob för dåligt väder. Och så var plötsligt klockan för mycket. Jag sprang i gummistövlar med min packning till tvärbanehållplatsen och kom i tillräckligt god tid till T-centralen för att upptäcka att biljettautomaterna som förr satt i närheten av plattformen vid Spår 10 inte längre fanns så jag var tvungen att använda de gamla i närheten av biljettkassorna. De prövade mitt tålamod men biljetten hade jag i handen fem minuter före tågets avgång. Gammalt tåg som luktade insutten platsklädsel och gamla bananskal.
Grått och regn. Lövträdens gula blad som enda accent i glåmigheten. Steg av vid Flen och satte mig på bussen. Steg av i den lilla köpingen och gick till närmsta Coop och köpte kravägg.
Sedan ett par kilometers promenad i regnet. Passerade camping och badplats. Använde den smarta telefonens kartor för att hitta. Batteriet nästan slut. Leriga grusvägar mellan lundar och åkrar, en genväg över ett fält. När jag kom till bryggan hade jag skavsår. K satt i båten iförd sydväst och regnställ. Hon rodde över tjärnen till pensionatet där T stod på bryggan och tog emot.
Inkvartering. Sedan lunch med en ljuvligt gräddig svampsoppa på bland annat trattkantareller tror jag. Med en knivsudd grönmögelost. Cono surs ekochardonnay. Sufflépannkaka med frisk svartvinbärssylt till efterrätt.
Regnet fortsatte, det gick inte att göra ett dagsverke utomhus. Vi sov middag.
K's bror och brorson kom på oväntat besök. Prat om jakt.
Jag och T sorterade Åkerö och Melon för jordkällarmognande. K lagade middag.
Lammlägg med ångad, smörslungad savoykål och bondbönor. Ugnsbakade Åkerö med vispgrädde. En fin bourgogne som jag inte antecknade. Gewurztraminer. Skål och vägg. Somnade efter att ha läst ut "Mordets praktikt".
Söndagen. Uppehåll nu. Äppelplockning. A och H med hunden på besök. Ljuvlig toscakaka gjord på honung. Lunchen, en potatissallad med äpplen och annat gott från tomten. Finskuret, torkat nötkött från Oaxens skafferi. T som utfordrade bina med sockerlösning. Återfärden till stan. Slaggprodukterna.
Stötte ihop med familjen HL i Liljeholmen. De bor hos hennes mamma nu under renoveringen. Jag kan se huset från mitt fönster. Jag har glömt ringa D, vi skulle ju gå till Chongqing tillsammans! Krogen alltså som ligger här i Liljeholmen, inte den där jättestaden som nästan ingen som inte intresserat sig för Kina har hört talas om.
Jag träffade XY utanför Åhléns. Vi gick till Grill Ruby. Hamburgare. Sleepy Bulldog Pale Ale. Jag blev bjuden, vi pratade framtid, vad som händer där borta, om det finns ett uttryck på mandarin för "borta bra, hemma bäst". Naturligtvis finns det det! Men det är lite längre än våra fyra ord och jag kommer inte ihåg det.
Järntorget, där sa vi "Hej då". Jag promenerade hem längs Hornsgatan och tänkte att jag gärna skulle bo på Hornsgatan eftersom den är så bullrig och oinsmickrande med krimskramsbutikerna, nattjoggarna och de överbelamrade armaturbutikerna. Att man kan möta människor där som man inte vet något om. Som thaiparen på den där krogen. Som den där femtioårige, tunnliknande mannen med hästsvans och skägg i en fiskbensmönstrad ytterrock som passerade mig i korsningen vid Ringvägen. Det såg ut som kultur, tänkte jag. Utredning om kultur.
Den där drömmen om den opersonliga staden. Den där patetiska drömmen om den opersonliga staden där man är statist i något som man fantiserat ihop. Det kan ju inte gå annat än åt skogen.
Anm: Det var en fin helg, inget har gått åt skogen. Och det var, om det inte framgick, väldigt god mat, trevliga samtal och fina viner.
Grått och regn. Lövträdens gula blad som enda accent i glåmigheten. Steg av vid Flen och satte mig på bussen. Steg av i den lilla köpingen och gick till närmsta Coop och köpte kravägg.
