Jag har fortfarande inte varit på Silk Market

Ibland hör man uttrycket "en mörk bakgata". Någon säger om någon annan att "den skulle man inte vilja möta på en mörk bakgata". Vad är en bakgata? Är det en återvändsgränd, eller bara en tvärgata till en större upplyst gata? Frågan kom för mig när jag gick in på den dåligt belysta gatan där mitt hotell ligger. Men här i Peking är jag aldrig rädd för den mörka gatan. Det känns säkert här. Det enda man behöver frukta som västerlänning är kineser som stiger upp klockan fem och väsnas i hotellkorridoren. När det hände i morse slet jag upp dörren och satte fingret mot läpparna: "Schh!". En pensionerad dam satte sitt finger mot läpparna och härmade: "Schh!" och skrattade.
I Tiki bar satt bara en till person och åt frukost till Andrea Bocellis konsert i Las Vegas. Jag tyckte att det var något bekant med hans ansikte. Mer om det senare. Man hade grävt en grop i vägen utanför hotellet. Några stod i gropen och grävde, andra stod och tittade ner. Jag tog tunnelbanan till Dongsishitiao och gick till the Bookworm, det tog 17 minuter. På vägen såg jag par som övade dans utomhus i morgonkylan. Inne på bokcaféet återupptog jag teckenskrivandet som legat nere sedan mitten av september. Det gick trögt. Sedan åt jag lunch med televisionen. Trevligt. Efter lunch satt jag på samma ställe till klockan åtta. Sedan gick jag tillbaka till tunnelbanestationen vid Dongsishitiao. Jag såg andra par öva andra danser i kylan och mörkret utanför Arbetarstadion. Är det det här som är Kina? Människor gör saker tillsammans utomhus. Det må vara taijiquan, drakflygning eller samtal på parkbänken i sommarkvällen. Jag är inte van vid det men det verkar bra. På väg hem från hotellet såg jag att hålet i gatan hade fyllts. Hålet i den mörka gatan. Jag klädde om på mitt rum och gick ner till Tiki bar för att äta. Där var det tomt. Efter en stund kom den 38-årige kanadensaren David in. Sedan en familj med två barn. De talade svenska. Mannen som jag känt igen från morgonen. Jag frågade var han kom ifrån. Vilken bransch han jobbade i. Inget stämde. Tills han sade att han kom från min uppväxtort. När han sade sitt namn förstod jag att det var min brorsas klasskamrat från gymnasiet, typ för 26 år sedan . Så T, om du läser det här kan jag upplysa om att det var "Skummen" - visst kallades han så? som bor här. Hälsar till dig. Han delade en flaska Moët & Chandon Brut Imperial med sin hustru medan deras killar frivilligt och vi som råkade sitta vända åt samma håll - dvs jag och David - ofrivilligt såg "American Pie" på skärmen där Andrea Bocelli visas varje morgon. Medan vi pratade med dem. De åker tillbaka till Sverige i morgon.

Tisdag

Jag hade sträckt ut handen i gatan för att stoppa en taxi när istället en svart Nissan utan skylt men med pumpande musik som hördes flera kvarter stannade framför mig. "Jag skulle ha taxi" sa jag. "Jag kör dig" sa bling-tjejen bakom ratten "Vart ska du?". "Sanlitun, vad kostar det?" frågade jag. "Ingenting." Jag hoppade in och började fantisera om hur jag skulle ta mig ur i händelse av att bilen svängde åt fel håll. Men det gjorde den inte. Den höll stadig kurs mot mitt slutmål。 "Är du från Peking?" frågade jag. Det var hon inte, hon kom från Jianxi. Hennes 是 (shì - är) saknade sje-ljudet. Det var istället ett susande "s" före vokalen. Hon frågade mig en massa saker. Hennes accent gjorde att jag inte förstod en tiondel. Euro-sinodiscomixen som hon spelade på kännbar volym gjorde det inte enklare. "Förstår inte" var mitt stående svar. Även när hon frågade om mitt telefonnummer. Jag tackade så mycket och hoppade ur när hon stannade utanför "The Bookworm".

Jag gick till frisören. På samma gata fanns det tidigare andra "frisörer". En bekant till mig gick in i en sådan salong för en tid sedan. "Jag skulle vilja klippa mig", sa han. "Vi klipper inte" sa en av "frisörskorna". Han förstod att han hade kommit fel och gick. På gatan där min frisör ligger, hade man nu satt upp ett stort metallblänkande plank på den del av gatan där del flesta "frisörer" tidigare låg. Husen hade rivits. Bakom planket en jättelik spränggrop. Nya skrapor och shoppingcentrum kommer alltså att se dagens ljus snart. Galleriorna här är ofta ganska tomma. Marknaden verkar vara mättad. Men när OS kommer kanske köpkraften hos den halvmiljon besökare som förväntas förändrar situationen tillfälligt. Hos frisören tog man god tid på sig och bara 40 RMB för besväret. Billigast hittills.

