I fredags

I sommar är det fem år sedan jag, D, B och M var i södra Frankrike och norra Katalonien för att äta på tre- och tvåstjärniga krogar. Ett dygn var vi i den lilla hamnstaden Collioure. Vi besökte ett ansjovismuseum och hamnade i en vinbutik där man fick prova traktens viner. I fredags drack jag den sista flaskan från den resan. Ja det var inte bara jag som drack den. Vi var sju stycken som delade på den till min efterrätt. I ett hus i Enskede där min morbror och hans hustru en gång bodde. Nu har hustruns son, min bonuskusin M med sambo H köpt huset och flyttat dit med lille I. Samma hus men annorlunda. Där finns induktionsspis nu. Ja, det är inte enda skillnaden. Jag rostade valnötterna i en panna på den. Det var första gången med induktionsspis för mig. Igår lagade jag en hel middag på en annan induktionsspis. En händelse som kanske inte ser ut som en tanke men väl som att jag har vänner som köper hus och induktionsspisar.

E som är min biologiske kusin har växt upp i huset. Han och A hade lagat asiatiskt. Det var citrongräsk, thaibasilika, röd chili, ärtskott, ingefära, kyckling och en god lök. Med ris. Hett och friskt. Gott. De ville dricka rödvin så systembolagspersonalen hade rekommenderat en lätt italienare. Halvtorr riesling är annars mitt tips. Jag som inte visste vad vi skulle äta hade tagit med mig en bordeaux. Knappast klockrent. Och L hade ett argentinskt vin.

Vi tog en tunnelbanan in till stan. Alldeles för sent för att jag skulle kunna ramla in på Snotty. Men det gjorde inget.

Och nu kommer lite fakta:
Vinet som vi delade till min efterrätt heter: Domaine de La Rectoire, Cuvée Parcé Frères, Muté sur grains, 2001.
Det är banyuls trots att det inte står så på etiketten. Det finns banyuls och banyuls grand cru. De skiljer sig med avseende på minimihalt av druvan grenache noir och fatlagringstid. Den senare varianten måste ha 75% av druvan och minst 30 månader på fat. Jag har hittat fläckvis information om vinet ifråga. Det är inte grand cru. Däremot är det rancio vilket innebär att man oxiderat det avsiktligt. Mina dyk i vinlitteraturen ger mig intrycket att banyuls inte har riktigt samma status som andra dessertviner. Fransmännen håller det högt men varken Mikael Mölstad i förra utgåvan av "Värld av vin" eller Oz Clarke med medarbetare i "Vin från hela världen" skriver särskilt många rader. Vad kännetecknar då vinet vars druvor vuxit på brant stupande, svårbearbetade pyreneésluttningar mot Medelhavet? Jo, det är ett naturligt sött vin eller vin doux naturel. Förkortas VDN. I den europeiska gemenskapens lagstiftning finns regler för hur ett sådant vin ska framställas. Lagtexter gör sig inte i bloggvärlden så ni slipper dem. Men ni kan ju läsa själva här och här.
Som ni vet innehåller druvor socker. När druvmusten jäser omvandlas sockret till alkohol, värme och koldioxid. Vid framställning av helt torra viner låter man allt socker jäsa ut. När man gör söta viner kan man gå tillväga på olika sätt. VDN-vinerna låter man bara jäsa såpass att de fortfarande håller en viss sockerhalt. Sedan tillsätts sprit framställd på pressrester som både stoppar jäsningen och drar upp alkoholhalten.
Vinet ifråga doftade av russin och katrinplommon, kanske lite bittermandel också. Ja det är naturligtvis sött också. H som gillar portvin tyckte nästan bättre om det här. Till den rika kladdkaka som vi drack vinet passar det kanske inte riktigt. Det är ju en av mina käpphästar att dessertvin inte passar bra till det söta. Jag brukade dricka banyuls till finncrisp med krämig blå- eller grönmögel för ett par år sedan. Det är en svårslagen kombination. På systembolaget finns nu endast tre viner som svarar på sökordet "banyuls" och de är alla slutlevererade:

Banyuls Millésime 2002 (nr 97123), 143 kr

Banyuls Select Vieux (nr 8305), 320 kr

Banyuls Hors d'Age Vieilli en Sostrera (nr 97189), 600 kr

Vi drack dessa viner till varmrätten:

Briccotondo Barbera 2005 (nr 2773), 67 kr

Inca Merlot Bonarda (nr 6122), 58 kr

Château de Seguin (nr 3958), 87 kr