Sedan ett par kilometers promenad i regnet. Passerade camping och badplats. Använde den smarta telefonens kartor för att hitta. Batteriet nästan slut. Leriga grusvägar mellan lundar och åkrar, en genväg över ett fält. När jag kom till bryggan hade jag skavsår. K satt i båten iförd sydväst och regnställ. Hon rodde över tjärnen till pensionatet där T stod på bryggan och tog emot.
Inkvartering. Sedan lunch med en ljuvligt gräddig svampsoppa på bland annat trattkantareller tror jag. Med en knivsudd grönmögelost. Cono surs ekochardonnay. Sufflépannkaka med frisk svartvinbärssylt till efterrätt.
Regnet fortsatte, det gick inte att göra ett dagsverke utomhus. Vi sov middag.
K's bror och brorson kom på oväntat besök. Prat om jakt.
Jag och T sorterade Åkerö och Melon för jordkällarmognande. K lagade middag.
Lammlägg med ångad, smörslungad savoykål och bondbönor. Ugnsbakade Åkerö med vispgrädde. En fin bourgogne som jag inte antecknade. Gewurztraminer. Skål och vägg. Somnade efter att ha läst ut "Mordets praktikt".
Söndagen. Uppehåll nu. Äppelplockning. A och H med hunden på besök. Ljuvlig toscakaka gjord på honung. Lunchen, en potatissallad med äpplen och annat gott från tomten. Finskuret, torkat nötkött från Oaxens skafferi. T som utfordrade bina med sockerlösning. Återfärden till stan. Slaggprodukterna.
Stötte ihop med familjen HL i Liljeholmen. De bor hos hennes mamma nu under renoveringen. Jag kan se huset från mitt fönster. Jag har glömt ringa D, vi skulle ju gå till Chongqing tillsammans! Krogen alltså som ligger här i Liljeholmen, inte den där jättestaden som nästan ingen som inte intresserat sig för Kina har hört talas om.
Jag träffade XY utanför Åhléns. Vi gick till Grill Ruby. Hamburgare. Sleepy Bulldog Pale Ale. Jag blev bjuden, vi pratade framtid, vad som händer där borta, om det finns ett uttryck på mandarin för "borta bra, hemma bäst". Naturligtvis finns det det! Men det är lite längre än våra fyra ord och jag kommer inte ihåg det.
Järntorget, där sa vi "Hej då". Jag promenerade hem längs Hornsgatan och tänkte att jag gärna skulle bo på Hornsgatan eftersom den är så bullrig och oinsmickrande med krimskramsbutikerna, nattjoggarna och de överbelamrade armaturbutikerna. Att man kan möta människor där som man inte vet något om. Som thaiparen på den där krogen. Som den där femtioårige, tunnliknande mannen med hästsvans och skägg i en fiskbensmönstrad ytterrock som passerade mig i korsningen vid Ringvägen. Det såg ut som kultur, tänkte jag. Utredning om kultur.
Den där drömmen om den opersonliga staden. Den där patetiska drömmen om den opersonliga staden där man är statist i något som man fantiserat ihop. Det kan ju inte gå annat än åt skogen.
Anm: Det var en fin helg, inget har gått åt skogen. Och det var, om det inte framgick, väldigt god mat, trevliga samtal och fina viner.
6 oktober 2012
2012:38 Betyg
Jag var i veckan på en sammankomst i Munskänkarna. Den handlade om olika sätt att betygssätta viner. Fyrgradiga, femgradiga, 20-gradiga - som Munskänkarna använder - och 100-gradiga som Robert Parker, Richard Juhlin m fl. använder. Parkers skala börjar vid 50 medan Juhlins går från noll.
Château Montus (nr 99423), 195 kr, 15p
Siepi (nr 99251), 599 kr, 17p
Prisvärdhet är en annan diskussion.
Munskänkarna använder som sagt en 20-gradig. I korthet, utseendet kan få två poäng, doften fem, smak tio och helheten tre.
Det var Ulf Jansson - mångårig munskänk (och trebetygare tror jag) - som ledde provningen. Han berättade att det finns ett stort inslag av objektivitet i poängbedömningen. Jag skulle nog hellre kalla det för konsensus men det är mindre intressant just nu. Det visar sig nämligen att när tre olika munskänkar - oberoende av varandra - testar vinerna så får de, med högst en poängs differens, samma betyg. Det har gjorts undersökningar där man har tittat på hur vinjournalister i olika publikationer bedömer viner och det är ofta stor samstämmighet.