I mina hemkvarter provar jag olika näringsställen. Trots att det ligger flera hotell och vandrarhem här så är det bara kineser på krogarna. Idag kostade middagen 12 RMB. Det var nötkött, nudlar och paprikabitar. Kunde inte komma på vad teet som serverades till grytan smakade. Lokalen var rökig, både av kökslågorna och gästernas tobaksbruk. En jättelik plansch med några tecken som jag inte kände igen, de såg inte kinesiska ut, på bortre långväggen med ett par i folkdräkt som svävade över en golfbana antydde att köket kom från en viss del av Kina. Jag var för trött för att orka fråga vilken.

Morgon och kväll

I morse tittade jag med ett öga på CNN medan jag rakade mig. Ett par i Kalifornien återvände till huset som slukats av de senaste veckornas bränder men bestämde sig för att inte låta sig nedslås utan satte upp en skylt bland sotresterna: "FINALLY NO TERMITES!!!". Grannar som passerade tomten på väg till de egna hemmens kolrester började le. Paret med skylten hade verkligen inte seglat fram på en räksmörgås genom livet. Deras tidigare affärsverksamhet hade gått i konkurs och de hade förlorat en dotter. Men de hade bestämt sig för att inte ge upp. Något att tänka på när ens största problem tycks vara att det inte går att hitta vettig riesling till ett vettigt pris här.

När jag var på väg hem från tunnelbanestationen gick jag in på en servering. Jag beställde: sjögräs och nudlar med fläsktärningar. Sex deciliter lokal lager: Tillsammans 12 RMB. Det var helt OK ur ätsynpunkt. Tärningarna smakade femkrydda. Intressant också att se bordsgrannen sänka en pluntstor flaska brännvin till sin mat. En måndag.

Bilden: Uppgången från eller nedgången till - beroende på vart man är på väg - tunnelbanan vid Guloudajie.

Stänger in mig på hotellet och tittar på film

I Tiki Bar finns det menyer som ligger framme för gästerna. Pizza, pasta och nachos står det på engelska. Om man frågar efter kinesiska rätter finns det en flottig meny enbart skriven med tecken som tas fram. De rätterna lagas någon annanstans, riset är aldrig varmt men det mikras på begäran. Och rätterna är prisvärda. Hotellet bjuder på en öl per person och dag. Om man sitter tillräckligt länge kommer även popcornen fram på borden. De är söta och smakar smöressens. En essens som sitter kvar i gommen i skrivande stund.
Jag kom hem på eftermiddagen. Urblåst. Och genomblåst av den bitande vinden. Himlen blå. Dagen hade börjat med ett abrupt avbrutet frukostmöte och ett försök till fruktbart arbete på the Bookworm. Jag behövde lätt underhållning. På hotellrummet greppade jag i högen med köpfilmer först "Zodiac". Min laptop kunde inte läsa den. Tog sedan "Die Hard 4". "This trailer has been approved for all audiences" stod det att läsa när den drog igång. När det så var dags att starta själva filmen visade den sig vara av den kvalitet som uppstår när man tar med sig hemvideokameran och filmar inifrån biosalongen. Osebar, papperskorgen. Blev så i stället "Almost Famous" som alla utom jag såg redan för sju år sedan. Ljudspåret var bland det bästa jag hört. Så perfekt anpassat för oss medelklassiga, västerländska sextiotalister. Vilken fantastisk blandning av Led Zeppelin, Beach Boys och Todd Rundgren med flera. Och inte minst Elton John. Solskenshistorien som främst kanske främst riktar sig till oss som är födda före 1980 var inte oäven heller. Men det är ändå med visst vemod jag börjar förstå att rocken kommer att vara lika obegriplig för låt säga min brorsons generation som swingen var för många i min. Så Philip Seymour Hoffmans rollfigur Lester Bang profetior i början av filmen har kanske slagit in. Kanske. Men det behöver ju inte behöva betyda något. Har för övrigt Philip Seymour Hoffman varit med i något skräpsammanhang om vi bortser från "Twister"? Jag har tagit av hatten, om jag nu någonsin bar en sådan, sedan jag såg honom för första gången i "Happiness" för åtta år sedan.
Apropå hattar, igår såg jag Philip Kaufmanns "Varats olidliga lätthet" från 1988. Lena Olin bär i filmen ofta en hatt i sammanhang där hon inte bär så mycket annat. Det var en lång film. Två skivor krävdes. Även här var ljudspåret bra. Men det dominerades av det som kallades klassisk eller seriös musik när jag växte upp. Jag har läst Kunderas roman - som filmen alltså bygger på, om ni inte visste det - två gånger. Jag ger mig inte in i den idiotiska diskussionen om filmen eller boken är bäst. Jag har kvar mina bilder av Tomas, Sabina och Tereza från läsningen. Och de liknar inte filmens. Mindes inte att Pragvåren hade så stort utrymme i boken. Och det filosofiska hade inte lika mycket plats på duken. Men filmen i övrigt då? Den nakenhet som bland annat användes i marknadsföringen var kanske djärv för tjugo år sedan men känns förhållandevis oskyldig idag. På gränsen till det tidlöst outhärdliga är däremot den fejkade tjeckiska brytningen i den engelskspråkiga filmen. Men, längden och brytningarna till trots, kärlekstriangeln mellan de som spelas Daniel Day-Lewis, Lena Olin och Juliette Binoche har sina engagerande avsnitt. Stellan Skarsgård som slemmig ingenjör och Erland Josephson som diplomat detroniserad till vaktmästare i mindre scener, är bonus för oss svenskar som fortfarande kommer ihåg vilka de är.

