14 maj 2006

Lördagen den 13 maj 2006. Jag fortsätter att spreta.

Om jag ordnar fest eller middag så är det inte enbart för att jag vill att min lägenhet under några timmar ska befolkas av vänner som äter, dricker och pratar, med andra ord ser ut att trivas. Nej, det är också för att jag ska komma till skott och äntligen sätta upp den där hyllan, sy de där gardinerna eller få tillfälle att dricka exempelvis den där märgfulla rieslingen som tillförlitlige T gav mig i början av mars. Att dricka finviner som skvallrar om kalkhaltiga jordar, petroleum och sent skördade druvor ensam är helt enkelt inte kul. Nu hade jag nog egentligen inte tänkt att dricka just den där rieslingen igår men i den allmänna exaltationen över de först anlända gästerna råkade jag korka upp den. Och i den till synes aldrig helt sinade källa av vita som porlade under kvällen var den störst och bäst. Jag får anledning att återkomma till tillförlitlige T.
Ett av de andra skälen till nämnda fest var att jag skulle få upp min tredje stringhylla. String 2006 är ett dåligt skämt om kapitalförstöring och billig träersättning. Den bokhyllesektion som jag köpt för dyra slantar bågnar under böckerna. Och på Stalands säger de att de egentligen inte är tänkta enbart för böcker. Domarn! Nå, hyllorna är sköna att skåda och jag har försonats med tanken att de får härbärgera luft och lättare publikationer. Min andra sektion används helt och hållet till CD. Nu var tanken att jag skulle sätta upp en tredje sektion för samma ändamål. Efter hämtat ett enstaka hyllplan, som egentligen inte gick att köpa och som jag väntat på i månader, och därtill köpt ett dyrbart verktyg som känner av reglar, vatten- och elledningar begav jag mig hem för att skrida till verket. Istället för ett låg det två hyllplan i paketet. Bonus, tänkte jag. Men glädjen dog hastigt eftersom det visade sig vara två plan av sekunda sortering. MDF-materialet lyste igenom i de kanststötta hörnen. Så hylluppsättningen får vänta. Och så måste jag bråka med Stalands. Känns jobbigt.
Åter till festen. Vädret var bättre än prognosticerat så efter inledande välkomstdrickande i lägenheten av rieslingen och en silvaner från Franconia gick vi till Rosenlundsparken där vi spelade boule. Jag hade köpt en box Lindemans Chardonnay som vi tog med ut helt i strid med lokal ordningsstadga. Ett helt medgörligt vin som en kollega senare under kvällen efter en korkdispyt förklarade att han ansåg i prinicip odrickbart. "Det smakade sötat", sa han. Jag konstaterar att det finns en lätt men inte påträngande ek, lite tropisk frukt, lagom mycket syra men ingenting, absolut ingenting, som sticker ut.
Åter i lägenheten serverade jag en sallad ur Annas kokbok. Den innehåller kallrökt lax, apelsiner, dill och gräslök. I dressingen ingår förutom vinäger och olja; apelsin, honung, dragon, dill och fransk senap. Jag hade ringt bolagets kundtjänst för att få vintips. Där rekommenderade de den lätt glycerolfeta härliga pinot grisen från Bestheim till salladen.
Så åt, drack och pratade vi. Under kvällens gång öppnade jag även en gewurz och ett vin som jag fick av tillförlitlige T: Kavaklidere Selection 2000 Narincé-Sémillon.
Detta turkvin var orsaken till korkdispyten. En pust ur ett mögligt källarutrymme var det första som fick mina luktbulber i disharmonisk svängning. "Kork" skrek jag tvärsäkert. "Nej, det där är inte alls kork" sa min kollega. "Många viner har den där källardoften". Kollegan tycker till och med att det kan vara en behaglig luktkomponent. Det tycker inte jag. Smaken var skrikig. En gäll diskant som yrade om billig sherry. Det gick en stund. Vi försökte oss på vinet en gång till. Då hade källarväggarna helt klätts av någon toxisk Aspergillus. Kollegan instämde att det var odrickbart. Det blev vasken för återstoden. Men som alla förstår är det inte tillförlitlige T:s fel. Dålig kork eller dåligt vinmakeri kan vara förklaringen. Så jag öppnade en flaska champagne istället. Nu har jag bara chardonnay kvar i kylen.

Jo, jag glömde nämna det. Egentligen gillar jag inte efterrätter men eftersom en annan kollega fyller år idag, söndag, tänkte jag att en tät chokladskapelse kunde vara på plats under kvällen. Kollegan ifråga har en söt tand. Något som inte syns i hans gängliga kropp. Så jag tog ett recept ur den högproduktiva Maria Öhrns kladdkakebok. Öhrn är för övrigt en annan metabolismtrotsare. "Favoritkakan" hette receptet. Hör här: 125 g smör, 3 dl grädde, 250 g ljus choklad, 250 g mörk choklad och 250 g mandelmassa.
(Den mörka chokladen var rättvisemärkt. Välkomna alla neoliberaler att raljera över den patetiske vinlusen som uppmuntrar något så marknadshämmande! Som inte förstått att den osynliga handen är den enda vägen och att vi i den rika och starka världen inte ska lägga oss i produktionsförhållanden i andra länder. Och när ni ändå skrattar kan ni ju lägga till att vinlusen inte är särskilt konsekvent, något som effektivt tar kål på hans eventuella kredibilitet.)
Sedan skulle man ha två matskedar rom i smeten också. Eftersom jag inte förstod vilken rom som avsågs, mörk eller ljus, ersatte jag den med brandy de jerez istället. Jag tänker inte skriva hur man lagar kakan. Ni måste köpa boken. De sista gästerna drog vid halvelvatiden.
Då åkte jag till Årsta där S och M hade ihopflyttningsfest. Där bjöds på ett mousserande från Delapierre och en fantastisk hoummous! Kom hem vid tvåtiden. Och mår som en tronpretendent idag.