Vi gjorde under kvällen en övning som bestod i att vi skulle poängsätta sex olika viner: i tur och ordning en billig rioja, en touriga nacional från Sydafrika, ett par pinoter från Chile respektive Beaune liksom ett tannat-baserat från Madiran och en 50/50-blandning av merlot och sangiovese från Toscana. Vi fick var tämligen samstämmiga om alla viner med undantag från de två sista. Vi fick veta att det var två pinoter vi testade, i övrigt var det blint. De blinda hade störst poängspridning. Poängen är att det är lättare att vara precis i betygsättningen om man vet vilket vin man testar. Jansson menar att varje vin måste bedömas efter dess specifika förutsättningar. Att jämföra en zinfandel från Napa Valley med exemplevis en bordeaux från Côtes de Bourg är inte meningsfullt ur betygsättningssynpunkt.
Några subjektiva reflektioner: jag gillade Siepi och Montus bäst, den förra helt fantastisk, den senare stor och kärv - kan drickas nu och om tio år. Den chilenska pinot noiren med sin godisaktiga blandning av jordgubbar och lakrits trodde jag var Errázuriz. Ett trevligt och opretentiöst vin. Bourgognen och det sydafrikanska var lite släta och Lagunilla lite stum.
Vinerna och munskänksbetygen, där 20 är max.
Lagunilla Crianza (nr 12669), 66 kr, 11p
Allesverloren Touriga Naçional (nr 2005), 120 kr, 14p
Duette Premium Pinot Noir (nr 6602), 99 kr, 13p
Beaune Premier Cru Louis Jadot (nr 90118), 179 kr, 15pChâteau Montus (nr 99423), 195 kr, 15p
Siepi (nr 99251), 599 kr, 17p
Prisvärdhet är en annan diskussion.
23 september 2012
2012:37 Att minnas
Det slår mig allt oftare hur mycket spänstigare och snärtigare jag skrev förr. Roligt, till och med. Åtminstone ibland. Tror jag.
Det händer att jag undrar om den onda sjukdom som drabbat de äldre i en del av släkten långsamt håller på att drabba mig. Placken. Att det är därför mitt bloggande bara blir segare och trögare. Nej, jag oroar mig egentligen inte. Det är bara det att det kan ta sekunder för mig att komma på namn. Som på den där skådespelerskan. Häromdagen när jag åt lunch på Smak i Malmö tillsammans med M. Vi pratade om fotoutställningar. Jag försökte komma på vad hon vars ansikte möter en på en affisch i trappan på Fotografiska Museet heter. Hon har kavaj, slips och håret på ett sånt sätt att hon snarare ser ut som en pojke på fotot. Om jag minns rätt ser hon lite arg ut. För att vara intresserad av foto har jag svåru att minnas detaljer. Nu var det hennes namn jag försökte minnas. Jag tänkte på "Match Point" av Woody Allen. Tänkte på den tveksamma filmatiseringen av Ellroys "Den svarta dahlian". Nada. Lloyd Cole har skrivit att han inte längre är ung, att han inte länge blir vansinnig av något, inte ens av - ja just det - Scarlett Johansson! Tack vare mitt minne för det oväsentliga visste jag var jag skulle leta för att komma på namnet. Så kan man ju hålla på.
När jag var i Malmö gick jag också på Bastard. Åt en grissida och drack förutom en Coteaux du Layon en Bourgogne Passetoutgrain från Domaine Dureuil-Janthial 2007/2008. Ett så kallat naturvin. Som var gott sällskap.
Det händer att jag undrar om den onda sjukdom som drabbat de äldre i en del av släkten långsamt håller på att drabba mig. Placken. Att det är därför mitt bloggande bara blir segare och trögare. Nej, jag oroar mig egentligen inte. Det är bara det att det kan ta sekunder för mig att komma på namn. Som på den där skådespelerskan. Häromdagen när jag åt lunch på Smak i Malmö tillsammans med M. Vi pratade om fotoutställningar. Jag försökte komma på vad hon vars ansikte möter en på en affisch i trappan på Fotografiska Museet heter. Hon har kavaj, slips och håret på ett sånt sätt att hon snarare ser ut som en pojke på fotot. Om jag minns rätt ser hon lite arg ut. För att vara intresserad av foto har jag svåru att minnas detaljer. Nu var det hennes namn jag försökte minnas. Jag tänkte på "Match Point" av Woody Allen. Tänkte på den tveksamma filmatiseringen av Ellroys "Den svarta dahlian". Nada. Lloyd Cole har skrivit att han inte längre är ung, att han inte länge blir vansinnig av något, inte ens av - ja just det - Scarlett Johansson! Tack vare mitt minne för det oväsentliga visste jag var jag skulle leta för att komma på namnet. Så kan man ju hålla på.