Det gamla klocktornets stora gata

Varje morgon ser jag en konsert med Andrea Bocelli på en stor plattskärm. Varje morgon visas denna konsert-dvd i Tiki Bar som frukostmatsalen på hotellet heter. Vet inte om någon av gästerna har bett om det. Jag börjar kunna låtarna efter en knapp vecka. Frukosten lärde jag mig redan första morgonen. Dimman över huvudstaden sipprade ner till tunnelbanestationens perronger när jag var på väg till jobbet igår. Sedan vidtog en vanlig arbetsdag. På kvällen bjöd J och W mig på kantonesiskt i Dongzhimenområdet eftersom jag just inträtt i en primtalsålder. Tack för det! En torkad fisk med svarta bönor och ingefära, gås med plommonsås, en sylta, rädisebollar med svamp, stark tofu, goda och blandade havsdjur och något mer som jag i skrivande stund inte minns blev det. Gott. Och den vanliga kinesiska ölen. Jag fick även se deras två veckor gamle O som mest höll sig lugn. Efter middagen gick jag och J till en "jazzbar" där Astrud Gilberto ljöd ur högtalarna. (Alla västerlänningar älskar Gilberto.) Inredningen var sådan att baren skulle kunnat ligga på Söder, i East Village eller Berlin. Där blev det i tur och ordning ilsket citrongul pernod, gt och en irländsk kaffe. Sedan kom jag hem till hotellrummet där jag blev skajpad med hyllningar. Värmande. Tack också till alla som använt ansiktsboken för samma ändamål!
Skulle egentligen satt mig för att blogga när jag gått igenom dagens e-post men händelser några hundratals mil österut satte stopp för det. Jag somnade med Arne Dahls "Upp till toppen av berget", den sämsta jag läst av honom. Han är annars en av Sveriges bästa deckarförfattare. Den här blandningen av fotbollshuliganer, nazister, pedofiler och exjugoslaver var i våldsammaste laget för mig. Däremot uppskattar jag att han bibringar läsaren lite klassisk bildning. Ovidius' metamorfoser kan man ju som bekant inte få nog av.
Under natten blev jag väckt av att någon sjöng "Det ska va' gôtt att leva" på gatan. Det bor alltså svenskar här.
Om morgnarna har jag borstat tänderna till CNN:s reportage om skogsbränderna i Kalifornien. Jag tittade tidigare på BBC World men den kanalen har försvunnit. Nu får jag roa mig med den amerikanska nyhetsbasunens fördröjning mellan bild och ljud. Efter Bocellifrukosten hyrde jag, delvis på kloka K:s och tillförlitlige T:s inrådan, en cykel och tog mig ner till the Bookworm. Där jag har försökt att jobba. Ett glas krusbärsbladsfrisk sauvignon blanc med en restsötma som nästan, men inte riktigt, blev besvärande drack jag till den nitratsmakande spenatsalladen. Och kunde sedan inte låta bli att blogga. På torsdag blir det syrah-provning här. Jag hoppas att jag kan komma.

En ickehändelse

Ja, mer än så behöver ni inte läsa. För jag har inget att skriva om. Intervjun som ett kinesiskt livsstilsmagasin gjorde med mig under eftermiddagen är ju inte något att komma med. Särskilt inte som jag fick tolkhjälp med mer än hälften av frågorna. Fotograferad blev jag också.

Annie, I'm not your daddy*

Annie's Italian Experience är egentligen ganska värdelöst. Trots att jag skrivit annat tidigare. Det är som att ha ett förhållande med någon som man inte är kär i och ändå tro att det ska vara trevligt när man träffas. Men hur kan det bli det? När de grillade aubergineskivorna med den smälta osten kommer in halvmikrade är intet att hoppas på. Det är så uppenbart att de stått i en kyl innan de tog omvägen via mikron till bordet. Skulle då vara lasagnen. Som faktiskt håller måttet. Och på samma sätt som i ett ansträngt förhållande behöver man andra människor kring sig för att det ska bli uthärdligt. Jag gick dit med Kinnas kompis Peter som bor här och det var trevligt. (Så här haltar jämförelsen betänkligt. Det var ju inte så att Annie hade bjudit in mig och så släpade jag med Peter. Han föreslog att vi skulle dit. Äh glöm min kassa liknelse) Jag var faktiskt positiv till Annie innan men i kväll förstod jag hela idén med haket. Och trevligheten var varken Annie's eller valpolicellans förtjänst. Jag bemödade mig inte ens om att komma ihåg namnet1) på den 260 yuan dyra rödvinsvinägern med italiensk proveniens som vi delade på. Ja, förutom tiramisun, espresson och grappan så bjöds inget minnesvärt.

