Mysteriet Fontodi

Panzano, Italien, juli 2001. Jag, amatören, har rest med ett sällskap av professionella mat- och vinmänniskor till firman Fontodi. Det är den första "riktiga" provningen för mig. Tidigare har jag ordnat anarkistiska amatörprovningar eller hamnat på halvprofessionella dito. Men nu är det allvar. Minns inte om det faktiskt var herr Fontodi själv som ledde den. Jag får lära mig att man använder druvan sangiovese, att vinet legat på ekfat från Alliers och Tronçais och andra fakta som fastnar. Det är ett stramt vin med fin frukt som balanseras diskret av ekfaten. Tydliga men inte kantiga tanniner. Mina tidigare fördomar om italienska viner kommer omedelbart på skam. Vin santo dricker jag också för första gången. Jag köper inga flaskor där och då utan tänker att det kan vänta till strax före hemresan. Vi hinner besöka fyra vingårdar till under tvåveckorsperioden. Två gånger åker vi enoteket i Greve där man också kan prova olivoljor ur flaskautomater. Man köper ett plastkort som motsvarar en summa pengar. Varje gång man provar dras ett belopp. Storleken på beloppet är relaterat till vinets eller oljans pris. På enoteket kan man köpa viner från de flesta producenterna i Chianti. Dock inte Fontodi. Så jag reser hem utan några flaskor från den producenten.

Restaurant, Saslik, Helsingfors, 15 maj 2006. Vår finska värd har bokat bord här. Den ängslige svensken i mig som ständigt vill veta vad som är "rätt" och "på" sniffar turistfälla. Det känns oförskämt av mig att tänka tanken även om jag inte yppar den. Maten ska visa sig vara betydligt bättre än vad som är brukligt på turistfällor. En mångfald av förrätter beställs. Det är georgisk sallad med karljohanssvamp, grillade paprikor med mera, laxvariationer, saltgurka med sur grädde och honung, blinier. Med mera. Vi dricker en trist rysk pilsner och en liten vodka till. Till varmrätt har jag beställt ren på två sätt med surkål, syltlök, potatiskaka och annat. Jag ögnar igenom vinlistan, vågar inte testa ryskt eller georgiskt vin, men upptäcker att de faktiskt har Fontodi! Sniffar, smakar. Och erfar att det är lika bra som jag minns. Börjar rentav trumma i bordet av entusiasm. Jag hade gärna fortsatt men de andra ätarna ville ha omväxling så det blev Jaboulets châteauneuf du pape som flaska nummer två. Det var från 2003, året då vi hade tropiska nätter i Stockholm och värmen var olidlig på vissa platser på kontinenten. Jag tror att det är orsaken bakom att en del viner av den årgången från Rhône-området har lite syltig och kokt karaktär. Det finns antydningar till det i det här vinet. Jag tycker inte att det är helt balanserat och det känns inte riktigt sammanhängande. Vet inte om ni förstår vad jag menar. Alkohol, frukt och tanniner känns inte helt samspelta. De behöver repetera några år, dvs lagras. Men missförstå mig inte, det var ändå betydligt bättre än det mesta man dricker på krogen. Sedan blev det ett ripassovin som inte kändes särskilt ripasso dvs inte särskilt tätt. Eller så var våra sinnen vid det laget lite slöare. Renen var utsökt och hade kunnat ätas med tesked. Av tillbehör serverades ett överdåd som jag följaktligen inte orkade äta upp. Åter till Fontodi. Vad jag kan se har producenten ingen svensk importör. Varför? Är det för att vinerna anses för dyra? Det är i så fall synd.

Fontodi Chianti Classico, 2003
Paul Jaboulet Aîné, Châteauneuf du Pape, La Grappe des Papes, Les Cèdres - Rouge 2003
Cecilia Beretta Valpolicella Superiore Ripasso 2003

PS 1. Helsingfors är en vacker och ren stad. När ska svenskar sluta slänga skräp överallt och rasta hundar utan att ta hand om skiten? Behöver vi en ny håll-Sverige-rent-kampanj? DS.
Ps2. Redaktörn har kommit ut. Får se när jag ska våga. DS.