När jag var i Malmö gick jag också på Bastard. Åt en grissida och drack förutom en Coteaux du Layon en Bourgogne Passetoutgrain från Domaine Dureuil-Janthial 2007/2008. Ett så kallat naturvin. Som var gott sällskap.
15 september 2012
2012:36 Blekinge 17/7 2012
När jag två månader senare, i min soffa i lägenheten i Gröndal, skulle sammanfatta den där tisdagen i mitten av juli, slog det mig att det inte fanns så mycket att skriva. Jag kom inte ihåg så mycket. Tingsryd som jag lämnade. Småvägarna. Urshult där jag köpte jordgubbar och trampandet längs de blekingska sjöarna med anslag där man kunde boka fisketurer. En skogsmus som sprang över vägen där regnet ångade bort i solen. Några koppar kaffe i Ebbamåla. Danska turister.
Den rökta laxen hemma hos min gamle vän i Olofström. Gustave Lorentz gewurztraminer. En inspelad konsert från DDR, 1979.
Den rökta laxen hemma hos min gamle vän i Olofström. Gustave Lorentz gewurztraminer. En inspelad konsert från DDR, 1979.
 |
| Ebbamåla, Hovmanryd, Blekinge |
8 september 2012
2012:35 Vi bryter för ett kort avbrott
Under mina cykelturer tog jag också bilder på det gamla sättet med film som måste framkallas. Jag väntar på att filmerna ska bli framkallade så att de minst dåliga av dessa till jpegar inskannade bilder ska kunna användas här. Därför pausar jag lite innan jag skriver om Blekinge och färden till Bromölla.
2012:34 17/7 Börjes
Jag växte upp på landet en mil norr om Uppsala. Huset som vi bodde i låg mittemot en kyrka, det hade varit en skola (och bostad för kantorn tror jag). I närheten av vårt hus låg vad som varit en prästgård men där bodde en bondfamilj som arrenderade mark från kyrkan. Det fanns en till bondgård i byn med ett par som mina föräldrar umgicks med. Deras söner, som var i tonåren när vi flyttade ut från stan - jag var fyra - var för gamla för att leka med oss. Övervåningen på vårt hus hyrdes av ett par som inte hade barn. När jag var sju flyttade paret ut och en familj in. Den äldste sonen i familjen, A, och jag byggde väl kojor, cyklade, tittade på frimärkssamlingar, läste serier, slogs och såg på teve tillsammans. Eller vad det nu var barn gjorde tillsammans för 40 år sedan. Vi håller fortfarande kontakten, för övrigt. Jag hade en annan kompis, J, som bodde en kilometer söderut och så Å och M, barnen i den familj där vi var dagbarn. Det fanns inte så många kompisar i trakten.
I byn där vi bodde fanns en så kallad bygdegård. Bygdegården tjänade - när den inte användes användes till söndagsskolan, något kyrkkaffe eller för den årliga luciatillställningen - som festlokal. Till festerna kom folk ibland i amerikanare eller på motorcyklar.
Festerna var högljudda, värst var de som ordnades av Centerns ungdomsförbund, CUF. Så minns jag det i alla fall. Dagen efter festerna stod det sopsäckar på vändplanen utanför. Jag, A och min bror samlade på ölburkar. Vi grävde oss igenom uppblötta pappersdukar, matrester, plastglas, fimpar, hopskrynklade servetter och bestick för att se om det fanns några välbehållna, oskrynklade burkar som vi inte redan hade till våra samlingar. På den här tiden var burkarna av plåt, i skogen hittade vi ofta burkar som hade rostat. Burkarna från festerna var i det avseendet i bättre skick, däremot kunde de vara fulla med fimpar eller bucklade. Det fanns en mångfald av varumärken på den här tiden, bland annat Tingsrydsölet. Bryggeriet, som är nedlagt, köptes under 70-talet av Pripps som senare köptes av Carlsbergs.