Vill bara tipsa om några intressanta saker om helt andra ting som publicerats i veckan. Läs smarta Jenny Jewert - för övrigt bland annat biolog - och Katrine Kielos. Sedan har den gode Kritan fått en sidekick. Kritan är ju en klok och omdömesgill bloggare som skriver om skolans värld. Ett ämne som många politker har åsikter om. Åsikter som kanske inte alltid är helt förankrade i erfarenheten vilket Kritans är. Nu skriver Kritans sidekick om andra saker också. Jag permanentlänkar till Kritans sidekick till vänster.

Kvällens viner:

Hattenheimer Mannberg Riesling Spätlese 1990. Erzeugerabfüllung. Finns ej längre på bolaget. Jag kysser skorna på tillförlitlige T.

Franconia Silvaner Spätlese Trocken Nordheimer Vögelein 2005. Ej på bolaget.

Tokay Pinot Gris Réserve (nr 2899), 86 kr


Lindemans Chardonnay (nr 16457), box, 215 kr


Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve 2003 (nr 5244), 88 kr

Kavaklidere Selection 2000 Narincé-Sémillon.

Philippe Fourrier Champagne Cuvée Prestige Brut. Ej på bolaget.

Boktips: Öhrn, Maria: Kladdkakor.


PS nr 1. Franconia har en för mig helt ny typ av förslutning. Metallkapsyl av engångstyp, dvs ej skruv, under vilken en glasplugg sitter. Jag har nästan blivit sannspådd. DS

PS nr 2. Jag får inte glömma att jag är skyldig Joopey en flaska mousserande. DS.

3 kommentarer:

Redaktörn sa...

Rättvis choklad, utmärkt.
Rättvisemärkta produkter är kanon för oss som både vill ha frihandel och att människor ska kunna försörja sig på det de producerar.

Vi som tycker illa om barnarbete och usla löne- och arbetsvillkor för redan fattiga människor väljer när vi kan den lite dyrare rättvisemärkta chokladen eller kaffet.

De som skiter i kakaoodlare i fattiga länder - eller har andra idéer om hur man kan hjälpa dem - väljer annan choklad.

Valfrihet och marknadsekonomi. Det borde neoliberalerna gilla.

Skönt inlägg förresten, Vinlusen. Låt det spreta.

Lisa sa...

Precis. Rättvisemärkt choklad är abslout inget handelshinder. Utan just en möjlighet att välja en dyrare men tyvärr ofta sämre produkt för att vi vill sova gott om natten och kunna slå oss för bröstet (klätt i snitsig skjorta vävd av små, små flinka fingrar). Lyckligtvis har de onda, hedonistiska Matälskarna upptäckt Green Organic som är så bra att det är värt att betala mer. Vi är inte snåla, bara sjukligt kräsna. Och nu ska jag med en dåres optimism testa Zoegas Hacienda i hopp om att det äntligen dykt upp ett rättvisemärkt kaffe som inte bara produceras, utan dessutom smakar anständigt.

För övrigt har vi ingen bil och bidrar därmed mindre till växthuseffekten som redan orsakar missväxt i Afrika så präktighetekvationen kanske kan bli rätt OK i alla fall.

Fast jag vill veta. Exakt hur mycet orättvist kaffe för man kolka då? Får jag ett par bonuskoppar för att jag personligen ringt och skällt ut Zoegas försäljningschef för att de inte har fått fram ett bättre ekokaffe?

Det här är så svårt!

Mu ska vi spela Exile!


Pussågonatt!

Vinlusen sa...

Ni vet att jag har tjänstebil. Den nya går att köra på E85 som anses vara mer miljövänligt. Jag tankar därför E85 så snart jag kan. Problemet är dock att den förmodligen ändå bidrar till marknära ozon, enligt en forskare jag hörde på radion i måndags. Så privatbilismen är ett problem. Jag tycker inte att matälskarna är onda. Själv är jag inte god. Jag har över huvudtaget svårt för manikéism och dikotomot tänkande.
Vad jag raljerade över är att personer som Peter Wolodarski och Mats Qviberg direkt ondgör sig över rättvisemärkning. De tycker att rättvisemärkning hämmar marknaden. Med mera. Och det tycker jag är magstarkt. Det är bättre att göra något litet gott än att resignera helt, tycker jag. Jag dricker Zoegas ekokaffe nu. Och ja, det smakar bränt gummi. Inte särskilt kul. Och det enda rättvisemärkta vin jag druckit hittills var inte mycket att hurra för. Jag är också på väg att lägga mig. Puss och kram och god natt!