Den enda människa jag med säkerhet vet att jag aldrig mer vill veta av, hörde av sig när jag hade varit tillbaka i Peking mindre än en vecka. Men inte till mig. I stället gick hon omvägen via min kompis Viking 2 för att av mig få reda på internetlösenordet i en lägenhet som jag och ifrågavarande delade en gång. Viking 2 ringde mig och berättade det. Jag lät hälsa genom honom att jag inte hade kvar koden. Det är sant. Det gick en vecka. Viking 2 ringde upp mig och berättade att han hade fått nya propåer från samma person. Koden måste till varje pris uppges. Annars skulle jag vara tvungen att avsluta abonnemanget. Det är tydligen så att om man inte aktivt avslutar ett internetabonnemang här så finns det kvar. Jag skulle behöva komma dit och avsluta det med hjälp av mitt pass. Hade vederbörande påstått. Jag nonchalerade det hela. Det gick några dagar. Det var onsdag kväll, jag åt middag i World Trade Center med Daisy - ett kärt återseende - när plötsligt E från Hunan hörde av sig på hennes telefon i samma ärende. Han förklarade på sin kompetenta engelska hur landet låg. Och E är bra. Han delar lägenhet med fridstöraren, han är till och med vän till ifrågavarande men det spelar ingen roll. Jag är beredd att hjälpa honom. Så idag stegade jag in på China Telecom's kontor och avslutade mitt abonnemang. 392 yuan kostade det. Sedan messade jag följande till personen utan impulskontroll: "Mitt abonnemang i lägenhet A-2306 är nu avslutat. Det gjordes på China Telecom's kontor. Du/Ni kan starta ett nytt abonnemang genom att ringa China Telecom's heta linje./Underskrift". Två timmar senare kom svaret "jag förstår". Den intellektuella kapaciteten är onekligen överväldigande. Och det är förhoppningsvis också det sista jag hör från 24-åringen.

I morgon ska jag intervjuas. Det kanske fotograferas också. Alla skjortor är smutsiga så jag var tvungen att köpa en ny. Det var svårt. Jag har så långa armar så antingen får man en skjorta som sitter i halsen men har manschetterna halvägs till armbågen eller så får man en med vettiga armar och knogutrymme mellan krage och hals. Hur man än gör så blir det fel. Men jag hittade faktiskt en som var passabel till sist. Och dyr.

PS. Det verkar som om blogspot är nere igen. DS.


*Artist och år. Googla inte.

1) Jo den heter faktiskt Re Teodorico Valpolicella. Hittade en gammal bild på flaskan.

Bilden: praliner i pizzakartongen. Annie's Italian Experience 20070612.

Tillgängligt igen, hur länge?

Jag blev väckt av ett telefonsamtal. Och låg sedan vaken och läste Arne Dahl i en timme. När jag tröttnade på det gick jag upp och satte på datorn. Såg att en kompis hade taggat 19 bilder av mig i ansiktsboken. Och fantastiska Space Babe meddelade i kommentarsfältet att man kan läsa bloggar här igen. Förutom att jag blev glad att höra från henne blev jag upplivad av att få tillgång alla till mina favoriter här till vänster. Och kanske kan somna om när jag läst dem.

Arbetande hotellgäst

Norr om Himmelska Fridens Torg, Den Förbjudna Staden och sjöarna ligger ett hutongområde där jag tittade på lägenhet i förra veckan. Det var i huset som var fullt av musiker som aldrig övade, om ni minns. Huset ifråga var inte av hutongtypen och det är inte heller hotellet som jag kommer att bo på i en månad. Men de omgivande byggnaderna här är det. Och det är faktiskt körförbud på den lilla knixgatan som går från stora vägen in hit. På väg till tunnelbanestationen såg och hörde jag, inte minst viktigt, brikettförsäljaren. De här byggnaderna värms nämligen av runda perforerade stenkolsbriketter1). Kanske inte det mest miljövänliga sättet att slippa den bitande torra kylan som nu tycks vara här om morgnarna. Men så är det i alla fall. Jag har lyckats förhandla mig till ett bra pris för vistelsen på mitt hotell. Mitt rum på tredje våningen har utsikt söderut mot klocktornet. Trådlöst nätverk. BBC och CNN på teven. Gratis frukost; te, formbröd, smör marmelad, några croissantliknande smördegsrullar och melonbitar. Frukt känns för övrigt som en bra motvikt till den ymniga fiberlösheten. Trevlig personal. Under frukosten började jag prata med en tysk som satt mitt emot mig. Den typen av samtal, "var är du ifrån?", "är det första gången i Kina", "varifrån i Tyskland är du?" och så vidare tröttnar jag aldrig på. Åtminstone inte om samtalspartnern är över trettio - om det är en man2) - och minst normalbegåvad vilket den här bayraren rimligtvis måste vara. Vi kanske hittar på något en dag, får se. Från mitt hotell är det tio minuters gångväg till tunnelbanan. Tunnelbanan kostar knappt två svenska kronor. Idag steg jag in i en vagn där jag inte behövde klämmas mellan kropparna. Jag kanske kom precis innan rusning. Tåget avgick 0813 och jag var framme vid kontoret 0840. Acceptabel restid. Sedan jobbade jag - med undantag för en lunch med svenske P på en japan i närheten - och några minuters ansiktsbokande/privatmejlande till 1920. När jag kom hem gick jag till hotellbaren för att äta. Medan jag väntade på maten märkte jag att ett par unga kineser i lokalen pluggade engelska. De övade på några meningar och jag kunde inte låta bli att lägga mig i. Jag försökte lära dem att ordföljden ändras om man ställer frågor på engelska - vilket alltså inte är fallet i mandarin - och att man inte får glömma "a" i frågan "are you a dog?". En fråga som jag inte kan se nyttan av annat än i förolämpande syfte. Vilket i och för sig är en skymf mot alla fyrbenta vänner. Om de nu är det. För att bredda ungdomarnas kunskap bad jag dem ersätta "dog" med "ape" så att de fick använda "an" också. Vi skrattade en del. Och det är just en av sakerna som jag tycker bäst om här. I landet som har inte har ett enskilt ord en för miljon men väl för hundra miljoner.
Sedan åt jag grönsaksfyllda vetedegsknyten med två sorters risvinäger. En chiliförstärkt och en naturell. Drack ett grönt te som hade dragontoner till. Och roade mig med att läsa Li's & Thompsons "Mandarin Chinese - A Functional Reference Grammar".