Denna omständliga inledning för att komma dit jag befann mig nu, morgonen den 17:e juli 2012.
Ölet och närheten till Konga, där farfar och farmor hade en sommarstuga, var ju det enda jag förknippade med den småländska tätorten vars camping jag nu tältade på.
Jag hade uppdaterat med upplysningen att jag gjorde just det, bodde i Tingsryd alltså. Då hade kommentarerna som gick ut på att jag skulle besöka Börjes kommit.
Jag
När jag cyklade in mot centrum i den lilla staden fick jag syn på en leksaksaffär som hette Börjes. I den fanns ingen servering. Inte heller i hästsportsbutiken med samma namn. På huvudgatan i Tingsryd kunde man för övrigt åka häst och vagn, hästar verkar vara viktigt i den här delen av Småland. Vid torget varifrån hästturerna utgick låg ett varuhus som heter Börjes. På övervåningen i varuhuset, med utsikt över torget, ligger kafeterian. Där köpte jag två plastmuggar kaffe, en räksmörgås - med handskalade räkor, ägg, majonäs och ett salladsblad -, en fralla med ost och skinka samt ett wienerbröd. För det betalade jag 49 kr. I Stockholm hade det kostat det femdubbla. Jag bör tillägga att jag hade den goda smaken att inte bråka om att påtår inte ingick. (Kaffet kostade 1,50.)
Medelåldern bland gästerna i kafeterian var nog 55 år. Av det kan jag inte dra några slutsatser. Det kan ju vara så att de yngre var bortresta under semestern, det behöver inte vara ett tecken på att Tingsryd skulle vara en avfolkningsort. Jag har inga fakta om befolkningsutvecklingen i Tingsryd och utan fakta blir jag på min höjd en sådan där medelålders man som reser på den svenska landsbygden och betraktar utan att begripa någonting. Men ändå spekulerar och skriver ner spekulationerna. På ett slags postmodernistisk prosa. Och det vill jag ju inte. För allt smör i Småland! Jag låter det därför stanna vid observationerna.
De gråhåriga farbröderna på bordet bredvid mitt pratade i alla fall om vädret, om att det borde finnas en teknik för att blåsa bort regnmolnen från himlen. Med tanke på hur sommaren dittills hade varit. Jag tittade ut över torget. Tjejen som sålde jordgubbar där höll samtidigt ett öga på ett litet barn. Hennes? Hon rökte. Jag tänkte att det borde finnas en kampanj som blåste bort cigaretterna ur det allmänna medvetandet.
Jag drack upp mitt kaffe, reste mig, gick ner till cykeln och började trampa mot Olofström. Som vanligt var det stört omöjligt att ta sig ur tätorten på första försöket. Fortsättning följer.
Bilden: Börjes, Tingsryd Småland.
I byn där vi bodde fanns en så kallad bygdegård. Bygdegården tjänade - när den inte användes användes till söndagsskolan, något kyrkkaffe eller för den årliga luciatillställningen - som festlokal. Till festerna kom folk ibland i amerikanare eller på motorcyklar.
Festerna var högljudda, värst var de som ordnades av Centerns ungdomsförbund, CUF. Så minns jag det i alla fall. Dagen efter festerna stod det sopsäckar på vändplanen utanför. Jag, A och min bror samlade på ölburkar. Vi grävde oss igenom uppblötta pappersdukar, matrester, plastglas, fimpar, hopskrynklade servetter och bestick för att se om det fanns några välbehållna, oskrynklade burkar som vi inte redan hade till våra samlingar. På den här tiden var burkarna av plåt, i skogen hittade vi ofta burkar som hade rostat. Burkarna från festerna var i det avseendet i bättre skick, däremot kunde de vara fulla med fimpar eller bucklade. Det fanns en mångfald av varumärken på den här tiden, bland annat Tingsrydsölet. Bryggeriet, som är nedlagt, köptes under 70-talet av Pripps som senare köptes av Carlsbergs.
Denna omständliga inledning för att komma dit jag befann mig nu, morgonen den 17:e juli 2012.
Ölet och närheten till Konga, där farfar och farmor hade en sommarstuga, var ju det enda jag förknippade med den småländska tätorten vars camping jag nu tältade på.
