Tisdag

Jag hade sträckt ut handen i gatan för att stoppa en taxi när istället en svart Nissan utan skylt men med pumpande musik som hördes flera kvarter stannade framför mig. "Jag skulle ha taxi" sa jag. "Jag kör dig" sa bling-tjejen bakom ratten "Vart ska du?". "Sanlitun, vad kostar det?" frågade jag. "Ingenting." Jag hoppade in och började fantisera om hur jag skulle ta mig ur i händelse av att bilen svängde åt fel håll. Men det gjorde den inte. Den höll stadig kurs mot mitt slutmål。 "Är du från Peking?" frågade jag. Det var hon inte, hon kom från Jianxi. Hennes 是 (shì - är) saknade sje-ljudet. Det var istället ett susande "s" före vokalen. Hon frågade mig en massa saker. Hennes accent gjorde att jag inte förstod en tiondel. Euro-sinodiscomixen som hon spelade på kännbar volym gjorde det inte enklare. "Förstår inte" var mitt stående svar. Även när hon frågade om mitt telefonnummer. Jag tackade så mycket och hoppade ur när hon stannade utanför "The Bookworm".

Jag gick till frisören. På samma gata fanns det tidigare andra "frisörer". En bekant till mig gick in i en sådan salong för en tid sedan. "Jag skulle vilja klippa mig", sa han. "Vi klipper inte" sa en av "frisörskorna". Han förstod att han hade kommit fel och gick. På gatan där min frisör ligger, hade man nu satt upp ett stort metallblänkande plank på den del av gatan där del flesta "frisörer" tidigare låg. Husen hade rivits. Bakom planket en jättelik spränggrop. Nya skrapor och shoppingcentrum kommer alltså att se dagens ljus snart. Galleriorna här är ofta ganska tomma. Marknaden verkar vara mättad. Men när OS kommer kanske köpkraften hos den halvmiljon besökare som förväntas förändrar situationen tillfälligt. Hos frisören tog man god tid på sig och bara 40 RMB för besväret. Billigast hittills.

I mina hemkvarter provar jag olika näringsställen. Trots att det ligger flera hotell och vandrarhem här så är det bara kineser på krogarna. Idag kostade middagen 12 RMB. Det var nötkött, nudlar och paprikabitar. Kunde inte komma på vad teet som serverades till grytan smakade. Lokalen var rökig, både av kökslågorna och gästernas tobaksbruk. En jättelik plansch med några tecken som jag inte kände igen, de såg inte kinesiska ut, på bortre långväggen med ett par i folkdräkt som svävade över en golfbana antydde att köket kom från en viss del av Kina. Jag var för trött för att orka fråga vilken.