1)Jag hoppas att jag har uppfattat saken rätt. Om det finns någon expert därute som vet något annat så ber jag att få bli rättad.

2) Män under trettio är i genomsnitt mindre vettiga än kvinnor i den åldern. Men det finns alltid undantag.

Återkommande meddelande i ansiktsboken

"There are still a few kinks Facebook and the makers of Flog Blog are trying to iron out. We appreciate your patience as we try to fix these issues. Your problem has been logged - if it persists, please come back in a few days. Thanks!"

"Persists" eller "reappears"? Jag vet inte vilket ord som passar bäst. För återkommer gör det. Ofta.

Leta lägenhet del I

Evan heter han. Trodde jag. Det lät så när vi talade i telefon. När jag senare får se hans egenhändigt utformade visitkort ser jag att det står Aven. Han har ringt regelbundet sedan lunch för att bekräfta att vi ska träffas i Sanlitun klockan tre. Jag borde anat oråd. Redan första gången vi pratar säger han flera gånger. "Lägenheten ligger på bargatan i Sanlitun. Många utlänningar gillar bargatan i Sanlitun" Mörkblå kostym, elektrisk skoter och Louis Vuitton-väska (fejk) har han. Stora polisonger och ganska coola glasögon. Samt en tystlåten kompanjon. Han erbjuder mig att bli skjutsad. "Gå till fots" säger jag. Det är onsdag eftermiddag. Sol, molnfritt och glada turister dricker öl på SPR Coffees uteservering vid den stora klädmarknaden. Vi promenerar i tio minuter. Ett stort lägenhetshotell i svart sten kliver vi in i. Lovar gott. Aven får skriva på ett papper för att vi ska få komma in in hissdelen. Jo, jag glömde nämna att han upprepade sitt "Bargatan, många utlänningar gillar Bargatan" så många gånger på vägen att jag till sist var tvungen att sura ur mig "Jag har inget intresse av Bargatan." Vilket inte är sant, för det har jag ju. På rätt sida ligger "the Bookworm" eller "boksnoken" som C kallar den. På sjunde våningen i huset av svart sten ligger studion. Ett par lämnar lägenheten när ägaren, en man i 25-årsåldern, öppnar.Väggarna har en nyans någonstans mellan aprikos och kokt lax. Fönster mot söder. Det är uthärdligt. Västerländsk tvättmaskin. Bra. Hotellkänsla. Nja. Rent. Om priset är rätt kan jag bo här. Jag stänger av teven för att höra om det är lyhört. Det är det inte. "Vad kostar den här då?" frågar jag. "Prata med ägaren" säger Aven. I min annons har jag satt ett tak vid 4000 yuán i månaden. "5500" säger ägaren. "Vad är det här? Jag har ju skrivit i min annons hur mycket jag är beredd att betala!" utbrister jag. Aven justerar glasögonen med pekfingret och säger: "Vad tycker du är ett bra pris?" "Ja, helst under 3500." säger jag, halvt på skoj. "Fråga ägaren" säger Aven. "Du kan förhandla med honom." "Vadå förhandla? Jag har inte tid med det! Har jag sagt ett maxpris så vill jag ha det som utgångspunkt!" Jag tittar på ägaren. "Hon som var här innan dig ville betala 5500 per månad" säger ägaren. Perspirationspärlor börjar bildas på Avens panna. "Hon kan ta den." säger jag. "Tack för mig".
Jag, Aven och kompanjonen delar hissen ner "Hittar du något annat kan du höra av dig" säger jag till Aven. På gatan skiljs våra vägar.De tar av söderut. Jag promenerar mot norr.

Bilden: en rivningstomt på Bargatan.