Jag hade uppdaterat med upplysningen att jag gjorde just det, bodde i Tingsryd alltså. Då hade kommentarerna som gick ut på att jag skulle besöka Börjes kommit.
Jag
När jag cyklade in mot centrum i den lilla staden fick jag syn på en leksaksaffär som hette Börjes. I den fanns ingen servering. Inte heller i hästsportsbutiken med samma namn. På huvudgatan i Tingsryd kunde man för övrigt åka häst och vagn, hästar verkar vara viktigt i den här delen av Småland. Vid torget varifrån hästturerna utgick låg ett varuhus som heter Börjes. På övervåningen i varuhuset, med utsikt över torget, ligger kafeterian. Där köpte jag två plastmuggar kaffe, en räksmörgås - med handskalade räkor, ägg, majonäs och ett salladsblad -, en fralla med ost och skinka samt ett wienerbröd. För det betalade jag 49 kr. I Stockholm hade det kostat det femdubbla. Jag bör tillägga att jag hade den goda smaken att inte bråka om att påtår inte ingick. (Kaffet kostade 1,50.)
Medelåldern bland gästerna i kafeterian var nog 55 år. Av det kan jag inte dra några slutsatser. Det kan ju vara så att de yngre var bortresta under semestern, det behöver inte vara ett tecken på att Tingsryd skulle vara en avfolkningsort. Jag har inga fakta om befolkningsutvecklingen i Tingsryd och utan fakta blir jag på min höjd en sådan där medelålders man som reser på den svenska landsbygden och betraktar utan att begripa någonting. Men ändå spekulerar och skriver ner spekulationerna. På ett slags postmodernistisk prosa. Och det vill jag ju inte. För allt smör i Småland! Jag låter det därför stanna vid observationerna.
De gråhåriga farbröderna på bordet bredvid mitt pratade i alla fall om vädret, om att det borde finnas en teknik för att blåsa bort regnmolnen från himlen. Med tanke på hur sommaren dittills hade varit. Jag tittade ut över torget. Tjejen som sålde jordgubbar där höll samtidigt ett öga på ett litet barn. Hennes? Hon rökte. Jag tänkte att det borde finnas en kampanj som blåste bort cigaretterna ur det allmänna medvetandet.
Jag drack upp mitt kaffe, reste mig, gick ner till cykeln och började trampa mot Olofström. Som vanligt var det stört omöjligt att ta sig ur tätorten på första försöket. Fortsättning följer.
26 augusti 2012
2012:33 16/7 Mörka Småland del två
Den där raka, olidliga vägen har jag nästan förträngt. Min hunger glömmer jag inte. Vid infarten till Påryd fanns en liten fin damm med rosa näckrosor, dem glömmer jag inte heller. I samma ort fanns en ICA-butik som nyligen hade rånats. Därför satt ett anslag om att de helst inte hanterade kontanter uppsatt på dörren. På torget utanför butiken frågade jag en ortsbo om det fanns någon servering på orten. Det fanns en pizzeria som nog var stängd på måndagar. Jag cyklade till pizzerian. Mycket riktigt, den var stängd. Provianterade därför på ICA och använde kortet.
Till nästa ort längs rutten, Vissefjärda, var det ett par mil. I Vissefjärda fanns det golfbana med tillhörande restaurang. I cykelsvettiga kläder begår man inte golfrestaurang, så är det bara. I Vissefjärda fanns också ett par pizzerior varav en inte var nerlagd. Där ville jag också använda ett av mina kort. Dessvärre kom jag inte ihåg koden och tänkte att det skulle gå med legitimation istället. Det gjorde det inte, jag var tvungen att föra över pengar mellan konton till ett kort vars kod jag kunde innan transaktionen kunde göras. Fick ett smärre utbrott över detta eftersom jag inte hade mycket energi kvar i mina depåer. Jag åt till sist en vegetarisk pizza till den här lunchen som började kl 16. Vid 17 kom jag iväg, på radion rapporterades det om rättegången mot den senare för mord dömde Peter Mangs.
