Jag har börjat arbeta igen. I ett annat land. Mejlade min fackförening igår och ställde några frågor. Bland annat vad som gäller när man arbetar utomlands. De meddelade att man ansluter sig till a-kassan i det landet där man arbetar. A-kassa i Kina? Knappast. Jag kommer nog att göra mig av med det svenska skyddsnät vars maskor ändå visade sig för vida när jag föll. Tycker inte att det är värt fyrahundra kronor i månaden att få en tidning som i varje nummer berättar att man behövs trots att arbetsmarknaden säger motsatsen. Tro nu inte att jag på något tokhögrigt sätt tycker att det är dumt med fackföreningar, för det gör jag inte. Det är möjligen dumt att vara anställd i ett litet småföretag utan lokal klubb när den påstått kommande arbetsbristen gör sig gällande. Men det var inte alltid så. De första fyra åren på arbetsplatsen var bra. Sedan slutade plötsligt mina kunder att ha pengar. Bolag i branschen gick i putten och auktionerade bort grejerna billigt till kunderna som inte hade pengar. Återanvändning som jag principiellt gillar blev plötsligt en ny form av konkurrens som jag skarpt ogillade. Ja, jag skulle kunna dra ut på historien om min karriär som började stå still men eftersom jag vill tänka ljust och framåt så hoppar jag över det. Nu sitter jag med en australisk shiraz framför mig. En shiraz som jag drack med J och den gode K:s lika goda kollegor för tre månader sedan. Den gode K som för övrigt ständigt underhåller mig med kommentarer om min stökiga ansiktsbok. Nåväl, det var med blandad glädje jag drack shirazen den gången. Och smolket var ett missförstånd. Fick jag senare veta i en moskéträdgård i Xian*. Och senare, över en Hong Kong-frukost i Shanghai*, fick jag veta att jag inte skulle anta så mycket. Och det var sagt i all välmening. Endast den som bryr sig vågar säga det som kan vara besvärligt att höra. (VM i klyschor.) Det var lärorikt. Nu är lärdomskällan flera hundra mil söder om mig. Och reser snart österut och hamnar i en av mina favoritstäder. Som faktiskt är platsen man tänker på när man hör ”Go West”. På frågan om jag kunde rekommendera något att se i stan som för övrigt är spelplats för Hitchcocks ”Vertigo” hade jag inget att svara. Att promenera upp och ner för de branta gatorna, bli bjuden på sushi av en fastighetsmäklare, somna på en jazzklubb och bo på Carlos Santanas favorithotell kan jag anbefalla. Cykla över Golden Gate, äta lunch i Sausalito eller ta snabbtåget till Berkeley är inte heller fel. Och det var sådant som min förra arbetsplats gjorde möjligt. Så jag är inte bitter. Varken på den eller på något annat. Osten som vi äter till vinet, en Primadonna, är något som varje ostälskare borde pröva. Att Holland, detta land med de märkliga matvanorna, kan prestera något så bra var en överraskning för mig. Det finns faktiskt goda ostar från Norge också om ni nu inte visste det. Jag vet däremot inte vad de heter. Tillbaka i min gamla spret-genre således. Ja, när jag var i Stockholm gick jag och världsmästaren på Restaurangen med stort R. Ja, alltså den heter Restaurangen. Ligger på Oxtorgsgatan och serverar smaker. Om man ids vänta det vill säga. För serverandet gick inte geschwinnt. Men visst var det gott om man bortser från den kalla rotselleripurén. Till och med västerbottenspaj hade de fått fason på. Den bestod mest av grädde berättade servitrisen. Och jag gillar ju inte grädde. Egentligen. När jag hade betalat den exorbitanta notan skildes jag från min gode vän på Sveavägen. Då hade jag redan sagt till honom.: ”Det här blir inte en sån där kväll som slutar med att vi dricker blåa drinkar på O-baren tills de stänger och det enda nöjet vi har av det är att vår hörsel blir förstörd när Jonas Åkerlund och E-Type turas om att spela hårdrocksinglar." Så jag satte mig i en taxi mot Danderyd där A och H hade middag med H:s bror. Jag fick mig ett glas côtes du rhône och sov sedan gott i gästrummet. Ja, nu har jag ju helt tappat inriktningen på det här inlägget. Efter bara ett glas shiraz. Men det handlade om arbete och fritid vill jag minnas.
* Jag tänker inte stämma in i den vanemässiga kritiken av det stora mjukvaruföreföretaget. Men jag tror att företaget har att göra med att mina vänner inte kan läsa kinesiska tecken när jag försöker skriva sådana eller läsa toner när jag försöker skriva kinesiska ortsnamn med hjälp av pinyin - det ljudstavningssystem som uppfanns under 1950-talet och varit i bruk i kinesiska skolor sedan 1979. Jag tror att de har med det att göra men jag vet inte. Eftersom jag inte kan något om datorer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hur går det? Kommit igång?
Skicka en kommentar