Leta lägenhet del II

Han hade huvjacka och byxor i samma bomullsmaterial. Lägenheten var inte möblerad trots att det var ett krav från min sida. Hon från Hong Kong som lotsar mig mellan de potentiella bostäderna denna onsdagseftermiddag skäller faktiskt på honom för det. Möbler eller inte. Trots bra läge inger mig lägenheten obehag. Och innehavaren klädde sig - i min föreställningsvärd - kriminellt. Vi går till tunnelbanan och åker tre stationer österut. Nu känns det som vi är långt borta från centrum. På gatan köper vi en pannkaksliknande rätt med lite grönsaker i. Hon från Hong Kong bjuder. Jag har inte ätit sen frukost och maten gör gott. I ett hutong-område - alltså enplansbostäder av ursprunlig typ - ligger några brandgula femvånings hyreshus. Y som jag väljer att kalla lägenhetsfömedlaren ringer ett samtal. En tjej på en svart ljudlös skoter kommer farande. Vi går bredvid henne till andra änden av kvarteret med de brandgula hyreshusen. "Härinne bor det musiker." säger skotertjejen. "Jaha, så då kan man räkna med att de spelar instrument." säger jag. "Nej, de bara sover och äter här. De övar på andra platser." En rökande man som väntar utanför porten blir den som öppnar lägenheten. Rum i fil kanske. Dörren till badrummet är vattenskadad. En kackerlacka springer över köksgolvet. "Vi dödar dem" säger skotertjejen när jag påpekar insekten. I grannlägenheten hör jag en mezzosopran öva. "Hon diskar nog och sjunger medan hon diskar" säger skotertjejen. Nej, inte heller denna lägenhet är i min smak. Jag frågar Y: "Du sa att du hade en vän med en bra lägenhet, har vi sett den än?" "Det är den här." "Jaha så ni är vänner?" frågar jag. "Jag är hennes chef" säger skotertjejen som uppträder lite chefsaktigt. Nu ska jag passa på att påpeka att jag under eftermiddagen har växlat mellan att tala mandarin och engelska med Y från Hong Kong. I det här hyreshuset har de bara blivit engelska. Jag hör hur Y frågar skotertjejen på mandarin: "Vad sa du!? Att du var min chef!?" "Chef eller vän är väl sak samma." säger skotertjejen. Jag skjuter in att jag förstår vad de säger och att jag vill veta vilka deras roller är. Det visar sig att Y jobbar på något slags deltidskontrakt för en firma som skotertjejen är delägare i. Vi kommer överens om att de ska få visa mig en lägenhet i närheten av arbetarstadion dagen efter. Det här var igår kväll och eftersom jag inte ville ha arbetsdagen sönderhackad av lägenhetsletande sköt jag upp det till fredagen, dvs i morgon.

Leta lägenhet del III

- Hur gammal är du? Är du gift? Har du barn? Ett sätt för kineser att lära känna andra människor är att ställa just den sortens frågor. Första gången de träffar någon. I mina mörkare stunder har jag blivit ganska matt av det. Nu vet jag att det inte är med någon ond avsikt det frågas. Så jag klarar det. Men den här gånger var det jag som frågade när vi just hade lämnat en lägenhet som jag tittat på. Den tillfrågade kallade sig Lucy. Hon och en annan kontaktperson mötte mig en halvtimme tidigare vid uppgång B på en tunnelbanestation inte långt från kontoret där jag tillbringar många vakna timmar. Ett säljargument för de som försöker få en att välja en viss lägenhet är att det bara ät tio minuters gångväg till en tunnelbanestation. Vi promenerar i mer än tio minuter bort från stationen. Huset är kanske 40 år. Fönstren på de nedre våningarna är försedda med galler på utsidan. "Varför har de galler?" frågar jag. "För att skydda mot inbrott" säger Lucy på sin amerikanskt klingande engelska som jag har berömt flera gånger. Uttalet fick mig att tro att hon var någonstans ifrån de förenta staterna. Mannen som gör henne sällskap säger ingenting. Han kan inte engelska. Huset saknar hiss. När vi har genom det mörka trapphuset och kommit upp på åttonde våningen knackar vi på en grön, tung järndörr som för tankarna till en skyddsrumsdörr. En man med gluggar i tandraderna och yvig lugg öppnar. "Den är nyligen renoverad" säger Lucy när jag synar det björkfärgade plattorna av högtryckslaminat på golvet. Det finns en soffa, ett glasbord och ett TV-bord. Och en till våning. Men jag går först in i köket. Där finns ingen kokmöjlighet. Ett uttag på högt på väggen motsatt arbetsbänken om man tänker sig att ställa kokplattor på den. En vit ho som skulle platsat i en tvättstuga. Kylfrysen står på vardagsrumsgolvet. jag går upp på övervåningen. Dubbelsängens bäddmadrass har fortfarande plastklädseln kvar. Utsikten är vidsträckt. Men, jag kommer inte att bo här. Det är hål i väggarna och elinstallationerna lämnar allt övrigt att önska. Badrummet stinker. Det finns heller inget som liknar ett bredbandsuttag. "Var finns internet?" frågar jag. "De kommer att dra in en kabel när du flyttar in." Säger Lucy. "Det här med gallerfönster på bottenvåningen inger inte förtroende" säger jag till Lucy. Oklart varför jag säger det. "Jag bara skojade när jag sade det där om inbrott" säger hon. Jag förklarar att jag inte är intresserad av lägenheten. Det är på vägen bort från lägenheten som jag ställer frågorna. Lucy blir överrumplad. Hon har aldrig hört en västerlänning fråga så direkt. Däremot är hon van vid att kineser gör det. Och, för er information; hon är 27, ogift, har inga barn och ingen pojkvän.