Efter ett par kilometer drabbades jag av det värsta regn som skulle falla på mig under den här semestern. Jag tog skydd under ett macktak, drog på mig regnstället och väntade ut de kraftigaste duscharna. Sedan satte jag igång. Vägen var nästan lika rak som tidigare men nu desto mer kuperad. Lövinslag ersatte på sina platser den förhatliga granskogen. På P1 gick ett reportage om Riccardo Muti som jag lyssnade på medan jag trampade. Rekommenderas om det ligger kvar.
Jag närmade mig Konga, här hade min farfar och farmor en sommarstuga för 40 år sedan. Ett infall att hitta den gjorde att jag svängde av och in i och ut ur det lilla samhället. Stugan låg vid en sjö, så mycket minns jag. Det fanns flera sjöar i närheten. Efter några turer på leriga vägar som gick över kalhyggen och längs sjöar gav jag upp och fortsatte på den stora vägen mot Tingsryd.
Utanför Tingsryd stannade jag och ringde min gamle vän i Olofström. Klockan var nio, jag var trött och det var fem mil kvar till den Blekingska orten. Dessutom började det bli mörkt. Budskapet var att vi skulle ses på tisdagen istället.
Jag hittade en camping där jag slog upp tältet. Etthundra kronor per natt plus en deposition som man fick tillbaka på beroende på hur mycket man använde duschen.
Till nästa ort längs rutten, Vissefjärda, var det ett par mil. I Vissefjärda fanns det golfbana med tillhörande restaurang. I cykelsvettiga kläder begår man inte golfrestaurang, så är det bara. I Vissefjärda fanns också ett par pizzerior varav en inte var nerlagd. Där ville jag också använda ett av mina kort. Dessvärre kom jag inte ihåg koden och tänkte att det skulle gå med legitimation istället. Det gjorde det inte, jag var tvungen att föra över pengar mellan konton till ett kort vars kod jag kunde innan transaktionen kunde göras. Fick ett smärre utbrott över detta eftersom jag inte hade mycket energi kvar i mina depåer. Jag åt till sist en vegetarisk pizza till den här lunchen som började kl 16. Vid 17 kom jag iväg, på radion rapporterades det om rättegången mot den senare för mord dömde Peter Mangs.
Efter ett par kilometer drabbades jag av det värsta regn som skulle falla på mig under den här semestern. Jag tog skydd under ett macktak, drog på mig regnstället och väntade ut de kraftigaste duscharna. Sedan satte jag igång. Vägen var nästan lika rak som tidigare men nu desto mer kuperad. Lövinslag ersatte på sina platser den förhatliga granskogen. På P1 gick ett reportage om Riccardo Muti som jag lyssnade på medan jag trampade. Rekommenderas om det ligger kvar.
Jag närmade mig Konga, här hade min farfar och farmor en sommarstuga för 40 år sedan. Ett infall att hitta den gjorde att jag svängde av och in i och ut ur det lilla samhället. Stugan låg vid en sjö, så mycket minns jag. Det fanns flera sjöar i närheten. Efter några turer på leriga vägar som gick över kalhyggen och längs sjöar gav jag upp och fortsatte på den stora vägen mot Tingsryd.
Utanför Tingsryd stannade jag och ringde min gamle vän i Olofström. Klockan var nio, jag var trött och det var fem mil kvar till den Blekingska orten. Dessutom började det bli mörkt. Budskapet var att vi skulle ses på tisdagen istället.
2012:32 16/7 Mörka Småland, del ett.
Vandrarhemmet i Ölands Skogby hade bra rum, okej duschavdelning och ett hyggligt gemensamt kök. Frukosten hade det sämsta kaffet jag serverats på ett vandrarhem. Kaffesnobb är jag inte. Ibland är det bara koffeinet jag är ute efter. Den gamla tidens klotformade kannor som ofta står på en värmeplatta där det ligger/låg en femtioöring kan innehålla en för ljus ogenomtränglig vätska med brända toner. Av en kusin har jag fått veta att det kallas "chaffisbläck". Till och med det kan jag dricka om tillfället är det rätta. Surt och med en lite bränd smak, välkomnar min munhåla det ändå. Men frukostkaffet den 16/7 i Ölands Skogbys vandrarhem var värre än så. Som bordsmargarin erbjöds Lätta - en produkt som gärna hade fått lätta för gott både från bord, kylskåp och livsmedelsbutiker. Äggen minns jag inte, brödet var varken sämre eller bättre än det på något annat vandrarhem och filen med müsli har jag redan glömt. Frukosten, som är ett av de viktigare målen när man ska lägga tiotalet mil under sig, var helt enkelt en av de snålare.