Luften har varit ovanligt klar

Hösten är enligt alla i övrigt oeniga guideböcker - och det går fler än tretton på dussinet här - en årstid då staden visar sig från sin bästa sida. Eller staden förresten. Det är atmosfären och befolkningen som kanske gör det. Luften är hög och relativt ren. Det är färre utlänningar här, färre fula magväskor och basebollkepsar. Färre för lokalbefolkningen att blåsa. Eller rättare sagt överleva på. Men trots det, taxichaufförerna utanför shoppingmekkat i Sanlitun, Yashow, försökte igår lura på mig ett fixt pris till en annan del av staden. Rusningstid påstod de. Klockan två fredag eftermiddag? Knappast. Ett fixt pris som för övrigt skulle visa sig vara femfaldigt det jag betalade för att ta mig till kontoret där jag hade möte med en sekreterare och en IT-chef med den chaufför jag haffade på gatan utanför. Arbetsdagen blev lång. När jag och chefen hade kommit hem efter ett träningspass på hotellet var klockan redan tio. Vi drack en grenache/shiraz-blandning från Rosemount som hade lite sötma i smaken och ganska mycket drottningsylt i doften. Tillsammans med tre exorbitant prissatta men ändå fantastiska ostar: Appenzeller (säkert felstavat), Primadonna och Saint Agur (säkert med något glömt ^ eller ¨). Idag lyckades jag sumpa två och en halv timmes arbete för att jag svarade nej när ordbehandlingsprogrammet frågade mig om jag skulle spara förändringar. Hur tankspridd får man vara? Sedan tränade vi, letade efter CD-spelare - finns inte längre - och såg "Donnie Darko" plus tre och ett halvt avsnitt av "Prison Break". Nu har vi ätit ostrester och druckit sydafrikanskt som jag drack häromdagen om ni vill kolla. Snart dags att sova.
Grattis till J och W som blev föräldrar häromdagen!

Arbete och fritid

Jag har börjat arbeta igen. I ett annat land. Mejlade min fackförening igår och ställde några frågor. Bland annat vad som gäller när man arbetar utomlands. De meddelade att man ansluter sig till a-kassan i det landet där man arbetar. A-kassa i Kina? Knappast. Jag kommer nog att göra mig av med det svenska skyddsnät vars maskor ändå visade sig för vida när jag föll. Tycker inte att det är värt fyrahundra kronor i månaden att få en tidning som i varje nummer berättar att man behövs trots att arbetsmarknaden säger motsatsen. Tro nu inte att jag på något tokhögrigt sätt tycker att det är dumt med fackföreningar, för det gör jag inte. Det är möjligen dumt att vara anställd i ett litet småföretag utan lokal klubb när den påstått kommande arbetsbristen gör sig gällande. Men det var inte alltid så. De första fyra åren på arbetsplatsen var bra. Sedan slutade plötsligt mina kunder att ha pengar. Bolag i branschen gick i putten och auktionerade bort grejerna billigt till kunderna som inte hade pengar. Återanvändning som jag principiellt gillar blev plötsligt en ny form av konkurrens som jag skarpt ogillade. Ja, jag skulle kunna dra ut på historien om min karriär som började stå still men eftersom jag vill tänka ljust och framåt så hoppar jag över det. Nu sitter jag med en australisk shiraz framför mig. En shiraz som jag drack med J och den gode K:s lika goda kollegor för tre månader sedan. Den gode K som för övrigt ständigt underhåller mig med kommentarer om min stökiga ansiktsbok. Nåväl, det var med blandad glädje jag drack shirazen den gången. Och smolket var ett missförstånd. Fick jag senare veta i en moskéträdgård i Xian*. Och senare, över en Hong Kong-frukost i Shanghai*, fick jag veta att jag inte skulle anta så mycket. Och det var sagt i all välmening. Endast den som bryr sig vågar säga det som kan vara besvärligt att höra. (VM i klyschor.) Det var lärorikt. Nu är lärdomskällan flera hundra mil söder om mig. Och reser snart österut och hamnar i en av mina favoritstäder. Som faktiskt är platsen man tänker på när man hör ”Go West”. På frågan om jag kunde rekommendera något att se i stan som för övrigt är spelplats för Hitchcocks ”Vertigo” hade jag inget att svara. Att promenera upp och ner för de branta gatorna, bli bjuden på sushi av en fastighetsmäklare, somna på en jazzklubb och bo på Carlos Santanas favorithotell kan jag anbefalla. Cykla över Golden Gate, äta lunch i Sausalito eller ta snabbtåget till Berkeley är inte heller fel. Och det var sådant som min förra arbetsplats gjorde möjligt. Så jag är inte bitter. Varken på den eller på något annat. Osten som vi äter till vinet, en Primadonna, är något som varje ostälskare borde pröva. Att Holland, detta land med de märkliga matvanorna, kan prestera något så bra var en överraskning för mig. Det finns faktiskt goda ostar från Norge också om ni nu inte visste det. Jag vet däremot inte vad de heter. Tillbaka i min gamla spret-genre således. Ja, när jag var i Stockholm gick jag och världsmästaren på Restaurangen med stort R. Ja, alltså den heter Restaurangen. Ligger på Oxtorgsgatan och serverar smaker. Om man ids vänta det vill säga. För serverandet gick inte geschwinnt. Men visst var det gott om man bortser från den kalla rotselleripurén. Till och med västerbottenspaj hade de fått fason på. Den bestod mest av grädde berättade servitrisen. Och jag gillar ju inte grädde. Egentligen. När jag hade betalat den exorbitanta notan skildes jag från min gode vän på Sveavägen. Då hade jag redan sagt till honom.: ”Det här blir inte en sån där kväll som slutar med att vi dricker blåa drinkar på O-baren tills de stänger och det enda nöjet vi har av det är att vår hörsel blir förstörd när Jonas Åkerlund och E-Type turas om att spela hårdrocksinglar." Så jag satte mig i en taxi mot Danderyd där A och H hade middag med H:s bror. Jag fick mig ett glas côtes du rhône och sov sedan gott i gästrummet. Ja, nu har jag ju helt tappat inriktningen på det här inlägget. Efter bara ett glas shiraz. Men det handlade om arbete och fritid vill jag minnas.