Det var växlande molnighet och västlig vind den här dagen. Jag cyklade till färjan som tog mig över sundet till Kalmar. Ombord visades en minst 40-årig film om båtens glansdagar. Reportrar intervjuade dåtidens kändisar. Kavajer, glasögon och frisyrer var av ett slag som man aldrig ser numera trots att nostalgin över passerade decenniers moden påstås vara återkommande. Glansdagarna för färjan kommer inte åter. Det byggdes en bro varöver den mesta trafiken numera går.
Av Kalmar såg jag inte mycket. Det går ett Öresundståg från stadens station så det är möjligt att ta en cykel hela vägen till Köpenhamn på räls om man vill. Det ville inte jag, det kändes som fusk. Mitt nästa delmål var för övrigt Olofström där en gammal vän bor. Olofström låg inte längs Öresundstågets sträckning så det verkade inte rationellt med tåg heller. Det var cykel som gällde. Men skulle jag orka fjorton mil?
Kalmar är en av de där städerna där man kan cykla i en evighet utan att ta sig ut. Jag skriver "man", kanske var det jag som än en gång bevisade vilken usel kartläsare jag är. Trots kartor och appar.
När jag väl hade nystat mig ur alla trafikplatser, tvärvänt på asfaltsstumpar som slutat i naturreservat och hittat den riktiga vägen, till en början parallell med autostradan E22 var det som vanligt. Jordbruksmarker, hagar, gårdar och sömniga - vilken kliché det uttrycket är - små villasamhällen med sina pizzerior, nerlagda postkontor och tomter med studsmattor. Glömde skriva att jag än en gång cyklade på det som hade varit en gammal järnväg under den första milen. Passerade fina, ofta stora, stationshus som numera är bostäder men där skylten som anger hur många meter över havet byggnaden ligger, ofta fortfarande finns kvar.
Klockan hade blivit tolv när jag befann mig på en spikrak väg genom granskog. En väg utan ren, en väg vars riktning var rakt motsatt den som vinden hade. En väg där lastbilar och långtradare, jordbruksredskap och en och annan personbil passerade.
Återkommer.
Det var växlande molnighet och västlig vind den här dagen. Jag cyklade till färjan som tog mig över sundet till Kalmar. Ombord visades en minst 40-årig film om båtens glansdagar. Reportrar intervjuade dåtidens kändisar. Kavajer, glasögon och frisyrer var av ett slag som man aldrig ser numera trots att nostalgin över passerade decenniers moden påstås vara återkommande. Glansdagarna för färjan kommer inte åter. Det byggdes en bro varöver den mesta trafiken numera går.
Av Kalmar såg jag inte mycket. Det går ett Öresundståg från stadens station så det är möjligt att ta en cykel hela vägen till Köpenhamn på räls om man vill. Det ville inte jag, det kändes som fusk. Mitt nästa delmål var för övrigt Olofström där en gammal vän bor. Olofström låg inte längs Öresundstågets sträckning så det verkade inte rationellt med tåg heller. Det var cykel som gällde. Men skulle jag orka fjorton mil?
Kalmar är en av de där städerna där man kan cykla i en evighet utan att ta sig ut. Jag skriver "man", kanske var det jag som än en gång bevisade vilken usel kartläsare jag är. Trots kartor och appar.
När jag väl hade nystat mig ur alla trafikplatser, tvärvänt på asfaltsstumpar som slutat i naturreservat och hittat den riktiga vägen, till en början parallell med autostradan E22 var det som vanligt. Jordbruksmarker, hagar, gårdar och sömniga - vilken kliché det uttrycket är - små villasamhällen med sina pizzerior, nerlagda postkontor och tomter med studsmattor. Glömde skriva att jag än en gång cyklade på det som hade varit en gammal järnväg under den första milen. Passerade fina, ofta stora, stationshus som numera är bostäder men där skylten som anger hur många meter över havet byggnaden ligger, ofta fortfarande finns kvar.
Klockan hade blivit tolv när jag befann mig på en spikrak väg genom granskog. En väg utan ren, en väg vars riktning var rakt motsatt den som vinden hade. En väg där lastbilar och långtradare, jordbruksredskap och en och annan personbil passerade.
Återkommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