* Jag tänker inte stämma in i den vanemässiga kritiken av det stora mjukvaruföreföretaget. Men jag tror att företaget har att göra med att mina vänner inte kan läsa kinesiska tecken när jag försöker skriva sådana eller läsa toner när jag försöker skriva kinesiska ortsnamn med hjälp av pinyin - det ljudstavningssystem som uppfanns under 1950-talet och varit i bruk i kinesiska skolor sedan 1979. Jag tror att de har med det att göra men jag vet inte. Eftersom jag inte kan något om datorer.

Fosterland

I två veckor har jag bott överallt utom hemma. Och nu vet jag snart inte var hemma är längre. Min lägenhet är uthyrd i andra hand ytterligare en månad och sedan får jag se. Här i Peking bor jag tillfälligt hos J men jag måste hitta något eget snart. Den sista natten i Sverige bodde jag på Reimersholme hos A. Vi satt uppe och tittade på "Sopranos" och drack några glas röd-BiB. Mörkret i denna serie är nu så kompakt att utgången inte kan vara långt borta. Det är lite trist att jag missar de sista avsnitten. På måndagmorgonen tog jag mig till en inspelningsstudio där vi gjorde de sista korrigeringarna till ljudspåren som medföljer J:s lärobok i kinesiska. Y läste in de saknade mandarin-avsnitten. Jag kände inte henne så väl innan jag for till Kina. Hon mejlade och supportade mig när det var som värst här i somras vilket hjälpte mig att se framåt. Nu hann jag träffa henne två gånger och jag ser verkligen fram emot att hon ska komma hit med man och barn i slutet av oktober så att jag kan ta med dem till några bra restauranger.
Några som också kom med konstruktiva förslag under den mörka tiden var K och T. Vi hann träffas på J&B i fredags och jag fick bo över hos dem och äta de fantastiska kalljästa källarfranskorna till lördagfrukosten. Inte att förglömma de fina vinerna - en chablis och en gewurz - som T hade valt till fredagkvällen. Eller, för den skull, de goda smörgåsarna med lax alt. kycklinglever som V och K lagade samma kväll. Och den goda glassen som J hade köpt. Under resten av måndagen hann jag upptäcka ett inbrott, äta thai-mat med L, prova beta-blockerare (som inte hade någon effekt) på hennes inrådan, hämta ut en antikvarisk bok, träffa en man i fastighetsbranschen, åka åter till Uppsala och äta middag med min bror och hans familj. De vinkade senare av mig på Arlandas terminal 5. Jag drack ingen alkohol under luftfärden. Läste i "Efterskalv" av Arne Dahl och tittade färdigt på "Analyze this". Det var trångt mellan stolsraderna i planet. Mannen som satt och skuvade sig bredvid mig vid fönstret var på väg hit med hjälp av utnyttjade flygpoäng. Han verkade inte ha läst på särskilt mycket. Ställde omöjliga frågor; "Vad kan man köpa?", "Var gör man det?" eller "Vad äter man?". Jag svarade så artigt jag förmådde men ville egentligen helst bara läsa. Jag kanske sov tre timmar under den åtta timmar långa resan. Åt ett varmt mål och en frukost. Passagen genom passkontroll och tull gick smidigt. Blev pålurad en limousinliknande taxi som jag bara behövde betala 150 kuài RMB för. Himlen var blå, det är höstlov och trafiken inte lika plågsamt påtaglig som annars. När jag anlänt till lägenheten som jag skriver detta i började J och jag diskutera vårt kommande projekt samt det pågående. Vi åt middag hos den lokala vietnamesen "Muse" och drack senare en väldoftande sydafrikansk cab. Nu är här tyst. De andra sover och jag skriver. I morgon börjar vi arbeta på riktigt.

Plaisir de Merle, 2003 Cabernet Sauvignon, Wine of origin Paarl, South Africa.